Ja, nej, ja, nej, ja, nej. Fan!
Ja, jag är liten, småsint, fördummad och förbannad.
Nej, det har inga vettiga bakgrunder. Kanske några fysiska, övertrötthet eller något annat jävligt.
Ja, jag använder bloggen som en spyhink för min frustration.
Nej, jag tycker inte om att åka härifrån.
Ja, jag vet att jag inte pluggat som jag borde medan jag varit här.
Nej, livet är inte trevligt, vackert och underbart just nu.
Fan! för att sådana futtigheter kan få mig ur balans.
Folk åker, folk lämnar alltid platser då och då. Det är fullständigt naturligt och om man inte gjorde det skulle man ju alltid sitta fast någonstans. Men jag hatar när det hänger ihop med något som känns som ett tvång. Hade det varit ett aktivt val man gjort att bege sig någon ny stans, då hade det varit en sak, men nu är det ju bara blahafyförihelvete baraförattjagmåste!
Dessutom tycker jag inte om mig själv när jag inte har en enhetlig uppsättning av jaget utan den är delad i tre, hjärtat, hjärnan och den fysiska kroppen, och ingen av delarna håller med resten.
Fy vad freudianskt det lät, men det är så det känns.Från ena sekunden till den andra skiftar det mellan kroppen som tänker "måhåhå" till hjärnan som påstår att "allt är precis som det borde, som det brukar, som det alltid kommer att vara" till att hjärtat gnäller över att det inte får som det vill. Men nu bestämmer jag och säger såhär:
Kroppen - Skärp till dig, resten tillåter ändå inte att du agerar, så det är lika bra att du slutar reagera också!
Hjärnan - Allt är inte som det borde, vi måste ta itu med det, men då måste du se dig själv i ögonen och vara ärlig!
Hjärtat - Förlåt för att jag försatt dig i allt det här, stackars lilla förvirrade. Inte lätt att veta vilket håll man ska titta åt, eller hur man ska hantera saker när allt runtomkring säger åt dig att vara tyst! Ska lägga dig tätt intill riktiga stora starka jag och bara låta dig få bo där i några timmar och vara äkta och kärleksfull, för du ska veta att jag älskar mitt hjärta för mycket för att bara låta det tyna.
När man kokar ner allt till de minsta beståndsdelarna så är det jag som har mig själv att ta itu med. Jag måste se över min metod för att hantera vissa saker. Mitt bekräftelsebehov gör mig sämre än vad jag är, och jag förtjänar mitt bättre jag.
