Gammal återblick spelar upp

Jag körde på tentan, ordentligt. Omtentan sker 8e november. Tills dess ska jag kunna vad jag borde kunnat tidigare. Jag ska briljera med begrepp och sociologer och resonemang. Oj oj oj vad jag ska kunna saker. (Märk att jag överdriver med flit.)

Jag ska bli godkänd av den enkla anledningen att jag är smart nog att välja plugg framför att ha dålig disciplin. Jag ska vara smart nog för det. Mina betyg från gymnasiet ska inte hamna helt på skam, något av dem lär jag ska ha förtjänat. Det vill säga, jag ska ägna flertalet dagar åt att sätta mig in i huvudteserna inom sociologin, de viktigaste namnens idéer och undersökningar och dessutom ska jag faktiskt LÄSA Christine Románs bo och inte bara säga "Usch vad träig den är!"

Hemsk dag har det varit om vi ser till nerverna, sju resor bättre om vi ser till min relation till mina viktigare vänner. Nerverna behöver dock sitt utlopp så jag planerar att släppa efter och snyfta i kudden snart.

Här utanför blåser hårda vindar.
Om ändock de kunde blåsa rakt igenom mig,
ta tag i alla hoptrasslade trådar och blåsa så hårt att de står rakt ut,
utredda och redo att kopplas ihop i trygghet.
Ett lyft för min självkänsla, mitt självförtroende.
Att slippa känna behovet av tyst gråt i ensamhet.

Jävla högstadiementalitet som fick mig att gå till toan längst in i hörnet för att gråta undan spänningar utan att märkas. Som fick mig att tro att det var okej. Som har fått mig att faktiskt inte reflektera över det förrän nu. Jag begriper inte att jag inte förstått det tidigare, att jag inte mindes hur ofta jag gick in på toaletten för att slippa undan, slippa ifrån. Att jag inte minns det som något underligt, att det faktiskt var så vardagligt att det är svårt att minnas. Är inte det hemskt så säg? Finner ni det fortfarande konstigt att jag inte litar på det som tycks vara på riktigt?
Jag strävar efter trygghet och stabilitet...

Sailing song

You and I, we are sailing
We're sailing across the sky alone
Trying to find the right romancing
trying to find the easy way home

The stars have all stopped shining
they're hidden behind the clouds of grey
Where is the light that shows the path
I think that it all has gone astray

Why is the temperature rising
with a need for me to sit down?
There's an urge to stay.
You simply get up and say
“Kiss me soft babe, you ain't leaving this town!”

Lovely, poetic and precious.
That's the way he describes me as to be.
I see the sky behind the clouds now
The sky is blue, as blue as can be.

(Although, I'm still sailing in the sky, without being able to see the blue behind the clouds. No lover for me yet.)

Föränderlig världsuppfattning

Det är tur att jag har mina rötter stadigt fästa i hemmet, för om de var aningen ytligare skulle jag ligga spridd över ett stort område. Ibland tappar jag bara förståelsen för vad som pågår i vissa kretsar av mitt umgänge. Som stående delvis utanför alltihop börjar jag tappa fokus och vet inte riktigt vad jag ska sätta min lit till.

Ideal? Ära? Ädelhet? Mod?

Herregud, jag lever i verkligheten där sådant är sällsynt. Det är idiotisk att hoppas att sådant som förekommer i episka romaner ska kunna förekomma här.

Trasiga föreställningar sprattlar omkring i min hjärna. Den ursprungliga idén om verkligheten fick ett abrupt slut i samband med livets första besvikelse, alltför längesedan för att minnas vad den handlade om. Sedan dess har det funnits glädje, förhoppning, sorgsenhet och besvikelse. Alla har förändrat en gällande föreställning. Nu sker förändringarna ofta i mindre form, men då och då slår de ner på en och vänder upp och ner på det man tror. Lika förvirrad som jag är vid tråkigheter, lika lättad och lycklig är jag vid de positiva.

Många gånger önskar jag att jag inte höll allt för mig själv. Diskussionerna vore mer utvecklande om resonerandet inte bara skedde inombords. Någon att prata om allt med, den "brutala" sanningen. Det finns ingen som får allt. Alla nära får sina av mig valda delar av min verklighetsuppfattning. Alltid är det någon del av min verklighet som skulle tvära med deras och tvinga isär oss, eller så har de inte tid med en självcentrerad brud i Sverige anno 2008.

Tenta-dagar

Första tentan är så att säga avklarad. Uppfattningen om huruvida jag är godkänd eller inte är en uppfattning med ytterst lite vetskap och en hel del förhoppning. Den gick iallafall oändligt mycket bättre än vad jag förutspådde att den skulle göra. Resten av dagen flöt på i samma tecken, med fika på fint kafé, mycket god middag, förfest i en lägenhet med öppenspis och därefter mysig pratkväll på Kalmars lilla intima nationspub. Riktigt riktigt skön dag, men så var det månadsskifte också.

Till helgen får jag förhoppningsvis besök hemifrån. Fröken Dresch ska eventuellt dyka upp och göra mina dagar gyllene. Jag ska nog se till att vi får en trevlig helg om så sker.

Början på denna delkurs var charmig, Hedda berättade om upplägget, kurslitteraturen och sin egen bok som är en del av alltihopa. Det är riktigt så man längtar efter att sätta tänderna i boken. Mumsigt intressant fick hon det att låta.. Nu är det time for sleep. Tidig lektion imorgon, klockan 08.15. Får jag hjälp med sociologin under delar av terminen, då är jag en mycket lycklig ung kvinna.

Godnatt med er, ni kungligheter av era egna personliga små regioner i det som en gång kallats Svea Rike.