Funderingar om mig själv

I många fall får man höra hur en sak ska vara. Hur en dikt ska vara. Lärare som talar om att man ska ta bort ord som binder ihop, för att sammahanget ska kunna tala för sig själv. Om jag känner att jag vill vara översvallande då? Om jag känner att alla ord behövs för att förmedla det jag vill säga. Ska jag då utesluta ett bara för att det i andras ögon är onödigt? Så fan heller. Fast samtidigt är orden man hört ändå där i bakhuvudet och påverkar en, och helt plötsligt upptäcker man att dikterna ändrat struktur en aning.

Sedan, det här med att sitta och fila på saker, formuleringar, i en evighet. Det är inte min grej, inte "my cup of tea" som britterna säger. När jag känner för att skriva, då skriver jag. Om det som kommer ur mig är läsvärt eller inte, det är en annan sak. Det är väl det som gör det så besvärligt många gånger för mig. Att jag ska ha det gjort så snabbt, för att kunna byta kapitel sedan. Uthållighet är en av mina blackar om foten. Jag har den inte. Jag kämpar inte. Om saker går min väg, fine, let's do it, men så snart något kommer i vägen, eller någon inte reagerar som jag väntat mig. Då blir det platt fall och pannkaka av alltihop. Jag lägger mig. Är det någon som, på riktigt, kan säga när jag verkligen kämpat för något? Verkligen helhjärtat kämpat, varit som besatt, för att klara av något?

Jag är inte den som kämpar, helt enkelt. Tragiskt med tanke på att jag har planer på att bli journalist. Där kan man snacka om att vara tvungen att kämpa. Jag är en verbal drömmare som alltid haft lätt för mig, och därför har jag aldrig lärt mig att kämpa. Det har löst sig ändå på något sätt. Eller, jag kämpar väl för vissa saker, vissa människor, men inte för hur jag egentligen vill att relationen oss emellan ska se ut utan för att behålla dem på en framstående plats i min världsuppfattning. (och nej det gäller inte EN särskild person, det gäller ett oräknat antal av mina vänner.)

I framtidsväxeln

• "Ja fröken, här har ni er framtid!"

• Åh tack så mycket. Jaha. Jaha. OJ, vad många olika jobb jag kommer ha, 1..2....7..13, men vänta, det här är ju inga jobb. Det är ju bara massa arbetsförberedande kurser?

• "...."

• Jaha, så jag kommer aldrig komma ut på arbetsmarknaden. För att jag inte kommer kunna slå mig in den hårda vägen. Tack så mycket för den, madam.

• Då ska vi se, nästa punkt i mitt liv är alltså...Åh en grabb, hur går det sen då? *bläddrar fram några sidor* Attans, kafétjejen snodde honom. Ja ja *suckar* hon får väl ta honom då. Han var ändå inte riktigt vad jag letade efter.....
• Då ska vi se, ja men det här låter väl trevligt. *läser högt* Bygger ett madrasserat rum, ett skrikrum, för att äntligen tillåta mig själv att släppa alla spärrar. När det är gjort skriker jag ur mig allt som byggts upp inombords och dör lycklig, åttiosju år gammal.

Jäkla skit att det ska ta så länge innan jag tillåter mig själv att släppa alla spärrar!!!!

Och för övrigt så är mitt ideal påverkat av en uppsjö böcker, filmer och människors åsikter. Önskar att jag kunde säga att det var från intellektuella sådana, men nej. Snarast från romantiska romaner/fantasy/kärlekskomedier och dramer.. men människorna, ni underbara, ni är intelligenta och seriösa, med humor i ögonvrån. Oavsett hur pessimistiska somliga av er (oss) låtsas vara ibland.

Vad jag gjorde igår

Bakade krämbullar...och vet ni vad, de blev faktiskt goda!

Låt mig
en fågel i dina händer

försvinna härifrån
utan eftertanke

ingen "hjärta och smärta"
ingen hjärna med i leken

rusa fort i en tandlös mun
som gjord för att bitas löst

se mina fördomar andas tyst
hör mig rätta andras högt

innan jag vandrar inuti
lyssnar utanpå

Räkna spring leta
barndomens kurragömma
morgondagens livet
utan förstånd följs spelets regler
ibland hoppas siffror över
för att kunna leta fortare
men resultat uteblir
återgår alltid till startpunkten

Förgyller gör de
Förgör
minnen från förut
allt för framtidstron
att den ska ha något gemensamt
med ett förflutet
som ändå alltid slutat fel
trots goda intentioner

_tjoho, officiellt borttagen

Jag tog ett beslut, och tog bort mig själv från lunarstorm. Dels för att jag kände att siten inte gav mig ett dugg och dels för att de enda människor man hör ifrån där är konstiga "Jag vill träffa dig, jag heter Omar 22år, bor jag gör i Krylbo"-killar som jag inte orkar diskutera med. ^^ Livet finns någon annanstans och väntar på mig, och min framtida man kommer jag definitivt inte träffa via lunarstorm. ;D Wohoo, heja mig!

Idas djur:

• Allting startade med undulaten Pelle. Jag tror iallafall att han var min? Han var en snäll undulat som satt på ens finger och var snäll och sällskaplig.
• När vi hade flyttat till Laos och bott där ett tag bestämdes det att Ida skulle få en kanin, en helvit med röda ögon, för en sådan ville hon ha. Alla andra barn i familjen hade tydligen en också, men som jag mindes det hade vi bara två. (Jag minns bara min, och ena storasysterns.) Min vita med röda ögon inhandlades från Kanna Baran och döptes till Lisa (namnet uttalat med ordentligt läsp-ljud). Lisa var en väldigt rivig liten kanin, men enligt min omgivning så älskade jag henne.
• Efter hemkomsten till Sverige och flytten hit fick jag en katt i sexårspresent. Min söta helsvarta kisse med vit fläck under hakan döptes till Sotis. Han sov i min säng och var min allra bästaste vän. Tyvärr kastrerades han aldrig, vilket gjorde honom till en strövare som slutade sina dagar under en bil här i byn. Då var jag åtta år och han två.
• Därefter kom hönsen. Först hedemora-tuppen Modig. När han blev stor och stark blev han dock lite väl stor och stark, och uppblåst, så han slogs. Inte så roligt för en tös som mig. Därefter kom de tre millifleurhönsen Willie, Millie och Moa, samt ett år senare deras tupp Stjärna. De levde ett antal år.
• Fiskar utan andra namn än artnamn har också funnits, i omgångar. Fjärilsciklider, platys, guppys, svärdbärare, dvärgguramis, m.m. (ja, en "jättemal" på 15cm hade jag också. Den var nästan läskig, just för att den var så stark.)
• Därefter inleddes min rått-era. :D Egentligen är råttor helt suveräna djur, om man tar sig tid med dem i början och har en ordentlig bur åt dem. (Hög på höjden, i många våningsplan och med liten bottenyta.) Då är de som lättast att ha. Ja, och så bör man ha dem i par eftersom de är flockdjur. Honorna luktar mindre, jag hade bara honor. Mitt första par hette Pepsi och Cola. Cola var liten och sjuklig redan från början, och en dag när jag kom hem från skolan var hon död. Efter henne kom Sprite och höll Pepsi sällskap ända tills Pepsi for till de för evigt laboratoriebefriade råttornas förlovade land. Singha försökte fylla hennes tomrum (Singha är för övrigt en thailändsk ölsort.) men för mig finns det ingen råtta som kommer i närheten av Pepsi.
• Under den här tiden hade jag även en kanin, som jag fått i födelsedagspresent. Inte kaninens fel att jag var inriktad på mina råttor during this time of my life, men det gjorde att den inte blev särskilt tam. :/ Och han rymde sin väg.
• Och nu då, jag har mina älskade kissemissepluttisar. Drygt ett år har de befunnit sig i min vård. Trulsa är äldst och smal. Kura är yngst och tjock. De är, båda två, trefärgade, Kura är mörkare. De tycker om mig som det verkar, kanske för att jag ger dem mat. Trulsa står ut med i stort sett vad som helst. Jag kan vända henne uppochner och frusta henne på magen och lyfta henne i nackskinnet. Det gör henne nästan bara gosigare. Kura är mer sig själv närmast, även om hon ofta får gosryck där man knappt kommer undan. Hon bara gosar, gosar och gosar. :)

Nu har ni fått lite insikt i hur mitt liv med MINA djur har sett ut. Andra djur har funnits, och finns, i familjen. Om ni vill veta vilka dessa varit, och är, let me know, will you?

Kvällens musik

Idas förlorade verklighet

Vad är det som gör att känslan inför en relation förändras? Vissa människor finns med när jag ser mig som vuxen, somliga på en framträdande plats. Andra bara som parenteser. Och vissa som jag känner står mig otroligt nära just nu. Jag ser dem inte på någon möjlig position sedan, i framtiden. Det gör mig fundersam. Hur är det möjligt att människor som är i det närmaste livsviktiga för mitt välbefinnande inte ska finnas med sedan? Och att den person som sedan ska bli den viktigaste i mitt liv kanske är någon helt främmande människa som jag aldrig ens berört med tanken. En sak till som stör mig är hur fort hjärnan kan ändra uppfattning om olika situationer och personer. Vad är det för mening med att göra sig en uppfattning om hur en sak förhåller sig när något hela tiden stjälper det helt uppochner? Och att jag för tillfället känner mig som en så krävande person. Som att jag hela tiden vill ha mer än jag kan få. Att jag blir påträngande och säger saker som besvärar, bara för en reaktion. Det är fel sätt att bete sig på och gör inte mitt liv vare sig vackrare eller lättare att leva. Samtidigt som jag är påträngande är jag ändå undfallande och distanserad. Om jag ska vara med ska det vara på mina villkor. Jag är dålig på att kompromissa, för en gångs skull.

Det märks på musiken jag vill lyssna på. Det började med Takida och Dio, och har fortsatt med den mörka, tragiska, hårda, vackra musiken, Kent och annat liknande. Och jag vet inte ens om jag vågar beskylla hösten, som är så vacker, för min maktlöshetskänsla.

Måste bara rekommendera er att kolla på hennes bilder för den 22 oktober. Min keramikgumma fick mycket uttrymme :D

http://blopploppan.bilddagboken.se/

Och jag gillar den!

Jag älskar mina kryddmuffins. Saftiga muffins med nästan lite julliknande smak, och smetmängden är precis lagom mycket. Av en sats blir det antingen ca 20 normalstora muffins, 12 amerikanska muffins eller en stor kaka. Jag gillar när det passar in på rätt sätt. ^^

Ikväll var det organisationstävling. Det var roligt. Vi rände omkring i Hedemora och letade efter saker. Jag är trött. Jag har spelat wii idag. Jag har träningsvärk i armarna och benen. Jag har spanskaglosor till imorgon. Jag har kollat på dem litegrann. Jag borde lägga mig. Ska det snart. Ska äta muffinsen och dricka upp teet först.

Tallest man on Earth är en bra artist. Jag gjorde en rullstolsbunden gumma på keramiken. Jag vet inte varför. Jag har lyssnat på P1 på mp3n idag, det var roligt! Kanske händer fler gånger. Nu ska jag äta upp, och sova!

Godnatt

21

Congratulations and celebrations! Hope the day was better than you planned it to be!

Se på månen ikväll. Här är den vacker. Hur är den hos dig?

You know what...?

Ibland vill även jag bara gå och gömma mig, eller skada saker. Idag, imorse, ville jag först och främst bli av med mina egna smärtor, med hjälp av någonting (senare, ganska så tidigt, upptäckte jag att detta något var tvunget att bli hemfärd, piller, vetekudde och mycket varmt te med honung)
Anledningen var detta satans påfund som även kallas mensvärk. I vanliga fall brukar dessa perioder av mitt liv inte påverka mig nämnvärt, mer än att jag av någon konstig anledning beter mig mer kvinnligt.

Men idag, uj uj uj, det var som om någon släppt en helvetisk mängd otäcka djur i min mage, och de förflyttade sig mellan svanken och magen och krampade om vartannat. Jag sitter där, på min första lektion för dagen, och toksvettas. Först varmt, så jag tar av mig tjocktröjan och fläktar. Sedan, helt plötsligt, börjar jag frysa. Jag sitter verkligen och huttrar, och kallsvetten bara rinner. Kan inte heller andas som normalt folk för det gör ontet ondare, så jag sitter och flämtpustar också.

"Jisses, hjälp" tänker jag, för sådan brukar jag ju inte vara. Stark ung kvinna som jag är. Bäst att resa sig och kila iväg och tvätta ansiktet med vatten. Reser mig upp. "Shit vad det svajjar, ska det vara såhär?" Ser mig omkring, flickorna, mina söta vänner, tittar oroligt på mig. Jag kilar ut genom dörren. Hjälp, mitt maskineri tänker sprängas, känner motorn koka.Ögonens fokus ur funktion, allting bara rullar omkring, men jag vet hur jag ska gå för att det ska märkas ytterst lite. Drar upp dörren till damernas och slår mig ner på golvet bredvid en toalett. Känner det värsta snurrandet dra sig tillbaka, öronen blir varmare än resten av kroppen (konstig effekt som jag alltid uppnår när något inte är som det ska, dvs. när jag håller på att svimma, men det bestämmer sig för att dra sig tillbaka)

Det var själva panikkänslan just där och då. När jag väl orkar resa mig upp är lektionen slut, klassen har lunchdags och damernas fylls med klassisar som funderar på hur det är med mig. Kikar i spegeln där ett spöke lyser upp mitt ansikte. Well, not that great I guess. Får a couple of painkillers av Eve. (Bless her) Visserligen alvedon som inte hjälper mot magvärk, men snurrandet lägger sig helt. Lägger mig på klassrummets soffa. Alla andra är och äter, jag gnyr och gnäller i min ensamhet, och för en av mina systrar via sms. Sedan kommer Sara, min kära söta Sara, tillbaka och klappar på mig. Jag bestämmer mig för att åka hem. Först går jag dock till matsalen. På ditvägen blir jag uppraggad, och får därigenom lite sällskap i matsalen.

En av mattanterna, ryska tror jag, ser direkt hur jag mår och är gullig och serviceinriktad. Hon hämtar en stol åt mig, medans jag sitter på golvet tillsammans med mitt sällskap i väntan på att pastan ska kokas klart. :) (ja, klockan var ju efter tolv och i stort sett hela skolan har då redan varit där och roffat åt sig allt) Men, tyvärr, jag fick inte i mig mer än en tugga. Sofie, jag slängde hela min portion!!!! :O

Sedan gick jag mot bussen, med ett stopp strax utanför Kopparportarna. "Sorry guys, but watch out where you step." Blev lite för mycket frisk luft. Men sen for jag hem och nu sitter jag här. Iprenfylld, tefylld, varm och relativt trevlig igen. Aldrig aldrig aldrig gå utan Ipren någon mer gång. Piller är till för att hjälpa en. (Man ska bara inte gå till överdrift)

Oftast är det man ångrar detsamma som det man aldrig gjorde!

Jag har sett två filmer de senaste dagarna. Båda dessa filmer har berört mig mäktigt mycket.

Den första var Döda Poeters Sällskap. Helt underbar film. Jag hoppas att alla ges möjlighet att se den någon gång under sina liv. Sedan, om de tar chansen eller inte, det är upp till dem. Den lämnar en med en positiv magkänsla och man går från filmen med nacken rak och ögonen fokuserade på framtiden.

Den andra filmen jag sett var dagens skolbio "När mörkret faller". Även denna borde alla se, men den är på svenska så det kan hända att det blir aningen svårare. När man lämnar den är det dock inte med en positiv magkänsla, iallafall inte hos mig. Jag lämnade den med ett behov av syre, av att djupandas in en känsla av trygghet. Mina nerver var helt uppe i spinn och fokusen var ganska splittrad.

När jag kom hem somnade jag på soffan och nu har jag börjat lugna mig igen. Behovet just nu består av melankolisk musik och te, vänskap och enkel trygghet. Sådant jag vet att jag erhåller från min älskade omgivning.

Jag är så glad att jag har det liv jag har och att ingen längre ifrågasätter min person. Inte glad som i "studsa-omkring-och-skratta" utan som i *mjuk suck* "Vad skönt att jag tillåts vara jag!".

Vad kan vara värre
än att förgäves kämpa för de drömmar man har
Att, precis när man tror att de uppfyllts,
bli ombedd att själv krossa dem
dessa drömmar som man själv skapat
utifrån sitt eget innersta väsen
endast på grund av deras ovärdighet
...i andras ögon sedd

Jag såg kärlek

Jag såg en man stiga av bussen med sin lille son. När sonen kommit ner från bussen börjar mannen gå. Jag såg hans hand vifta lite åt sonen som för att visa att han fanns där. Pojken sträckte sig efter hans hand men nådde inte riktigt fram. Men så sträckte manenn ut handen bakåt igen och sonen sprang några steg och hugger tag i pappans hand. På något sätt var det så vackert. Äkta kärlek mellan förälder och barn.

Ljuspunkter med att gå i gymnasiet/ på samhällslinjen

En av de bästa sakerna är såklart loven. Det säger alla, så det behöver inte jag orda om. Jag ska istället ta upp några av de, som jag tycker, bästa sakerna när man faktiskt tillbringar tid i skolan. Bland annat tycker jag det är helt fantastiskt att man på tre år lär känna tidigare helt okända människor så bra att man skulle anförtro dem det mesta av ens viktiga saker och kunna känna sig säker på att de tar hand om dem. Att lita på folk som man inte är ett dugg släkt med. Det är som att ha en stor familj utanför den egentliga, biologiska, familjen. Speciellt som man känner att man kan vara ärlig gentemot dem. Man vet vad de går för och vilka ämnen som resulterar i skratt och vilka som åstadkommer besvärad tystnad och därigenom bör undvikas.

När man är inne på tredje året har man inte längre samma behov av att vara på topp jämt och ständigt. Kraven jag har på mig själv har blivit mer mänskliga, jag känner mina brister och svagheter. Därför slipper jag stressa upp mig inför saker som i ettan gjorde mig helt knäckt. Dessutom kan man komma till skolan i otvättat hår, gamla kläder och utan smink och ingen tittar snett för det. Speciellt vid större prov är det vanligt att man ser ut så. Det är mer regel än undantag. Man gosar in sig i "Jag bryr mig inte"-attityd för att kunna fokusera helhjärtat på provet istället för på omgivningen.

Genom att jag går samhäll får jag dessutom en viss distans till småsinthet och skitsnack. (Vet inte om det egentligen beror på att jag går samhäll eller om jag har mognat eller helt enkelt använder förnuftet på annat sätt än tidigare.) Ju längre tid jag går här, desto lättare känns det att ta kritik och se på saker som kanske "borde" beröra mig djupt på ett mer överskådligt sätt. Jag kan hålla distans och inte hetsa upp mig när någon tycker annorlunda.

Och förstås, att ha polare att snacka med jämt och inte bara seriöst snack (även om det seriösa snacket kan vara riktigt intressant) utan också fjollerier och trams. Att få retas och dryga sig. Det är så annorlunda jämfört med hur det var i högstadiet då varenda människa nojjade ihop över vad som helst.

Jag kommer sakna min skyddade skolvärld där jag är försäkrad och omtyckt, har arbetsuppgifter som är till för att utveckla min tankevärld och ett helt gäng människor som jag tillbringar mer tid med än min släkt/familj. Det kommer vara hårt att bryta upp och ändra livsstil, flytta hemifrån och växa upp.

Well, I know I'll make it, but even so. It's a bit scary realizing I'll have to take care of myself and do what I want. What if I choose the wrong path, going straight into the mud head first. Or if I end up with doing something I don't like, in a city I dislike, with someone I began loving but ended up despising. That wouldn't be so good, would it. I hope I'll have the strenght then to start over. Giving myself another try at doing right the second time, instead of being stuck in my life just because I'm too scared to walk away from the work, move from the city and leave the person I don't feel for any more. I'm thinking about this only to give myself a hint that it's okay to change mind along the road to become this grown-up person. Hope I'm not the only one, because in that case I'll be the one despised by my surrounders.

Varje gång något går din väg,
då delar jag din glädje.
En droppe lycka, en fladdrande fjäril i magtrakten
Skapandet av ett leende på mina läppar
Om något går fel
om det du behöver är en hjälpande hand
eller det du önskar är empati
lysande ur ett par ögon
Står här som en ovanligt mjukt stöd
med ett försök att spegla din själ
i mina blanka tindrande två

Mest av allt älskar jag känslan
av att inte kunna ogilla dig.
Att stå där helt maktlös och avväpnad
inför någon som man vet vill en väl.
Ganska härligt är det,
tilliten till en annan människa.
Lär er den så har ni kommit en bit på vägen mot lyckan

Somliga påstår att livlig fantasi är bra. Ibland håller jag med dem, men det försätter mig i situationer jag inte trivs med ibland. Situationer där mina drömmar och fantasier inte stämmer överens med verkligheten. Ibland gör det mig så oändligt ledsen när min omgivning inte förstår hur jag resonerar. Herregud, mitt liv, lever jag inte det som jag vill och med de problem och situationer och verkligheter jag själv försätter mig i? Vilka är de att säga att jag bör ändra på något, eller för den delen aldrig ändra på något?

Att min verklighet ser ut som den gör, och det faktum att jag för närvarande trivs i den, är inte det ett tecken på att jag gör val som är bra för mig? Att jag inte ramlar isär i atomer och tårar varje dag. Att jag ser det vackra i det lilla. Att mina känslor tillhör något av det jag älskar mest med mig själv. Det är ju det som gör mig till mig. Vad har de för rätt att skratta och nästan håna det, bara för att det går över deras huvuden. För att det jag försöker uttrycka är så långt bortom deras uppfattningsvärld att det inte fastnar.

Självklart är det lättare att slå bort det istället för att försöka sätta sig in i hur jag tänker. Men, är det då värt att ens försöka säga något. Vore det inte bättre att leva sitt liv på okänd plats, där man inte utgör en ifrågasättande, annorlunda del. En del som de flesta inte ens orkar försöka förstå sig på. Ibland tvivlar jag på världens behov av ifrågasättande, på världens behov av något som är jag. Trots att tvivlet finns tänker jag i min tur försöka finna en mening, en idé om varför jag placerades här som den jag är.

Dikt, KRIS, present m.m.

"När ska vi mötas bringa mot bringa,
kropp mot kropp,
på hudens egna villkor..?
Med all känsla som kan uppbådas
genom fingertopparnas försiktiga smekningar
och värmen som skapas
Kan det inte bli vår gemensamma källa
att hämta kraft ur..?
Eller är jag dömd att evigt söka njutning
i den intellektuella, verbala,
ändå ganska torra värld där jag söker den idag? "

Igår var jag på en "föreläsning" med en man från KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) från Gävle. Anledningen till att jag sätter föreläsning inom citationstecken var att det inte var en föreläsning så mycket som en förevisning av, och en inblick i, livet för en före detta kriminell narkoman. Många var de som störde sig på hans stapplande på orden, hans hummande och hans vankande fram och tillbaka. För mig gav det ytterligare en dimension till det han hade att säga. Det var ändå inte där fokusen låg. Det han hade att säga kändes äkta just för att det var självupplevt och på grund av att han inte kom ur det alldeles felfri. Om han inte hade haft några men skulle det inte ha varit ett avskräckande exempel. Det skulle ha gjort honom mindre sympatisk som person om han stått framför oss och briljerat på "hög" svenska om det han upplevt.
Just det att han betonade vänskapen och att den är så viktig för honom nuförtiden. Jag kan så väl förstå den känslan. När man tidigare haft vänner som kunde svika en för en sil så måste det framstå som högsta vinsten att ha vänner som ställer upp när som helst var som helst. Att han inte tog upp kvinnoperspektivet var, som han sa, för att han var man och inte hade någon inblick i hur kvinnor fungerade. Att han sa så, det respekterar jag honom för. Överhuvudtaget kände jag stark empati under hela föreläsningen. Jag skulle kunna prata massa mer om den egentligen, just för att det är så mycket som han sa som jag skulle kunna prata ikring, mn nu får det räcka.

Mitt snufflud gav mig en present idag by the way. Jag blev jättechockad och jätteglad! :D Mörkbrun utsida och ljusturkos insida, stor tekopp. *happyhappy* Sitter här med den bredvid mig at the moment faktiskt. (Och vad då blanda svenska och engelska, det är hennes fel, blir jag glad så gör jag så.)

Så småningom, när jag läst igenom boken kommer jag antagligen svära mig igenom en jävla massa skit angåend ett visst andra världskrig. Uppgiften i historia just nu, förstå hur Hitler kunde orsaka kollektiv galenskap i Tyskland och surroundings genom att läsa "Tell ye your children... A book about the Holocaust in Europe 1933 - 1945" och se lite dokumentärer och sådant.
Grymhet får mig att skita i vilka som ser mina känslor. När jag har suttit och bläddrat i boken i skolan hittills och läst saker har ilskna tårar runnit och Sofie har därför klappat mig på axeln när jag harklat och snörvlat efter lektionens slut. Eftersom grymheterna redan begåtts och jag inte har en enda möjlighet i världen att hjälpa till att förhindra dem känner jag mig så liten och maktlös. Bara tanken på de sexhundra nakna unga pojkarna som sprang runt som galningar för att försöka komma undan germanernas gevär. Det är så otroligt smärtsamt att det var människor som beordade sådant mot andra människor. Mer ingående diskussioner kring ämnet kommer längre fram när jag har mer kött på benen och har distanserat mig lite, om det går.

Jag är så glad över att medkänsla, empati, kärlek, trygghet, mat och värme är sådant som majoriteten vill ge och få/ känna och erkänna som viktiga aspekter av mänsklighet idag.