Ljuspunkter med att gå i gymnasiet/ på samhällslinjen

En av de bästa sakerna är såklart loven. Det säger alla, så det behöver inte jag orda om. Jag ska istället ta upp några av de, som jag tycker, bästa sakerna när man faktiskt tillbringar tid i skolan. Bland annat tycker jag det är helt fantastiskt att man på tre år lär känna tidigare helt okända människor så bra att man skulle anförtro dem det mesta av ens viktiga saker och kunna känna sig säker på att de tar hand om dem. Att lita på folk som man inte är ett dugg släkt med. Det är som att ha en stor familj utanför den egentliga, biologiska, familjen. Speciellt som man känner att man kan vara ärlig gentemot dem. Man vet vad de går för och vilka ämnen som resulterar i skratt och vilka som åstadkommer besvärad tystnad och därigenom bör undvikas.

När man är inne på tredje året har man inte längre samma behov av att vara på topp jämt och ständigt. Kraven jag har på mig själv har blivit mer mänskliga, jag känner mina brister och svagheter. Därför slipper jag stressa upp mig inför saker som i ettan gjorde mig helt knäckt. Dessutom kan man komma till skolan i otvättat hår, gamla kläder och utan smink och ingen tittar snett för det. Speciellt vid större prov är det vanligt att man ser ut så. Det är mer regel än undantag. Man gosar in sig i "Jag bryr mig inte"-attityd för att kunna fokusera helhjärtat på provet istället för på omgivningen.

Genom att jag går samhäll får jag dessutom en viss distans till småsinthet och skitsnack. (Vet inte om det egentligen beror på att jag går samhäll eller om jag har mognat eller helt enkelt använder förnuftet på annat sätt än tidigare.) Ju längre tid jag går här, desto lättare känns det att ta kritik och se på saker som kanske "borde" beröra mig djupt på ett mer överskådligt sätt. Jag kan hålla distans och inte hetsa upp mig när någon tycker annorlunda.

Och förstås, att ha polare att snacka med jämt och inte bara seriöst snack (även om det seriösa snacket kan vara riktigt intressant) utan också fjollerier och trams. Att få retas och dryga sig. Det är så annorlunda jämfört med hur det var i högstadiet då varenda människa nojjade ihop över vad som helst.

Jag kommer sakna min skyddade skolvärld där jag är försäkrad och omtyckt, har arbetsuppgifter som är till för att utveckla min tankevärld och ett helt gäng människor som jag tillbringar mer tid med än min släkt/familj. Det kommer vara hårt att bryta upp och ändra livsstil, flytta hemifrån och växa upp.

Well, I know I'll make it, but even so. It's a bit scary realizing I'll have to take care of myself and do what I want. What if I choose the wrong path, going straight into the mud head first. Or if I end up with doing something I don't like, in a city I dislike, with someone I began loving but ended up despising. That wouldn't be so good, would it. I hope I'll have the strenght then to start over. Giving myself another try at doing right the second time, instead of being stuck in my life just because I'm too scared to walk away from the work, move from the city and leave the person I don't feel for any more. I'm thinking about this only to give myself a hint that it's okay to change mind along the road to become this grown-up person. Hope I'm not the only one, because in that case I'll be the one despised by my surrounders.