Idas förlorade verklighet

Vad är det som gör att känslan inför en relation förändras? Vissa människor finns med när jag ser mig som vuxen, somliga på en framträdande plats. Andra bara som parenteser. Och vissa som jag känner står mig otroligt nära just nu. Jag ser dem inte på någon möjlig position sedan, i framtiden. Det gör mig fundersam. Hur är det möjligt att människor som är i det närmaste livsviktiga för mitt välbefinnande inte ska finnas med sedan? Och att den person som sedan ska bli den viktigaste i mitt liv kanske är någon helt främmande människa som jag aldrig ens berört med tanken. En sak till som stör mig är hur fort hjärnan kan ändra uppfattning om olika situationer och personer. Vad är det för mening med att göra sig en uppfattning om hur en sak förhåller sig när något hela tiden stjälper det helt uppochner? Och att jag för tillfället känner mig som en så krävande person. Som att jag hela tiden vill ha mer än jag kan få. Att jag blir påträngande och säger saker som besvärar, bara för en reaktion. Det är fel sätt att bete sig på och gör inte mitt liv vare sig vackrare eller lättare att leva. Samtidigt som jag är påträngande är jag ändå undfallande och distanserad. Om jag ska vara med ska det vara på mina villkor. Jag är dålig på att kompromissa, för en gångs skull.

Det märks på musiken jag vill lyssna på. Det började med Takida och Dio, och har fortsatt med den mörka, tragiska, hårda, vackra musiken, Kent och annat liknande. Och jag vet inte ens om jag vågar beskylla hösten, som är så vacker, för min maktlöshetskänsla.