Jag har sett två filmer de senaste dagarna. Båda dessa filmer har berört mig mäktigt mycket.

Den första var Döda Poeters Sällskap. Helt underbar film. Jag hoppas att alla ges möjlighet att se den någon gång under sina liv. Sedan, om de tar chansen eller inte, det är upp till dem. Den lämnar en med en positiv magkänsla och man går från filmen med nacken rak och ögonen fokuserade på framtiden.

Den andra filmen jag sett var dagens skolbio "När mörkret faller". Även denna borde alla se, men den är på svenska så det kan hända att det blir aningen svårare. När man lämnar den är det dock inte med en positiv magkänsla, iallafall inte hos mig. Jag lämnade den med ett behov av syre, av att djupandas in en känsla av trygghet. Mina nerver var helt uppe i spinn och fokusen var ganska splittrad.

När jag kom hem somnade jag på soffan och nu har jag börjat lugna mig igen. Behovet just nu består av melankolisk musik och te, vänskap och enkel trygghet. Sådant jag vet att jag erhåller från min älskade omgivning.

Jag är så glad att jag har det liv jag har och att ingen längre ifrågasätter min person. Inte glad som i "studsa-omkring-och-skratta" utan som i *mjuk suck* "Vad skönt att jag tillåts vara jag!".