Somliga påstår att livlig fantasi är bra. Ibland håller jag med dem, men det försätter mig i situationer jag inte trivs med ibland. Situationer där mina drömmar och fantasier inte stämmer överens med verkligheten. Ibland gör det mig så oändligt ledsen när min omgivning inte förstår hur jag resonerar. Herregud, mitt liv, lever jag inte det som jag vill och med de problem och situationer och verkligheter jag själv försätter mig i? Vilka är de att säga att jag bör ändra på något, eller för den delen aldrig ändra på något?

Att min verklighet ser ut som den gör, och det faktum att jag för närvarande trivs i den, är inte det ett tecken på att jag gör val som är bra för mig? Att jag inte ramlar isär i atomer och tårar varje dag. Att jag ser det vackra i det lilla. Att mina känslor tillhör något av det jag älskar mest med mig själv. Det är ju det som gör mig till mig. Vad har de för rätt att skratta och nästan håna det, bara för att det går över deras huvuden. För att det jag försöker uttrycka är så långt bortom deras uppfattningsvärld att det inte fastnar.

Självklart är det lättare att slå bort det istället för att försöka sätta sig in i hur jag tänker. Men, är det då värt att ens försöka säga något. Vore det inte bättre att leva sitt liv på okänd plats, där man inte utgör en ifrågasättande, annorlunda del. En del som de flesta inte ens orkar försöka förstå sig på. Ibland tvivlar jag på världens behov av ifrågasättande, på världens behov av något som är jag. Trots att tvivlet finns tänker jag i min tur försöka finna en mening, en idé om varför jag placerades här som den jag är.