Slöa mysigt

Jag fantiserar om att knapra Non Stop i min säng tillsammans med någon. Bara ligga där och fingra på varandras händer och lyssna på skön musik. Behovet av att prata med varandra finns inte, det är bara tryggt och lugnt ändå. Ansikte mot ansikte, mjuka leenden och chokladig andedräkt. Det vore ju rätt mysigt, inte sant?

Nog för att jag skulle bli lite sockerkickig efter ett par nävar mjölkchoklad och antagligen tappa allt lugn och inte kunna hålla käft, men fram tills dess skulle det vara perfekt mys!

Namn - Nu ska jag klaga på svenskar!!

Förnamn: (där flera namn står på rad är personen innehavare av alla)
Lillnäva Troll Anne
Bimbo
Hrönn
Texas Thorgrimr Troll
Grim Staffan Connor Viking
Smultron
Hallon
Myrrha
Myra

Efternamn:
Skymningsmåne
Trollskog (boendes på Fingersvampsvägen)

Men priset tas av.....*trumvirvel*
Älva Magi Birgitta Fantasi Sol Evelina Yrja (med efternamnet Måntroll)

Förstår ni till vilken grad man kan förstöras av endera av de här namnen, okej att de kan verka gulliga till en början, men att driva igenom beslutet. Att döpa barnet till Bimbo? Ja, eller Lillnäva. Allvarligt? Jag blir som Knatten i Knappnytt när han blir överdrivet förbannad på fjortisar, särskrivningar och Daaaarin. God damn it!

Jag skulle vilja hoppa upp och slå er tills ni fattar, jävla....fjanthattar! DÖÖÖ, dö säger jag!

Vill ni verkligen ha de här hemska påhoppen till namn i ert liv får ni väl döpa om er själva, men ni ska INTE slänga dem på de stackars försvarslösa, nyss slemblodiga, små barnen som ni redan placerat in i det liv som är ert eget.

Själviska *morr* gharrdharraaaaaaaa!!!!!! DÖÖÖ!

Ni är nästan lika hemska som särskrivningar, och ungefär lika humoristiska som de kan bli. Det är enda anledningen till att ni ska få finnas, ni hemska mobb-föräldrar, ni ska bli utskrattade.

Sökandet efter Sveriges värsta namnkombination fortsätter. Tips emottages tacksamt och publiceras, såvida relevans finnes, med skräckblandad förtjusning!

Axlar, parter, idéer...

May it be damned
This suggestion I send out

For people to maintain sanity
They have to stop facing reality

Verkligheten snurrar runt en axel. Om man tittar mot axelns fäste, där den riktiga sanningen finns, allra längst däruppe, då blir man galen. Där snurrar allt så fort att blicken fastnar och man slits med. För att stanna krävs ett häftigt ryck i en annan riktning, och vem är man själv att rycka sig loss när man snurrar snabbt? Det är då man behöver sin omvärld, den galna oregelbundna kretsen av relationer och människor omkring en. Alltid är det någon som med en avväpnande berättelse får en att fascinerat glömma sanningen för alla häftiga absurda idéer därute.

Trogenhet är en form av galenskap, ett något där två parter har stirrat sig blinda på detta något som ingen kan bevisa existerar annat än för de två inblandade. Att de i detta något har bestämt sig för att vara trogna, oavsett vad "att vara trogen" innebär, kan inte ses som annat än verkligt fascinerande. Tillförlitlighet, trogenhet, förtrogenhet, någon sorts kunskap om varandra som ingen annan kommer åt. Äkta galenskap utanför verkligheten, men vem kan kalla det galet utan att förneka sig själv rätten att delta?

Jag skrev, jag skrev ett långt långt inlägg på engelska. Klockan är halv tre på natten och jag skrev ett långt långt inlägg på engelska om hur jag agerar, om hur jag är besatt av trygghet men inte ger mig själv tillåtelse att kämpa för det. Är inte det lite dumt? Det är lite dumt, och jag är lite förkyld och har druckit 1,5 liter julmust idag. Jag läste inte i min studentlitteratur, jag dammsög inte, jag städade inte. Jag har mest legat i sängen och inte gjort någonting. Jo, jag och Nona var till affären en sväng. Jag känner mig som en loser-seriefigur.

Det är egentligen en toppenutbildning jag går på, jag tycker det är intressant och när jag sätter mig ner och läser i böckerna fastnar jag. Men det är så lätt att göra annat. Det är så lätt att försöka fly verkligheten där jag känner mig ensam. Jag vet att det är en klyscha och att de flesta känner sig ensamma ganska ofta. Men jag önskar jag hade något mer, någon mer.

Och nu håller detta på att bli en förlängning av det opublicerade alldeles för utlämnande engelska inlägget så nu blir det inget mer. Jag vill visa det för någon nära, jag saknar min mamma. Jag längtar till den 18e december.

Håll om mig någon, hela natten, trots att jag är snuvig och inte så glad.

The joker and the thief

Kom på att del ett och del två inte behöver vara på varann följande inlägg.

Jag ligger hemma i sängen i Fornby (dubbla täcken är kärlek i ett dragit rum). Katterna ligger tungt emot mina fötter, vilket också resulterar i värme. I like. Föreställ er att ni ligger i ett rum och faktiskt kan känna små tunna kyliga brisar av luft strömma förbi då och då. Intressant känsla om jag ska vara ärlig, inte ens särskilt obehagligt.

Den andra december har jag återigen en salstenta. Jag har inte pluggat inför den egentligen, men ja, vi får se hur det går. Omtentor var inget farligt, så vad spelar det för roll?

Har flyttat hem svarta gitarren igen, eftersom min finfinfina gitarr bor kvar i Uppsala hos mig. Alltid trevligt att kunna lira lite på hemmaplan också (hemmaplan som i Fornby). Satt och spelade på den förut och upptäckte något förvånande. Det var lättare att sjunga dur-låtar än mollvisor idag. That was a first. Ytterst förbluffad blev jag, men rösten bar bättre i positiv klang.

Mitt projekt med att vända tillbaka dygnet efter en månad av seeeena nätter (två-halv tre, ibland senare) går vidare. Jag trivs så mycket bättre om natten. Livet är lugnare och man kan på något sätt fokusera på sådant som anses vara oväsentligt av omvärlden, men som gör mig själv lite mer just det, mig själv.

Att få vara den otroligt lata laid-back-personen som dricker sitt thé och ser på fåniga program och filmer i flera timmar. Att få leka med min fasad och förändra min person konstant i förhållande till det jag betraktar. Att aldrig vara en färdig människa som förväntas agera på ett visst sätt. Att bara anamma det som jag själv satt igång och figurera som den utifrån styrande makten.

Om natten är jag mäktigast i mitt eget rike.

Mina ärr del 1

Visst har man minnen till de flesta ärr man har på kroppen. Jag har i alla fall det till många av dem. Här kommer en liten redogörelse för några.

Ärret på vänstra handleden:
Tror att det var i sexan, var hur som helst på mellanstadiet. Klassen åkte iväg till skidbacken i Avesta (ja jag är en dålig avestabo och minns inte vad det heter) där vi skulle skida, åka slalom och försöka åka snowboard. Ja, jag fick efter ett tag tag i en snowboard med nyvässade kanter. Satte fast ena bindningen, för det sa de att man skulle. Så började jag bege mig långsamt uppför. Plötsligt far snowboarden iväg och jag tippar framlänges och snittar upp handleden. Alldeles senvitt i botten, och det börjar inte blöda förrän jag gått ner ända till raststugan. Där skickar Stålberg iväg mig i bil med Tommy till akuten. (minns inte akut-besöket ett dugg...vilket känns väldigt konstigt)

Ärret ovanpå vänster hand:
Nästan osynligt som tur är. Mitt mest idiotiska ärr eftersom det på allvar är självorsakat. Har någon hört talas om "bögtestet"? Otroligt politiskt korrekt inte sant?! I alla fall, det går ut på att man ska kunna sudda sig ovanpå handen så länge som möjligt. En dag suddade jag lite bara för att prova vad det var sådant liv om.. Fy helvete vad det sved dagarna därpå. Och ja, det är mer än korkat!

Ärret på vänster pekfinger:
Keramiken förra hösten. Jag hade tagit ut en kruka, sträckte mig in och tog ut en till. När jag sköt den ifrån mig ner på bordet kände jag hur det snittade till. En sylvass pigg av glasyr (dvs. glas) hade orsakat ett jack tvärs över leden. Nåja, tänkte jag, och gick bort till vattenhon och virade in fingret med pappershanddukar. Därpå vände jag mig till Anna, läraren, och talade om att jag skurit mig. Hon bleknade och ledde iväg mig till sjuksyster. Mitt nyare ärr med historia, och det är fortfarande lite knepigt nerv-mässigt. Ilar i det ibland och sådär.

More scars to come some other day, men nu måste jag diska.

...Rosemary..

Något är fel när man inte har kunnat vara med på lillflickans ettårsfirande. Grattis Tuva-liten! Det kommer fler år.

Rosmarin och honung i varm mjölk, något av det mer sövande jag provat. Nästan som att bli dängd i huvudet med en kudde upprepade gånger. Mjukt "boff" som gör att man bara vill krypa tätt intill och gosa ner sig. Trivsamt.

Jag åt kokta rödbetor med svampsås till middag. Eftersom jag känner till effekterna av rödbeta...nej, vi går inte in på det. Ni som vet vet, och ni andra får väl prova och se.

Finns många idéer och tankegångar, men det blir aldrig riktigt tid att få dem på pränt och lära sig förstå sig själv och veta hur man vill organisera sin egen verklighet. Jag har upplevt alldeles för lite, så det som händer blir överväldigande överdrivet i mitt huvud.

Omtenta - Done

I säng klockan två i natt, upp vid kvart över sex i morse. Var väldigt väldigt o-pigg, men samtidigt på helspänn. Idag var det dags att återigen ifrågasätta mina kunskaper, och att försöka klara av den omtenta som kom sig av förra gångens misslyckande. Jag klädde på mig och smög tyst ner i köket för att inte väcka farbror som låg och snus-sov i vardagsrummet. Gjorde i ordning te i en termos, några smörgåsar och chokladtäckta Digestive för att ta med, åt frukost och gick iväg till bussen som skulle ta mig till Polacksbacken.

Klockan åtta anlände jag till hållplats Ångströmslaboratoriet utan en aning om vart jag sedan skulle bege mig. Funderade länge och väl ståendes framför kartan innan jag bestämde mig för att det var värt att undersöka hur det såg ut vid huset, hus nummer 5, som sades innehålla skrivsal på Polacksbackens område. Väl där blev jag insläppt varpå jag satte mig ner på golvet i väntan på att minuterna fram till slaget nio skulle passera. Sittandes på golvet gick jag alltså igenom mina anteckningar om sociologer, begrepp och hur de hängde ihop för sista gången.

Klockan slog nio och vi tappra som begivit oss dit en tidig lördagmorgon satte oss ner i en stor ekande sal vid varsin bänk, uppdelade i rader utifrån vad vi omtentade. (De med sociologisk inriktning satt för övrigt på rad D) Vi fick våra tentor och jag skrev så genomtänkt och klurande, begreppsligt förstående och vackert, förtroget och sanningsenligt som jag bara kunde i två timmar och tio minuter. Huruvida detta räckte ända fram återstår att se. Detta sagt med ett förtröstansfyllt tonläge.

Nu ska jag skämma bort mig själv med Gilmore Girls innan jag tar itu med annan studentlitteratur. Det kan hända att jag somnar ifrån, då tröttheten smyger sig på mig när jag befinner mig i liggande läge i en säng. En fortsatt trevlig helg önskar jag oss alla, och jo, jag har Cream Cheese-chips att förgylla lördagskvällen med.

Gammal återblick spelar upp

Jag körde på tentan, ordentligt. Omtentan sker 8e november. Tills dess ska jag kunna vad jag borde kunnat tidigare. Jag ska briljera med begrepp och sociologer och resonemang. Oj oj oj vad jag ska kunna saker. (Märk att jag överdriver med flit.)

Jag ska bli godkänd av den enkla anledningen att jag är smart nog att välja plugg framför att ha dålig disciplin. Jag ska vara smart nog för det. Mina betyg från gymnasiet ska inte hamna helt på skam, något av dem lär jag ska ha förtjänat. Det vill säga, jag ska ägna flertalet dagar åt att sätta mig in i huvudteserna inom sociologin, de viktigaste namnens idéer och undersökningar och dessutom ska jag faktiskt LÄSA Christine Románs bo och inte bara säga "Usch vad träig den är!"

Hemsk dag har det varit om vi ser till nerverna, sju resor bättre om vi ser till min relation till mina viktigare vänner. Nerverna behöver dock sitt utlopp så jag planerar att släppa efter och snyfta i kudden snart.

Här utanför blåser hårda vindar.
Om ändock de kunde blåsa rakt igenom mig,
ta tag i alla hoptrasslade trådar och blåsa så hårt att de står rakt ut,
utredda och redo att kopplas ihop i trygghet.
Ett lyft för min självkänsla, mitt självförtroende.
Att slippa känna behovet av tyst gråt i ensamhet.

Jävla högstadiementalitet som fick mig att gå till toan längst in i hörnet för att gråta undan spänningar utan att märkas. Som fick mig att tro att det var okej. Som har fått mig att faktiskt inte reflektera över det förrän nu. Jag begriper inte att jag inte förstått det tidigare, att jag inte mindes hur ofta jag gick in på toaletten för att slippa undan, slippa ifrån. Att jag inte minns det som något underligt, att det faktiskt var så vardagligt att det är svårt att minnas. Är inte det hemskt så säg? Finner ni det fortfarande konstigt att jag inte litar på det som tycks vara på riktigt?
Jag strävar efter trygghet och stabilitet...

Sailing song

You and I, we are sailing
We're sailing across the sky alone
Trying to find the right romancing
trying to find the easy way home

The stars have all stopped shining
they're hidden behind the clouds of grey
Where is the light that shows the path
I think that it all has gone astray

Why is the temperature rising
with a need for me to sit down?
There's an urge to stay.
You simply get up and say
“Kiss me soft babe, you ain't leaving this town!”

Lovely, poetic and precious.
That's the way he describes me as to be.
I see the sky behind the clouds now
The sky is blue, as blue as can be.

(Although, I'm still sailing in the sky, without being able to see the blue behind the clouds. No lover for me yet.)

Föränderlig världsuppfattning

Det är tur att jag har mina rötter stadigt fästa i hemmet, för om de var aningen ytligare skulle jag ligga spridd över ett stort område. Ibland tappar jag bara förståelsen för vad som pågår i vissa kretsar av mitt umgänge. Som stående delvis utanför alltihop börjar jag tappa fokus och vet inte riktigt vad jag ska sätta min lit till.

Ideal? Ära? Ädelhet? Mod?

Herregud, jag lever i verkligheten där sådant är sällsynt. Det är idiotisk att hoppas att sådant som förekommer i episka romaner ska kunna förekomma här.

Trasiga föreställningar sprattlar omkring i min hjärna. Den ursprungliga idén om verkligheten fick ett abrupt slut i samband med livets första besvikelse, alltför längesedan för att minnas vad den handlade om. Sedan dess har det funnits glädje, förhoppning, sorgsenhet och besvikelse. Alla har förändrat en gällande föreställning. Nu sker förändringarna ofta i mindre form, men då och då slår de ner på en och vänder upp och ner på det man tror. Lika förvirrad som jag är vid tråkigheter, lika lättad och lycklig är jag vid de positiva.

Många gånger önskar jag att jag inte höll allt för mig själv. Diskussionerna vore mer utvecklande om resonerandet inte bara skedde inombords. Någon att prata om allt med, den "brutala" sanningen. Det finns ingen som får allt. Alla nära får sina av mig valda delar av min verklighetsuppfattning. Alltid är det någon del av min verklighet som skulle tvära med deras och tvinga isär oss, eller så har de inte tid med en självcentrerad brud i Sverige anno 2008.

Tenta-dagar

Första tentan är så att säga avklarad. Uppfattningen om huruvida jag är godkänd eller inte är en uppfattning med ytterst lite vetskap och en hel del förhoppning. Den gick iallafall oändligt mycket bättre än vad jag förutspådde att den skulle göra. Resten av dagen flöt på i samma tecken, med fika på fint kafé, mycket god middag, förfest i en lägenhet med öppenspis och därefter mysig pratkväll på Kalmars lilla intima nationspub. Riktigt riktigt skön dag, men så var det månadsskifte också.

Till helgen får jag förhoppningsvis besök hemifrån. Fröken Dresch ska eventuellt dyka upp och göra mina dagar gyllene. Jag ska nog se till att vi får en trevlig helg om så sker.

Början på denna delkurs var charmig, Hedda berättade om upplägget, kurslitteraturen och sin egen bok som är en del av alltihopa. Det är riktigt så man längtar efter att sätta tänderna i boken. Mumsigt intressant fick hon det att låta.. Nu är det time for sleep. Tidig lektion imorgon, klockan 08.15. Får jag hjälp med sociologin under delar av terminen, då är jag en mycket lycklig ung kvinna.

Godnatt med er, ni kungligheter av era egna personliga små regioner i det som en gång kallats Svea Rike.

Gosbehov

Jag tror att det skulle göra mig stabilare att ha något gosvänligt att tillgå. Jag anser mig vara stabil så länge jag har mina katter i närheten. Då kan jag gosa sönder dem och frusta dem på magen och bara myssova med en katt på magen. Jag är otroligt glad att jag ska hem i helgen. Hem till min familj och mina missekatter. Visserligen med ett sjujävla pluggbehov i ryggsäcken, men även det blir lättare på hemmaplan.

Mänsklighet, hur definierar man det egentligen? Valmöjligheter, hur kan vi vara säkra på att det är individens val och inte hur hon väljer på grund av hur omvärlden skapat henne?

Jag nynnar redan på julsånger, kan inte rå för det. Fantiserar också om att sitta i en snöfylld backe, dricka varm choklad och äta limpmackor med falukorv på. Eventuellt grilla någon korv också. Myh, jag vill göra traditionsaker som går förlorade i studentvärlden där festhetsen visserligen är rolig, men samtidigt så plågsamt intensiv när man ibland bara vill hänga och mysa som det naturbarn man är. Ska nog ut i skogen och lukta när jag kommer hem. Strosa och titta...de minuterna jag inte ägnar åt hårt plugg förstås! ;)

Kom och krama mig någon!

Julklapp

Rättvisemärkt opalhalsband

Ge mig, snälla! :)

Fanns massor på den sidan i övrigt som jag också skulle vilja ha i min ägo....

LOVE

"Love is patient, love is kind. It does not envy, it does not boast, it is not proud. It is not rude, it is not self-seeking, it is not easily angered, it keeps no record of wrongs. Love does not delight in evil but rejoices with the truth. It always protects, always trusts, always hopes, always preserves." Corinthians

With that definition in mind I do love you, amongst others.

Återigen sitter jag här, relativt sent på kvällen, och undrar över mänskligheten och hur jag ser på verkligheten. Är något i min person egentligen särskilt annorlunda i jämförelse med andras, och om så är fallet, vad är det då som ligger bakom. Jag är den jag är, och reflekterar väl inte så mycket över mitt beteende förrän någon ifrågasätter det. Många gånger får jag höra att jag är öppnare än jag borde vara. Min spärr för vad man berättar för folk, eller hur nära man står dem och hur de reagerar gentemot mig är en sådan sak som dyker upp i diskussioner. Varje gång det händer stannar jag upp förbluffad. Jag värdesätter öppenhet, så länge den inte sker på någon annans bekostnad. Jag ser inte varför man ska behöva förställa sig om man tycker om någon. Jag menar, man blir inte kär och man vill inte bli tillsammans med någon på en gång, men hur ska man kunna lära känna någon tillräckligt väl för sådant om man inte är öppen? Det är svårt att leva i verkligheten när man är värdelös på att ljuga och lika dålig på att förställa sig.

I övrigt så var gårdagskvällen riktigt mysig, spexen var spännande och Behavette vann femkampen. (Big surprise..not! Mitt lag hette Top Gun...) Nu ska jag nog strax i säng. Lev väl allihopa

Plugg är lika med tjär-te, rättvisemärkt extramörk choklad och klassisk musik. Från och med nu är det så pluggstrukturen ska se ut. Det ökar hela hjärnans förståelsemöjligheter och gör att jag orkar jobba vidare.

Kan tänkas att kvällen blir sen, men samtidigt känner jag en viss fascination för boken. Tungrodd, säkerligen, men med ett namn som "Kunskapssociologi - Hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet" ska den väl ändå ha min tillåtelse att vara det. Den är tankeväckande och trevlig läsning än så länge. Jag förstår det jag har läst, men vet inte hur mycket som faktiskt fastnat. Diskussionen - seminariet - imorn kommer säkerligen vara till stor hjälp. Turligt nog är det ytterligare en tid innan självaste tentamina är.

Jag känner mig ovanligt driven och vill-göra-saker. Jag har t.o.m. funderat på att prata med djuraffärsägarna i Gottsunda om de behöver extrahjälp av något slag. Sedan kanske jag ska sätta upp en lapp på Coops anslagstavla och fråga om några har mer äpplen än de behöver. Är inte det drivet så säg?

Hoppas livet rullar på för er alla, mina vänner runt om i Sverige, som läser mina skrivna ord. Jag arbetar för att bli en tryggare och starkare person och ju mer jag känner att jag lägger ner energi på att göra mina val till de rätta och ta beslut som faktiskt gynnar min framtid, desto mer tillfreds blir jag. Arbeta för ditt liv! Det är flyktigare än du tror.

Kärlek, lycka, styrka, mod, frihet och fascination för den värld vi lever i. Allt detta önskar jag oss! Stora ord.

Vad är det man brukar säga? Full, ung och dum? Tja, låt gå för det ikväll då. Vet ni vad, när man innehar de tre kriterierna så är det riktigt bra att ha äkta vänner i närheten som talar om för en att man är..ja, vad man nu är för något!

Tre gånger tre är nio, tre var bruttonationalprodukt ikväll. (minnesanteckning över kvällen)

Hade seminarium idag, Fredrik Palm är snygg, en ung man i trettioårsåldern... Han har, oturligt nog, mycket vettigt att säga så man kan ínte bara njuta av åsynen utan man tvingad lyssna också. Livet är hårt!
Nu ska jag stänga av burken och sova. God natt

Lågmäld förvirring

Tillbakalutad på seminarierna. Låtsas utstråla likgiltighet över att resten av gruppen tar platsen där även jag är en del i etablissemanget. Även när jag har något att säga stannar orden inne. Tryggheten i att folk lyssnar på mitt ord har inte infunnit sig ännu. Vad händer om den inte dyker upp? Då står jag där bara på jäsken godkänd och har gjort fel val.

Och vad är det som gör det fel att vara brutalt ärlig med hur man känner inför någon, något? Varför ska man behöva spela svårfångad när man vet att man inte kan? Varför ska jag ens behöva försöka när inget gör mig mer tillfreds än att prata med honom?
Min magkänsla HAR rätt, jag vet att den har det. Det gör mig så matt. Går ju igenom samma sak varje gång efter ett tag. Nya personer, samma procedur. Till och med när jag tänkt mig ett nytt sätt vrider sig ödet och krånglar till det likadant igen.

Trygghetet i mig själv, det är vad som fattas. Mitt bekräftelsebehov, det är det som väger tyngst.

En ensam översättare på en fäbodvall, med bara djuren som sällskap. Att ha det vore förnöjsamt. Svordomar är blanka och enkla i jämförelse med min motsägelsefulla tankevärld!

Ståtliga växter i moders trädgård. Ibland önskar man att blomälvor fanns och att man kunde återfödas i dessas skepnad. Då skulle nog älvan som bor i den här blomman stå högst på önskelistan. Vackert värre!

Dikter

Hela världen är en underlig plats.
Vandrar gör vi, i cirklar.
Vackra stora grönskimrande cirklar.
Plötsligt står vi där öga mot öga
med något vi aldrig vågat hoppas
I samma sekund vi ger oss hän
är vi hela rena underbara
Hur kan vi så ofta backa undan?
Vårbäcken flyter aldrig baklänges

Du lilla lilla trasselsudd
älskvärda älskade
Säg mig vilka stora ting
du vill genomföra
Ditt öde är större
än att sudda ut fula ord
på svarta tavlan

Jag är framme

Ja, alltså, sen i lördags. Jag bor i Uppsala, i södra Sunnersta. Jag lever, och har hyfsad hälsa. Mitt rum är belamrat men sött. På fredag ska jag till IKEA och införskaffa förvaring. Det påstås att jag har mycket kläder. (Har jag någonsin hört det förut? ^^) Cykellås är, för övrigt, dyra saker men antagligast särdeles nödvändiga.

Nona och jag var ute på promenad idag. Ni skulle se vilka helt underbara hus här finns. Är nog tvungen att ta samma sväng igen imorgon och knäppa kort...om jag tordas gå själv that is. Nona är för närvarande fullt upptagen med att virka kafé-gardiner åt oss. Jättetjusiga kommer de att bli så jag tänker inte begära avbrott för sällskaps skull. Hon har sytt vanliga köksgardiner också, även de är fina.

På designtorget köpte jag häromdagen en värme-kudde. Tredelad innehållandes druv- och/eller körsbärskärnor. Den är galet turkosblå och väldigt fin. :) Tack för den födelsedagspresenten kära syster och svåger! Jag köpte även kokmalet Equale-kaffe i en te/kaffebutik inne i Forumgallerian. Trevlig galleria! Vi var även inne på Scorett, jag och den andra fröken Torung, där jag hittade de här godingarna som jag tänker köpa vid tillfälle. (När jag köpt viktiga saker som förvaring och sådant, men ändå känner att jag har lite peningar över.)

Hela nedersta fryslådan är fylld med svamp. Det är en trevlig tanke. Jag har något väldigt smaskens att åstadkomma något av om jag vill.

Coop Nära ligger på rimligt avstånd. Dit har vi promenerat ett par tre gånger redan. Deras utbud är spännande. Jag får för mig att Sunnersta-borna är rätt hälsosamma och rättvise-tänkande. Det finns allt möjligt till sushi och asiatisk mat, trevliga grönsaker och frukter, rättvisemärkta varor till tusen och annat smått och gott.

Som sagt, jag lever och har hälsan, kommer hem i helgen, och hoppas att ni gör/har detsamma. Kram

Det är så mycket som händer. Jag vet att det är fullt naturligt att mycket händer. Jag vet jag vet jag vet jag vet, men jag blir ändå förvirrad. Jag blir ändå ledsen och trött... Jag får fortfarande huvudvärk. Jag lägger energin på helt fel saker. Jag dör litegrann inuti. Jag blir en äcklig deprimerande person som gnäller och klagar på en omvärld som inte verkar förstå varför jag oroar mig. Om jag visste varför skulle jag nog försöka åtgärda det, tror ni inte?

Står här mitt inne i en så kallad livsomvälvande händelse och allt jag vill är att få tillbaka de tre senaste åren och fortsätta åka buss på morgonen in till stan och umgås med människorna. De där underbara som aldrig kommer samlas på ett och samma ställe på samma sätt någonsin igen. De som flyger iväg åt alla möjliga håll...och jag skulle ge så mycket för fem minuter med varenda en av dem. Fem minuter där jag kan få säga att jag är glad att jag känt dem. Fem minuter att berätta något jag minns från dem. Det känns hemskt. Det är likaså patetiskt att människor betyder så mycket för mig. Iallafall för folk omkring som det verkar. De är chockade över att jag är ledsen.

Jag är rädd

Jag är liten

Jag är otrygg

Jag är utan de mina

Jag är nonchalerad

Jag är utbytt

Jag är ett andrahandsval

Jag är soptunnan

Hur fan kan ni tro att jag tycker det är skönt att tvingas lämna en plats där jag faktiskt hör till och är saknad?

Där jag inte är rädd

Inte heller särskilt liten

Där jag är helt trygg

och med de mina

Där ingen nonchalerar, utom på skoj.

Där jag aldrig kan ersättas

Där vi alla är en grupp

Där soptunnan är välfylld och allting ligger huller om buller

..och alla utom städerskorna älskar det!

Tycker om er, alla mina bekantskaper från D-hagens sista gymnasiekull! Utan er ska jag tvingas leva.

Det börjar bli sent, men jag älskar att vara jag vissa dagar. Även om dagen är slut nu. Natten är här. Jag och bet.vetarna med mig ska bli nollade så småningom. Jag hade grymt kul igår men samtidigt begriper t.o.m. jag att inget varar för evigt. Imorn blir det hårdkörning, baka bröd, packa allt och göra det utan att bli en liten gråtsäck.

Sneak a peak...

Hur gick det här till? Vänta, jag ska tänka lite..Jo just ja...Ingen BH! *mjukt leende*

And I'm the fuckin' Queen ... Nu ska jag se Legally Blonde!

It takes a thief to catch a thief...
and I'm not even thief enough to steal a simple heart.
I have no strenght to catch a complex one
even when it's scattered and broken into a hundred pieces.
I just wait around for some love to smack me in the head.
Isn't that just amazing?
The complex in being me when you stand over there.
My tries to recover from the illness named you is something to laugh about
'cause it acts the same way as medicaments used to often.
There is nothing to do but hope to get healed by a tall dark stranger
Isn't that what I wish for at night? Isn't that what I dream of? Isn't that what magic feels like? Isn't that a hell of a lot to wish for, Ida? I rest my case, and head, and put my feet to bed.
You are a drug, a pill, and I just had a healthy drink for supper.

Haha, fy helvete vad livet går i cirklar. Alltid är det något som går igen igen. Men en dag ska jag bryta bort det som är & har varit, för det är svartbränt. Det har varit med om för mycket, och samma visor har upprepats för många gånger. And that's a fuckin' road I ain't gonna walk again so to speak.

Jag förtjänar faktiskt att vara förstahandsvalet. Att stå först i kön, eller att vara den som kön väntar på än hellre. Att behöva vara, jag vet inte vilken hand i ordningen,-s val måste ni väl förstå att jag är för bra för? (Inte bara jag, nu låter jag egocentrisk, alla förtjänar att vara förstahandsval!) Det gör faktiskt rätt ont att få förklaringarna, de visserligen väldigt utförliga och utstuderat eftertänksamma ömsinta förklaringarna, på att man inte kan nå ända fram. Då hade det varit bättre om ni bara gav efter och höll er undan fullt ut. Förklaringar ger tillfälle att älta, och är det något jag är bra på så...det vet du.

Nej godnatt med er, klockan är seeeent. Får se om inlägget får vara kvar när jag tänkt ett tag.

Stadier, på slutet en framtidsvision

Någon gång när jag var riktigt liten var det någon som frågade mig om framtiden, om jag skulle ha någon man, en gård, några djur, sådana saker. Som den självständiga lilla flickan jag var svarade jag förnuftigt att jag skulle gifta mig med en rik man (antagligen sa jag något om att han skulle vara gammal också) och ta alla hans pengar. Sedan skulle jag flytta till en gård där jag skulle ha mängder av djur som jag kunde gå omkring och pyssla med, som den veterinär jag absolut skulle vara. Om han skulle få komma och hälsa på? Jo, det kunde han väl få, men han fick inte sova kvar, så stort skulle inte huset vara.

Några år senare tyckte jag visst att pojkar var intressanta nog att involveras i detta barns idé om framtiden. Alltså skulle en vacker älskare bo med mig, men han fick inte avslöjas för maken. Han skulle dessutom hjälpa mig med de tråkiga jobben. (Matriarkat för hela slanten.) För det kunde han väl få en puss eller två. Jag skulle fortfarande bli veterinär, för "De är mina vänner!".

När jag var nio år skrev jag i en bok där man ska fylla i uppgifter om sig själv. Min favoritmusik var Hjalle och Heavy (för er som inte vet så heter deras nuvarande band Dökött och Mimikry). Det jag tyckte bäst om var killar, djur och att måla och om tio år hoppades jag att jag skulle ha egen lägenhet, en kille och ett jobb.

Nu sitter jag här som den nittonåriga lilla flicka jag är och har lite svårt att förstå att jag för tio år sedan faktiskt trodde att jag skulle vara vuxen nu. Om mindre än en vecka uppfyller jag ett av kriterierna hon satte upp åt mig, jag har en egen lägenhet. Ändå, jag vill inte längre bli veterinär och har inte velat det på flera år. Jag tycker fortfarande om att måla, även om sjunga och försöka klinka lite på gitarren smäller lite högre. Jag minns knappt flickan som skrev det här. Det är nog svindlande få celler vi har gemensamt dessutom.

Inatt drömde jag att jag bodde på en liten gård. Skogen stod tätt inpå, men framför var det en ganska stor äng. Gården bestod av ett litet bostadshus, ett häbre på upphöjda stolpar och en liten ladugård, allt timrat och rödmålat. På ängen betade tre fjällkor och en nordsvensk (eller om det var en ardenner) och på stenen nära skogskanten satt två kissekatter.
Jag promenerade fram mot korna och bredvid mig skuttade en Alaskan Malamute och en svart Labrador. Ingen man fanns med i bilden och jag skötte mig själv. Solen stod rätt lågt, sådär så att ett gulrött dis låg på granarna, och allt var så underbart tryggt. Tänk vad nöjd jag skulle kunna vara om det var så allt blev till slut. Inga sorgsna miner, ingen deppighet och djuren omkring mig som tydde sig till mig för att jag, i deras ögon, var den bästa.

Födelsedagar har blivit försenade och bortglömda i år. Jag måste bättra mig. Nog för att jag för närvarande är en flyttfågel och därför rent allmänt sinnesförvirrad och tragisk. Hursomhelst så går livet vidare och jag måste försöka hinna med. Det ska nog gå bra.

Har precis sett The Holiday, ganska peppande film, särskilt som jag kan identifiera mig med varenda karaktär i filmen, även om fröken "Jag-är-hans-vän-och-går-igenom-det-han-skriver-även-när-han-behandlar-mig-som-trash" är den som peppar mest just nu. Inte för att det är riktigt så utan för att hon skrattar och tar sig ur det starkare. Precis som jag ska!

F*ck off and die!

För det är något vi inte förstår
För det är något jag inte förstår
För att ni förstår allra minst
För att...för att...för att....för att
du borde inte få finnas
i min hjärna
Så brutalt som den besitts av fel saker, fel bilder, fel fel fel

Seriositet är inte vad jag behöver,
driv med mig och det jag driver med,
simma med strömmen och svälj de döda fiskarna bakifrån
Humor är min räddning
och min grav är försvunnen, puts väck, finns inte längre.

Syns inte, finns inte, oäkta lilla jag. Jag klappar ömt och backar långsamt bort från datorn där en stirrande flicka tillbringar sin tid i en värld som låtsas vara deprimerad för att stämma överens med hennes oförstående tårar. För jag är ju glad, alltigenom glad och äkta, det jag säger är sanning, och att inte säga allt, gå till botten med världen, är inte att fara med lögn. Det är att inte vara så stark som jag borde. Tjoflöjt, hejsan svejsan, lingonsviskon, guten nacht, f*ck off and die.

Klockan är natt,
ett hopp är ett hopp är ett hopp om igår som aldrig går igen i åren som gått.
Du går i flera år och drömmer
om att beställa bananer utan medel
leva livet, leva loppan, äta godis utan loppor
Kanske bakelser utan grädde är idealet för dig
En resa med tåg, bluff och båg, båg, bågen är billigare än bilen
Ta farväl av allt i en sväng som var för snäv
Ta farväl av dem i en säng vars sträva lakan du inte längre känner
Vem är det som k-k-kommer in genom dörren?
Du, du din fähund, kom hit och kyss mig hårt så ska vi se om känseln i ansiktet också är försvunnen.
Hjärtat stannar när känsellösa läppar möter ett intet och ögonen drunknar i allt man inte får.

För att slutet är det sannaste som finns och framtiden bara är en väntan på slutet.

Oro, ro, jag roar mig med min oro
tills roandet försvinner och oron över bristen på ro är det enda som återstår.
Åren går och jag förstår.

För att ni vet att jag förutspår eventuella händelser tills jag blir alldeles stirrig.

Kärlek överlever allt. Man slutar inte älska någon för att den dör, alltså dör den inte helt. Död är att gå upp i intet, ats luta existera i alla aspekter. Finns man kvar i minnen är man inte död, då existerar man kvar. Jag lever för evigt i allt som alla tidigare har lämnat och alla efterföljande har med sig i bagaget. Det finns knutpunkter mellan alla som gör att ingen någonsin dör fullt ut. Naturen är allt, och del av allt är jag.

Ni tycker om mig, och jag er. Nu ska jag sova.

Run to the finish

I beg with my eyes
Simply trying to disguise
everything that might appear
if you look to close
'cause the end of an era is near

There is nothing you can do
and not one thing you can say
to take this strange feeling away

I run out of explanations
There is no reason to feel fear
It's a future like everything else
and far better than most

But I can't share it.
Have to deal with it on my own.
Have to grow up

Igår fyllde min mamma år. Jag jobbade på Daldansen i Hedemora från sju till halv två. (19-01.30) Roligt värre att rota i folks väskor och beslagta alkoholen deras. *muahaha*

Idag fick jag veta att jag och kusinen fick lägenheten! :D Greatest feeling ever when it comes to living space. Har ju upplevt bättre stunder, men det har varit personliga grejer.

Kort om lägenheten: 3rok, ca 60 kvm (om jag minns rätt) Ligger på en gård i Sunnersta. Det är ett hus på tomten åt en helt vanlig familj (som alltså hyr ut det till studenter). Mitt rum är vitt. Vi har bastu och tillgång till tvättstugan två dagar i veckan (hela dagarna). Från köket leder det upp en svängd trapp till vardagsrummet. Ganska lågt i tak, så mina långa vänner kaaaanske riskerar att knocka huvudet om de hoppar. Vardagsrummet är för övrigt jättemysigt och vintertid har man nog rätt god sikt över sjön. I köket under trappen ligger vad som enligt min kusin kommer bli "Idas plugghörna". Antagligen alldeles korrekt. ^^ Jo, den ligger sju kilometer från centrum, men det går fina cykelleder och jättebra bussförbindelser alldeles förbi huset.

Jag ska flytta hemifrån. Är inte det konstigt så säg?! :)

Och imorn fyller jag nitton. Jisses vad åren går, någon har jag alltså snart känt i fem år :O Resten av denna kväll kommer ägnas åt Hedemoras Daldans..i de bästa vännernas lag (med undantag för vissa som bor så himlans långt bort....)

Lång frånvaro

De senaste veckorna har trillat på. För mycket har hänt för att man ska kunna sammanfatta det i ett enda inlägg. Det är onödigt att ens försöka.

Det är svårt att säga saker som inte blir triviala, som inte är ytliga, som inte bara är ett betraktande ovanifrån på något under. Att sätta pränt på mina känslor inför allt som har hänt kräver en självkännedom som jag inte fullt ut besitter. Likadan är framtiden, jag vågar inte utforska den i förtid. Jag kommer att flytta hemifrån, kommer att köpa en ny gitarr och en dator, kommer att börja i Uppsala. Så långt kan jag sträcka mig, men att prata om hur jag kommer att känna. Det vore ett hopplöst projekt redan från början.

Jag är en ombytlig natur när det kommer till sinnestämning. Från dag till dag, eller minut till minut, aldrig detsamma. Ofta är allt som behövs ett "Äsch, det löser sig!" från en vän för att livet ska bli lättare igen. *svävar*

Nu ska jag sätta mig och vänta, och hoppas, på ett (positivt) telefonsamtal från den eventuella hyresvärden....

Jag kommer bara på ett flertal klyschor som stämmer in på hur jag känner mig, och klyschor är tråkiga. Det involverar gamla hästtäcken, springa, trycka på repeat-knappar och andra halvmelankoliska substantiv, adjektiv, verb, fan och hans advokat.

Tur man har stark musik som tvingar en att ha känslor. Gillian Welch, Amy Macdonald och Ane Brun.. Disneyland After Dark, Marcus och Cornelis får också vara med.

Visst, jag kan vara sprittande och bubblande och glad också! Jag har sommarlov, jag kan ligga och slappa fram till Midsommar. Jag har inga åtaganden och jag älskar mina vänner.

Vi i världen dräller omkring. Våra platser är utbytbara, även de vi tror är fast förankrade för alltid. Känn dig aldrig trygg i din position, luta dig aldrig tillbaka i din bekväma stol. Helt plötsligt kommer dagen då vaktmästaren skruvat ur skruvarna och du sitter där på golvet med en bula i bakhuvudet utan att själv förstå hur det gick till. Dagen kommer när mattan halkar under dina fötter, du klämmer fingrarna i bildörren och katterna tycker bättre om dina syskon än dig själv.
Då står jag där i Uppsala utan matta under mina fötter, med bula i bakhuvudet och mina katter hos någon i familjen och väntar på ett besök som visar att vi båda har gått vidare. Och den dagen kommer jag gråta mig till sömns, och du med!

Vuxenpoäng

Imorgon är det iväg och lämna blod. Det är något jag faktiskt är stolt över att göra. Sedan är jag helt på det klara att många tycker att det verkar läskigt, eller att det borde göra ont. I min värld så gjorde det inte ont och det var inte läskigt första gången. Det var lite upplyftande att eventuellt göra en insats för någons fortsatta liv. Det händer så sällan att man kan göra skillnad i någons liv, oavsett om det är medvetet eller omedvetet, att när det händer blir det speciellt.

Jag ska ta in armbandsuret lite grand också, den fina klockan jag fick i studentpresent av kära moder och kära fader. Den är jättefin. Jag ska också försöka fixa internetbanken och be att få en dosa efterskickad för min räkning.

Studenten var sorgligt underbar och alldeles särskild och minnesvärd. Jag minns alla ögonblick som sög till i magen och all närhet och de flesta av tårarna. Jag önskar att jag kunde behålla allt och alla för evigt, för tanken på att vara utan dem, vissa i vardagliga livet och vissa i synnerhet och särskildhet (och avskildhet) får mig att vilja gömma mig. Jag vill inte behöva släppa taget. Jag vill krypa ihop och intill och höra till för så lång period som folk vill ha mig.

Jag är inte stor, inte vuxen, jag är jag och jag tycker OM er och kommer sakna er så det smärtar!

All around me are familiar faces, worn out places, worn out spaces. Bright and early for their daily races, going nowhere, going nowhere.... and I find it kind of funny, I find it kind of sad, the dreams in which I'm dying are the best I've ever had.

Balen igår, det var härligt att se hur vackra mina vänner är när de klätt upp sig!
Studentlekarna idag, det var roligt att se hur blöta ens vänner kan bli, och hur utspejsade de kan vara.

Jag fattar inte att det tar slut imorn. Jag vet inte om jag vill att det ska ta slut. Vill leva i drömmen och den underbara känslan för alltid. Men nu ska vi hem till Micka och fixa iordning vagnen/flaket till imorn.

Jag var mitt i en sommardröm. En sommardröm av det allra bästa slaget.

Jag dåsade under ett blommande äppelträd där solljuset silades genom lövverket. Ovanför surrade humlor i blommorna, och då och då kvittrade en fågel. Vinden gick i vågor fram och åter, värmande och stärkande. Jag låg där, helt trygg, näst intill sovandes.

Som i en Astrid Lindgren-film. Allt var bara vackert och tryggt.

Idag har jag varit tung, på alla sätt. Benen är blyklumpar och huvudet svajar från ena sidan till den andra. Hjärtat snörper till med jämna mellanrum. Det är tre dagar kvar... Imorgon är det bal. Jag kommer inte gå sönder, för huden är seg och jag tål allt!

Decentralized and soon to be confused, dazed and amazed. There is a speed surrounding me. I'm keeping up the good work and find myself without struggles to be made. I find myself sitting on a bench somewhere, talking to a friend about how it all used to be. You give me examples of songs which help me see the reality I am in. I am leaving soon. I have to wrap the idea around myself, the idea of becoming something responsible. Someone who does not need everyones approval on things I wish to do. Where have all the smells and tastes gone? They were stronger when I was younger. I have to face my own opinions, face the changes soon to be made.

Jag förstår vad du menar med att man kan somna till den skivan. Den är ljuvlig.

Naivitet: Att inte upptäcka att saker kan ta slut förrän de gör just det, tar slut. Att inte njuta tillräckligt under tiden de pågår. Att även fast jag vet att skolan slutar och jag ska flytta hemifrån innan sommaren tagit slut, faktiskt inte förstår det. Varje gång jag försöker ta in det faktumet slår något bort det med ett "Jag tar det som det kommer!" Det är fegt att vara ovillig att ta in framtiden och att låta bli att ta tag i det som borde göras innan dess.

Minnen av alla de slag:
Gargamell ätandes gräs i en cirkel runt mig i hagen en sommar
Ett nakenbad på natten i sällskap av vänner
Sena scoutnätter i Dräcke och på läger
Peace&Love-festivalen
Att baka sandtårtor i Laos med Susanna
Frisbeekastning på konfirmationslägret
Sorgsna sjungande promenader till Krakabron
När Trulsa busade med mina fingrar hos Fyra Tassar
Heliumballongerna i hotellfoajen i Finland

Jag är uttråkad.....jag kommer inte igång med någonting. Är enda personen här ur min grupp och jag har nada koll på någonting alls av det! Dessutom är det bara en och en halv vecka kvar tills allt är slut nu. Mycket mystiskt. Det är nu man ska börja stänga av sina känslokanaler för annars går det på skit.

Jag börjar tröttna på bandaget på pekfingret. Jag kan inte böja det och jag kan inte använda det för att skriva med på tangentbordet och jag kan inte spela gitarr med det. Det försvårar t.o.m. mitt ätande. Få saker gör mig så irriterad som när jag inte kan äta som vanligt. (Jo förresten, jag kan spela gitarr, med halva ackorden...eller med fel fingrar..låter väldigt osnyggt, men vad gör man inte för att få det att sitta.) Jag skar mig när jag tog ut en keramikkruka ur ugnen.

Men men, ska nog ha läkt ihop lagom till helgen. Om jag har tur kanske någon vänlig själ lånar mig en gitarr, om det blir tillfälle, och kanske densamme även tipsar hur jag skall använda min lilla röst i den.

Jag är UTTRÅKAD! Rädda mig från världens tråkighet. Ge mig mat! Gör nånting...Hoppa PÅ mig! (det sista refererar jag till han som bara vill sitta under ett träd och lukta på blommorna)

Fulla karlar

Det finns få situationer som gör mig så förbannad som det jag upplevde idag. Jag klev på bussen vid busstationen och sätter mig bredvid en av mina vänner. Tvärs över gången sitter en annan av vännerna. På bussen kliver strax därpå en ordentligt full karl, och slår sig ner bredvid tjejen. Nåja, bussen var ju näst intill smockfull så det var inte mycket att göra åt den saken.

Och till en början verkar det väl helt okej. Han pratar på som fulla människor brukar, men när han börjar ta henne i håret, och därefter i armen, och därefter på BENET. Ni skulle sett mitt ansiktsuttryck! Jag säger bara "Om blickar kunde döda!" (Däremellan hade han dessutom somnat till, snarkat högt, och gnisslat tänder så man höll på att gå upp i limningen.)

Hon hade i omgångar försökt få honom att flytta på sig, och även själv försökt flytta, men inte då. Den tunga skithögen satt där han satt. Men när han tog henne på benet fick det vara nog! Då blandade jag mig i leken och skällde ut honom, men inte ens det hjälpte. Han satt lika bergfast ändå. Jävla fylleskalle!!

Nåja, jag skulle ju med till frissan och prata hår till balen, så vi skulle av samtidigt. När bussen stannar ställer jag mig upp, och försöker fysiskt tvinga honom att flytta på sig. Hon gör naturligtvis samma sak, men han bara grymtar och ignorerar. Då kommer busschauffören som en flygande furie och drar upp honom, skäller ut honom och slänger iväg honom på ett annat säte. Mäns muskelmassa är bra så länge den används till bra saker.

Busschaufförn hade tydligen ringt polisen också. De var av någon anledning ute efter just den karln, varför vet jag inte, men vännen ringde senare och hörde om jag kunde användas som vittne för att bekräfta hur han hade hållit på. Självklart ställer man upp, men jag vet inte hur, när, var och under vilka omständigheter ännu.

För vet ni vad, jag tycker att 45åriga karlar SKA bete sig som vuxna män och inte hålla på att vara fulla och jävliga i kollektivtrafiken. Jag tycker att det är som att dels förstöra omvärldens uppfattning om en, och dels att göra sig lite mindre värd som människa också. Ingen känner medlidande för någon om denne inte ens kan FÖRSÖKA bete sig som folk! Särskilt inte om man börjat med att be snällt.

Lay your head down
…and rest for a while
There is nothing like that sound from you
When you are breathing in my arms

You and me
We’re floating around
in some sort of madness
and we can’t get down

If it is confusing, then you just take a breath
Step away one moment
And try not to look back

You and me
We’re floating around
in some sort of madness
…and we can’t get down

When you’ve got your answers
Give them tall and proud
‘Cause even if they’re hurting me
They’re better than a lie

You and me
We’re floating around
in some sort of madness
…and now we’re going down.

Jag saknar i förtid och drömmer om igår

Jag är depp. Jag är gråtmild. Jag varvar att hurta omkring hemma och i skolan och göra saker för att tänka på annat med att snyftande förklara världen för orättvis och tiden för ett djävulens påfund som går för fort.

Sysselsätt mig, det är det som gör mig gladare och får mig att tänka på annat. Jag vet att det är som systern säger, att jag var likadan inför att sluta högstadiet, men jag tror bannemig att nivån är några snäpp högre den här gången. Det är ännu mer slutgiltigt och ännu mer smärtsamt. Jag står den här klassen närmare och vi kommer spridas ut mycket mer efter gymnasiet än man gjorde efter högstadiet. Ja, jag ältar, jag har ju inget annat att göra.

I mina ögon är ni de bästa
En liten flickas vänner på dagiset E6
En ung kvinnas diskussionspartners
En ledsen tjejs tröstare

Jag drömmer för mycket
Lever i en värld som virvlar i toner av grått och grönt
om natten, med tankar som stannar om dagen
Svårigheten med att leva i nuet utan blickar bakåt
och blickar framåt på något där saknad är

Jag vill krypa in och bosätta mig i en kroppstempererad boll,
en livmoder i vuxenstorlek
Få minnesförlust och näring genom en sond
Intet veta om förbättring, försämring eller förstånd
Det sägs att intelligenta kvinnor har sämre sex
Närhet får jag från bollen, näring från sonden
Utan förstånd förstår jag inte att vilja ha mer
Vad finns det då att sakna?

<3

Finns det någon ekvation som säger att antalet bra och antalet dåliga dagar måste gå jämnt upp? Om det är så kommer jag få relativt mycket tråkiga dagar framöver i mitt liv. Den närmaste månaden är fylld av moment som jag försöker njuta av så mycket som det bara går. Varje dag som går fyller mig med en känsla av att jag förlorar något som aldrig kommer igen. Samtidigt är jag så glad och lycklig över att få uppleva dem.

Det känns nästan brutalt, ja i det närmaste grymt, att det är så kort tid kvar i skolan nu. Föreställ er att ni har sexton personer som ni kan gråta inför, personer som peppar en till att sätta sig själv, den man är innerst inne, i första rummet. Människor som tittar på en och man ser i deras ögon att man betyder något. I allas ögon ser jag det, och det kommer jag förlora tillgången till.

Till hösten kommer jag inte promenera in i E6 med ett leende på läpparna över att vara tillbaka. Jag kommer inte få höra Mickes galna tjut och inte se Henrik och Jonas som far omkring och busar och gömmer saker för varandra och tjejerna som sitter i fönstret och pratar och myser. Jag och Sofie kommer inte kila ner till handels och köpa en kaffe för en femma. Visserligen är den vanan en rätt ny företeelse, men icke desto mindre en vana. Vi kommer inte ha våra skrik-och-skrändagar när inget blir gjort. Vi kommer inte ha paniken innan ett arbete ska in. Vi kommer leva olika liv, i stort sett allihopa.

Och jag vill komma med alla upptänkliga svärord för att sätta namn på min längtan efter mer tid. Jag vill ge alla en komplett uppsättning av de känslor jag har för var och en av dem. För alla är de mina vänner, och på sina alldeles individuella sätt. Jag kommer att sakna dem, därom finns det inga tvivel!

SP3, chalalalala, SP3, cha la la la la la laaaaa... i mitt obotligt tillgivna hjärta!

Klockan är 02.00, det här är mitt 223 inlägg och jag har två låtar kvar att analysera på mitt projektarbete. Schisse alltså. Jo, imorgon har jag matteprov direkt på morgonen. Kommer det att gå bra? Nej du....skulle inte tro det va. Inte pluggat något alls.

Aja, kul att man anar tunneln i slutet av ljuset iallafall, som någon person sa och kände sig smart (menar naturligtvis citatet i omvänd ordning, för det är originalet, men det har faktiskt blivit vänt på i något sammanhnag också).

Jag börjar få såna där roliga frosskakningar som har med trötthet att göra nu. Höhö.

Jag är bara tvungen att skriva av mig lite dumheter och fånigheter så jag inte börjar använda smileys i projektarbetet. Ni må tro jag har använt ett fint språk. Jösses Amalia säger jag bara..OMG Gosh LUD roflmao. Ja, ni förstår vartåt jag lutar. Kanhända det blir bra dock. :)

Nåja, åter till arbetet! Klockan är 02.05

Projektarbetet

Jag är gudomligt trött. Fast det är ohälsosamt intressant fortfarande. Jag njuter för fulla muggar av all musik, och att göra iordning så att uppsatsen är snygg. Nu är det själva avhandlingen och analyserandet jag har kvar att pyssla med imorgon. Har ju börjat att analysera lite smått sådär. Börjat spåna idéer och infallsvinklar utanför datorskrivande (dvs. på vanligt hederligt papper) på vad de har menat och hänvisat till i sina texter. Det jag kommer få jobba lite med är formulerandet av mina analyser, att utveckla dem till mer än "Gnäll på moderater/konservativa" eller "Invändningar mot Vietnamkriget" eller "Samhällets stackare". Ni förstår säkert, smarta som ni är.

Jag har mer än trettio sidor bilaga förresten, låttexterna ska finnas med som bilaga i arbetet tyckte systern min. Hemskt värre! Inte att systern tyckte det, utan att jag håller med och därför inte med god min och förnuftet i behåll kan låta bli att ta med dem. Blir nog bra ska ni se.

Jo, någon som kan upplysa mig om vad i helvete som menas med att man ska ha en skriftlig rapport. Ska jag göra en sådan utöver min uppsats? Mamma mía, hundar börjar tala mat och jag blir förvirrad. Eller hungrig... eller bara sugen på spaghetti med massa frikadeller.

Nej man ska inte prata mat efter elva på kvällen, även om det är gott. Sov gott, godnatt. Imorn blir det återigen hårdkörning med projektet!

English lesson

Different angles for doing what I do.
Ethics and morals and not one person to talk to.
Loneliness and happiness and stranger feelings moving on
Growing stronger by the minute
As I sing my english lesson song
I kan bara writea english, I kan inte speak a word. Jag just want to sleep at daytime, run and hide and keep movin on.
Run away and hide within eyesight
Leva and feel all tired and slow. Bye bye guys and bye bye fun times
Uppsala...here I come.


By the way, I've found myself a summer job. My uncle is a carpenter (big surprise to thoose who know me..not!) and he'll take me on for a couple of weeks and have me as a helper. "Ida, fetch me a tool, a saw, a screwdriver, a pen... Anything, just get out of my way!" :D It's gonna be great fun!!!

Jag tänker låta mig fascineras av verkligheten och hans vackra ord. Thåströms vackra ord. Eller om det är hans mentalsjuka uppsyn som berör mig. Är vår verklighet verkligen så strulig som jag upplever den?

Jag oroar mig för att jag kan ha gjort fel när jag ansökte till universitetet. Jag har ju inte gjort det förut, så jag kan inte säga om jag valde att komplettera med det betyg jag får när min skola slutar i sommar. Om jag inte gjorde det så har jag lyckats göra min ansökan helt värdelös. Bravo Ida i så fall. Då är jag mer inkompetent än jag trodde. Ska gå och prata med syon imorn och kolla om han vet något.

Du bestämmer hur framtiden blir
Är du i behov av denna vänskap
Väljer du att inte säga något någonsin
Det är då allt rinner ut i ingenting
För den här gången säger jag "Less"
så får du välja om du behöver "More"
Din tur att säga hur verkligheten ser ut
när DU tycker att tiden är mogen...

Where there once was a story made, grass remains
We walk towards boredome and walk away from pain
Some dreams become reality, the others stay the same
One man said "I'll kiss your tears away"
whilst the other man simply stood there holding you tight.
Pick and choose my ladies, pick and choose.


Ibland är det svårt att förstå att framtiden inte går att nå i förtid för allt det som är just nu borde ju faktiskt leda till allt det som ska komma sen. Och den jag är, just nu idag, borde ju ha att göra med framtidens Ida så pass mycket att jag borde kunna ana vad som kommer hända mig. På ett sätt vore det mer logiskt att veta än att inte göra det. Intuitionen finns ju där, och iblan förklarar den verkligen att det här kommer faktiskt att hända, tro det eller ej. Det är vid sådana tillfällen man känner det i hela kroppen, och det är då man är som mest närvarande innan. När man vet att något ska hända.

Jag är fylld av fragment, små pusselbitar med mellanrum som fortfarande saknas. Det är när man dör som pusslet ska vara klart. Ibland så lyckas man inte ens bli halvklar, och det är då man dör bitter och ensam. Varje ny pusselbit förundrar, för när den dyker upp känns det så självklart. Ibland är det ens egen skapelse, ibland någon annans, ibland är det när man tar ett beslut som man inte själv förstår. Någonstans därute finns en människa som kommer lära mig att skapa många vackra pusselbitar, bitar som delvis länkar mig till ett annat pussel på ett sådant sätt att man fastnar för evigt. Världen är ett enda stort pussel, men det finns alldeles för många fragment utan fästen, alldeles för många tomrum. Hjälp mig fylla mina!

Nu blev jag nästan som lite intresserad, jag undrar om Christian Kjellvander har lyssnat på Fred Åkerström eller om det bara är ett klassiskt tema. Bra text är det iallafall, inte politisk så den är inte relevant för projektet, men ja...Jag letar vidare.

Två tungor - Fred Åkerström

Två tungor har mitt hjärta,
två viljor har mitt sinn.
Jag älskar dig för evigt,
och jag blir aldrig din.

Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form.
Där kuttrar det en duva,
där väser det en orm.

Två tungor har mitt hjärta,
hör på det lika väl.
Bli hos mig och gå från mig,
och fräls mig från mig själv.

Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form.
Där kuttrar det en duva,
där väser det en orm.

Två tungor har mitt hjärta,
två viljor har mitt sinn.
Jag älskar dig för evigt,
och jag blir aldrig din.

Huskurer

Ingen feber, ingen feber, ingen feber. *nynnar* Jag har ork att arbeta med saker hemma idag. Tråkigt nog så har min sjuklighet gjort att jag inte kunnat jobba med projektet som jag tänkt, men jag löser det. Dessutom missade jag nationella skriftliga i svenska, men det löser jag väl också på nåt vis? (I hope)

Någon som har tips på hur man får ner svullnad i munnen? Skulle vara kul med nya huskurer.
För förkylning har man ju ett gäng:

• Vitlök
• Varm öl
• Honungsvatten, eller bara honung
  
• Halstabletter
• Whiskey
• Gammeldansk
• Varma saker

Huskurer är såntdär som jag tycker är roligt. Vad har människor använt i gamla tider när man inte hade alla mediciner på apoteket. Jag skulle kunna tänka mig att gå en sådan kurs. Ungefär; gå i skogen och leta reda på örter som kan användas till olika åkommor, vilka örter som kan användas till te etc. Det vore galet intressant. Jag gillar tanken på att kunna bota mig själv. Lite sådär som en gammal klok kvinna som byarna hade förr. Eller som gubben med hönsen och geten i Kulla Gulla. Han som sjöng "Pipple pipple höns" och hade speciella mixturer när lillan blev sjuk. Jag är bestämt en liten bondromantiker. Haha, jo men det verkar ju inte så ologiskt med tanke på vilka gener jag har på pappas sida.

Ha det gott allihopa!

Smärta är jävligt. Dessutom är det individuellt, så man tycker inte gärna att man kan gnälla hur mycket som helst över en trasig läpp inför publik. Men här i bloggen har ju jag makten, så jag får säga att jag tror att jag håller på att bli tokig. Att jag sitter och håller på att bita sönder tungan för att få smärtan någon annanstans än det konstanta svidandet på läppen som gör att jag inte kan njuta av mat och som aldrig går över. Plus att det ser så sjukt äckligt ut med det där geggiga såret mitt på underläppen. Och jag vet, man ska inte använda könsord som svordomar, och man ska inte ha sönder döda ting, men avledande manövrar är välkomna som satan.

Det är läskigt att sitta och bita sig i tungan för att åstadkomma smärta, för när man pressar till gränsen så känns det som att tar man i bara lite till så kan man bara knipsa av den. Det är också äckligt, men bara man lyckas behålla något slags förnuft ska man väl kunna låta bli! Jag tror iallafall att näsdelen av förkylningen börjar gå över. Nu har jag bara ont i alla körtlar som överhuvudtaget finns i halsen, inte I den, men i körtlarna. Det som är bra är att jag inte har tvingats att vara ute så istället har jag kunnat arbeta på för fullt med projektet. Det var välkommet och välbehövligt.

Men jag ska fortsätta tugga på min tunga och försöka att fokusera på annat. Ha det gott hörni. Somliga diskussionspartners saknas...

Jag är rädd att du ska hända, eller sluta hända eller bara upphöra.
Att jag hamnar i en situation där jag inte ens kan läsa av människan som står framför mig.
Försätta mig i en situation där den enda vägen för mig är att gräva ner mig själv i en grop,
se dig täcka över den och därefter känna hur du står ovanför och hoppar för att jämna till marken så att alla minnen av det som varit försvinner.
För samtidigt så kommer jag ju flyga ovanför med alla mina minnen bevarade. Det gör ondare att gå än att stanna, cirkulerandes ovanför på lite avstånd.
Jag kommer fortsätta flyga ovanför och vara helt utmattad,
men av rädsla för att landa och se dig försöka begrava mig och minnena igen kommer jag tvinga mig själv tills jag upphör att finnas.
Tills allt som återstår är Forrest Gumps fjäder som sakta virvlar i den försvinnande vinden. Sakta planar den ut och sjunker ner i en sjö där en fisk slukar den.
Och först då anar någon att slaget är helt förlorat, eller vunnet.
Jag vill förlora allt hopp om framtiden, så jag kan sluta leta efter ett alternativ.

Jag är förkyld, utan pengar och har en trasig blåsa på läppen. Jag har precis ALL rätt att vara pessimist! And yes, it's my time of the month and I can therefore legally kill you! Sod off!

Första utkast till en "låt"

Svårt att hitta melodin eller rytmen bara, men ja..längre ska den eventuellt bli..

I wish for you to come and rescue me
from this place far off moon
where I don't want to be
but still,
if you did,
I would feel more confused than I do.

I try to stand tall without you.

I run, run, run
I'm running for my fucked up life
Towards unsecurity I continue to run
I'm blinded by all that's hidden

'cause we're equal in mentality
equal in our feelings
the same spirit divided in two
one of us is the other's angel when needed

I run, run, run
I'm running for my fucked up life
Towards unsecurity I continue to run
I'm blinded by all that's hidden

How can I make this right?

Dikter/ministory

Att få krypa upp i ditt knä för en stund

Eller bara få sitta bredvid

Att få sitta och skratta

Vara trygg för ett tag

Eller bara nervöst positiv

Tro aldrig att det är lätt

Vore det lätt skulle jag ha tagit ett beslut och vandrat ut

Aldrig återvänt till förvirringens tillhåll

Där njutning och smärta är konstant förenat på ett psykologiskt plan

Han är en drillande, spelande fågel på flykt ifrån den mark där han fått trygghet och värme, kärlek och beundran. En dag stod buren öppen och han kastade sig ut därifrån. Bort från allt som håller honom fastspänd vid en och samma plats. Nu ser han världen, flygandes högt över alla andra. Tankarna speglas i sjöar och hav lika levande som hans ögon. Visst återvänder han ibland och hälsar på de sina, sitter i något träd utanför huset och spelar sin drill så vackert att ingen lämnas oberörd. Inget öga är torrt efter hans innerligaste toner. Försök har gjorts att fånga honom, gjorts och misslyckats… för han har smakat friheten.

Muntligt, tal, fem minuter, NP.

Nödlögnen

Det är klart
att med lögnen kan man både fly och flyga
Jag ljuger
ja, jag ljuger medvetet varenda dag
för mig själv och för andra:
kalla det dikt
kalla det feghet
Jag gör det roliga roligare
och drar ifrån hälften av min smärta
jag tiger sammanbitet tyst om min sorg:
också ett sätt att ljuga
Jag är stolt och sårbar
såra mig inte med tröst eller medlidande
jag drar mig tillbaka till ensamheten
jag flyr och flyger med lögnens vingar
vilar mig från min smärta och sorg
visst känner jag till sanningen
bakom min nödlögn
men är ej tillräckligt stark
för att dra fram den i ljuset

- Maria Wine

Jag hade den muntliga delen av nationella provet i svenska idag, (ett tal på fem minuter) Dikten här ovan var en av texterna jag använde mig utav. Det gick bra, jag fick mvg. Dikten är för övrigt så otroligt speglande av vad jag, och så tragiskt många med mig, känner alldeles för ofta! Just det där med att man inte är tillräckligt stark för att ta tag i alltihopa, att visa sin egen sanning för världen, trots att man egentligen vet precis hur det ligger till. Aja, slänger upp några nya dikter/ministories också.

Studentkryss

Veni Vidi Vici eller hur man nu ska uttrycka det. Det var väldigt roligt. Jag sov en timme på hela kryssningen. Jag är trött idag. Eventuellt lite bakis fortfarande också, lite lite. Fan att det ska vara så svårt att pränta ut vad jag tänker idag. Har inte landat än, beror väl på det. Eller så är det för att jag inte vill delge världen, eller de jag vet läser den här bloggen, mina tankar den här gången. Jag orkar inte ha den diskussionen och jag orkar inte ta det beslutet heller. Studentkryssningen och alla mina tankar om den och annat personligt får stå över just nu.

Ja gåtor, förlåt så mycket. Är man så lättläst som person som jag är in public måste man få vara svårtydd annars förstår du väl.

Jag har NP i svenska B imorn, muntligt tal på fem minuter. Till det ska jag även ha skrivit ett PM på 150-300 ord om de två texter som jag har valt. Ska....alla förstår vad det innebär hoppas jag. Jag har inte börjat än. Det tar visserligen ingen tid att göra PM-et, så otroligt slängd som jag är i att formulera mig (vi säger så iallafall), men prata, not any more, fuck it. Jag har tappat rätt mycket i förmågan att öppna munnen och säga det jag vill. Jag snurrar mest bara in mig på en sak och står där och nöter som det känns.


Men ja, det skadar väl inte att börja någon gång. Jag har anmält mig till universitetsstudier idag. Jag hoppas att jag kommer in på något av det jag gav som alternativ på utbildningar.

Okej, PM + progg/trubadurmusik. Ciao

För skolan har sina ljusglimtar

När någon blinkar åt mig och hänger med på vad som är lustigt
eller kastar sin påse tuggummin åt mitt håll och säger "Ta ett"
Om någon klappar på mig och säger åt mig att ta det lugnt
så jag inte går sönder av stress
och en annan säger "Åk hem och vila istället"
Det är så skönt att få bekräftelse på att de tycker att man hör till

Fina fina klass, vill inte lämna den. Synd att man inte kan krympa den och gömma den i garderoben när man flyttar till Uppsala. Fast samtidigt så måste jag bli självständigare och dessutom låta de andra bli vuxna och självständiga också. Det är ett hårt liv sägs det, vilket det kanske är på tiden att jag upptäcker, och att man klarar mycket mer än man tror.

Att jag kan ta vara på mig själv.
Att jag kan bli något.
Att jag inte behöver någons godkännande för det jag väljer att göra.
Att jag är stark, ung och kvinna.
Att jag och världen har ett utbyte av varandra.

Det finns säkert mängder av saker som jag ska lära mig det närmaste året. Mamma Mía!!

Det är högskoleprov imorgon. Jag är äckligt osäker på hur det kommer gå. Jag kan dock inte göra annat än mitt bästa så what the häck. Jag borde redan ligga i sängen sedan två timmar tillbaka för att ge mig själv de bästa förutsättningarna. Jag kompenserar dock detta med att äta gröt imorgon, till frukost. And what if the world turns upside down when I'm sitting there without a clue of the surroundings and happenings? Well, that's just my bad. :)

Ciao, nu ska jag sova mina sju timmar :D

Dagarna går och man fortsätter att sparka sig själv på smalbenen
lägger ut små fällor här och var som förhindrar ens eget framskridande
även detta, att skriva om oväsentliga känslor, hindrar mig
Ni hindrar mig, och jag hindrar mig själv
Oavsett om det är verkliga hinder, eller endast imaginära
saktar de ändå ner min framfart
Att jag så snart jag sagt något strax därefter kompletterar med något som nedvärderar det
det måste ju sägas vara väldigt hälsosamt för min självkänsla

Ja jag har ett värde, det hör jag från alla håll, och hjärnan och hjärtat vet det också
Jag är värdefull och mina tankar likaså, det är väl klart
men det där utomstående, det där som är unikt för bara mig, det som är skillnaden mellan mig och alla andra, den lilla delen av mig stoppar huvudet i sanden och säger att jag inte får kämpa för hårt för då gör det så ont när jag ändå misslyckas. I allt, kärlek, arbete, vänskap, you name it.

Att jag är klok och att folk litar på mina ord, att jag lyssnar och tar in, det är nog sant. Jag vet att det är sant, men att släppa taget om mig själv, att rusa på i 360 för det jag vill ha, att ge mig hän fullständigt, det är vad som skrämmer mig mest i hela världen. Att förlora kontrollen. Att skrika allt vad jag har, att sjunga ut om allt jag känner, att faktiskt göra det jag vet att jag borde. Att kämpa tills knogarna blöder och tårarna rinner av utmattningen, eller att tvinga någon att förstå helt och fullt VAD det är jag känner.

Att släppa in och släppa ut. Ja, det låter ju som att jag gör just det här i bloggen, men även om folk läser det har jag ändå skrivit det med fingrarna på, och till, en maskin. Det är inte verkligt, det är inte att lämna ut sig. Det är bara fingerad verklighet.

Att prata om något, att faktiskt ljuda med stämbanden så att någon annan hör, att låta kroppsspråket skicka ut nyanserade budskap till mottagaren. Att verkligen befinna sig på en plats just där, just då.

Internet ger mig en känsla av overklighet, på ett sätt lever man inte ens när man sitter här. Det är det du säger känns som en distans, tryggt (men inte på riktigt ändå) och lite halvpersonligt. Ibland känns det som att jag försvinner när jag sitter här. Att jag bara låtsas existera. Jag måste lära mig att leva utan den här maskinen igen. Jag faller i bitar och blir ett omusklat kolli inom kort.

Far åt skog, mor åt helvete...

Söndag:
Jag for till Stockholm med Sofie som var chaufför åt morbroder med fjälla som skulle på Eagles i Globen. Sofie ville inte åka ensam och ber mig därför att följa med till Stockholm en söndagkväll. Och jag, som den vanligtvis så o-impulsiva flicka jag är, svarar ett rungande glatt "Ja" varpå hon hämtar mig ute i bushen. Väl i Stockholm är jag lite lullig, då någon skickade fram ädelmetall norrifrån till mig i bilens framsäte. Ibland är det lyckat att vara utan körkort.

Jag är för övrigt något så grymt imponerad av den där tösabiten bakom ratten. Att köra omkring i Stockholms innerstad, och dessutom parkera i ett parkeringshus, ja jävlar ja.

När det var gjort var vi båda i akut behov av en bekvämlighetsinrättning, så vi satte av mot T-centralen då det på den platsen existerar sådant. Småpengar for the win! Därefter gästade vi Kungshallarna och åt sushi, tyvärr var sushiriset ljummet och därför inte riktigt så gott som man väntat sig. Jag åt ändå upp mina elva bitar och fem av Sofies. (Jag gillar mat, förlåt så mycket.)

Drack kaffe gjorde vi också, gott kaffe får jag säga, med stadigt mjölkskum överst. Dess förmåga att hålla sugröret alldeles upprätt roade mig ett antal minuter. Höhö. ^^

Aja, sedan bestämde vi oss för att se om det fanns någon intressant film som visades, så nu har jag sett "Sweeney Todd". Jag gillar den, den är musikalisk och Johnny Depp är snygg, men storyn är lite halvbra och det är rätt mycket splatter. Tja, den var underhållande, men "Chocolate" är mer eggande, för den innehåller choklaaaaaad. Vad är det med Depp och choklad som är en sådan utsökt kombination, "Charlie and the chocolate factory" är allt jag kan säga. (Nog för att Depp i rollen som Willy Wonka mest påminner om Michael Jackson, men det gör inte hans gestaltning sämre.)

Måndag:
Vi kom hem vid två på natten och dagen därpå struntade jag i matematiken. Sov hemma hos Sofie och orkade inte riktigt gå själv till skolan därifrån, för mitt lokalsinne är sämre än de flestas. Jag satt framför hennes dator och donade med uppsats och scoutmötesförberedelser istället. Sen åt vi frukost och dök upp i skolan klockan 12.45, tio minuter efter att lektionen börjat. Lektionerna gick bra. Jag for till Hedemora efteråt, umgicks med Miam och tittade på när Alicia klippte Nicklas. (Bra resultat!) Sedan knallade jag upp på berget, bad grabbarna poppa popcorn, hade min musik-intro-tävling, fikade, ringde mamma och for hem igen. Satte mig framför datorn, blev kvar till strax efter tolv.

Tisdag:
Vaknade av att alarmet ringde. Satte mig upp i sängen. Svängde fötterna över sängkanten. (Det här är iallafall vad jag tror att jag gjorde, kan ha varit drömmar också.) Nästa gång jag reagerar på något är det mamma som kommer in i rummet och frågar när jag börjar skolan idag. Jag tittar på klockan. 08.10!!!! Hoppsan, skit också. Jag går ner i dushen, kommer ut, plockar med allt det jag behöver för dagen, äter frukost, ber pappa att skjutsa mig till 09.35bussen. Kommer till skolan 10.10, mitt i engelskalektionen som jag naturligtvis klampar in på ;) jag är inte den som harar över att gå in och ha de få minuter som är kvar jag inte, särskilt inte på engelskan. Därefter är det mattelektion, I don't get it as usual men det skiiiiter jag i.. :D Lunchtime, sitter med klassisarna, tar upp mobilen. "1 samtal missat" Från vem? "Bosse Brännström" *ringer upp*

• pip...pip... - Hello darling!
  
• Jag - Hejsan Bosse!
• Bosse - Jag blir kvar i Falun så...you're in charge idag. Bestäm om ni ska hitta på nåt.
• Jag högt och ljudligt till tjejerna - Vi åker hem och jobbar idag... Jag till Bosse - Det blir väl bra va?
• Bosse - Låter utmärkt.
• Jag - Dåså, får se när vi ses nästa gång då.
• Bosse - Jajamen. Bye darling!
• Jag - Hejdå Bosse!

Kom inte och säg att det är oväsentligt. Jag fick för sjutton åka hem med tio i ett-bussen. Jag var hemma när solen sken. (Det gör den visserligen fortfarande.) Inte nog med det, jag behövde inte oroa mig över uppsatsen eller bokanalysen heller. Helt underbart! Bosse made my day ^^

Jag minns...

Cissi min vän, du sa att du skulle berätta för mig på måndag om vad jag gjorde igår, men tro mig, jag minns. Jisses! Jag säger bara en sak, mitt humör var inte det allra bästa för att gå ut. Det var ju tydligt iallafall. *fnittrar*

Jo, jag vaknade strax innan nio och gick upp med en gång. Ska sätta mig och skriva ihop en historieuppsats hade jag planerat. Det går nog bra, så smart som jag är. Jag menar, ja, egentligen så menar jag just det. Jag har räknat ut att jag överlever. Jag vill behålla saker som de är, men jag överlever förändringar.

Min världsbild förändrades en aning igår, eller min självbild. Och jo förresten, tacka Connie för trevligt umgänge om någon av er träffar'na ;) Nu ska jag dela med mig av fylledikten jag skrev innan jag somnade. Hoppas det roar någon. Mig roar den rätt rejält men det kan ju vara för att jag har fullt med interna skämt som bara me, myself and I förstår.

Om jorden den bara stod stilla ett tag
och om klockorna slutade ticka
om jag bara, för en stund, fick vara endast jag
ja bara mig själv, jag allena
Utan krav, utan vindlande gångar
utan varsel, utan svåra beslut
Vem skulle då stå framför dig sägandes alla vackra saker?
Om kärlek, om hopp, om otro och lust
om allt det man vill, men inte kan göra
Jag är full, tjoflöjt, men dum? Nej fan.
Försök hitta rytmen i dikten, då är du skicklig, min vän
Nu ligger jag stilla, jag har kommit hem.
Sömnen lockar, kanske finner jag dig där, allra käraste
ety du ändock befinner dig utom räckhåll.
Kanhända andra nattetid tar din plats.
Du ska veta att för en gångs skull erbjudanden fanns.........

Haha, ja, bra att man anser sig vara smart även i sådant tillstånd. *garvar rått* Nej, historian väntar. Ciao loved ones

Vinter Versus Vår

Skillnaden mellan Turingen och Fornby just nu.

Jo, jag lär ju nästan lägga in vad som kan vara den finaste bild jag någonsin tagit också.

På fredag kommer jag hem igen. Då kommer ni få se på snöiga bilder från det Norrland jag älskar.

Sitter och filar på de ord jag vill säga
men liksom naglars vassa kanter
blir de mindre och mindre
tills de återgår till att vara obefintliga
om de filas på
Och om man filar för länge gör det lika ont
som den vassa kantens riveri

Nervositet är ett otyg och resulterar i antingen kalla händer, oförmåga att prata eller för mycket av den varan. Oftast mixas de ihop i underliga kombinationer som får en att framstå som ett våp eller ett pucko. ;) Därmed inte sagt att jag inte är ett sådant allt som oftast.

Som ni kaaaanske märker trivs jag häruppe. Jag tror jag säger det varje gång jag får tillgång till en dator under mina besök. Det beror på att jag får rå om mig själv. Jag får visa för mig själv att I'll survive no matter what.

Idag var en toppenbra dag! Jag kommer kanske upp i 18,8 i snittpoäng helt plötsligt *Ida shows her happyface* Jag klarar av att andas igen.

Jo hörni, alla nyfikna, slutdatum för projektarbetet är 5 MAJ!! Remember that shit!

Kramar är något av det bästa som finns och jag är minst lika växelvarm som en ödla! (Ödlor är växelvarma va?)
Jag lovar...Är jag kall om händerna, vänta fem minuter...eller förflytta händerna två decimeter in på armarna...Då är det varmt igen ;)

PUSS

Solstrålen Söt har tagit semester i förtid. Hon ligger under sitt täcke av mulna moln. Där ligger hon och längtar efter att bli varm och pigg. Svårt är det, molnen är så kalla att hon skakar. Alldeles sprängfyllda med kallt vått regn är de. Ibland börjar regndroparna falla. Inte i en strid ström, utan bara lite då och då. Aldrig så att molnen töms och blir luftiga och lätta som ett duntäcke. Molnen är bara mulna och grå. Det blir inget riktigt oväder av dem, ings blixtar, inget dunder. Inget som gör så att solstrålen Söt kan sova ut i lugnet som kommer efteråt. Hon bara ligger där med sina blanka ögon i väntan på ovädret.
Vänta är allt hon orkar göra...

Tack för att ni frågar, tack för era händer i mina, tack för att ni torkar det som faller, tack för att jag vet att ni kommer göra mig gladare. Ni är mina vänner!

Om jag dör...

Om jag dör våldsamt som ung. Om jag dör våldsamt som ung ska det spelas. På min begravning ska det spelas. Spelas ska det, vad ska spelas? Korn - Y'all wanna single och Bob Dylan - Girl of the north country ska det spelas. Kanhända finns det ytterligare låtar som skulle spelas, men eftersom jag inte skulle ha fått välja mina egna sista ord mer än inuti skulle dessa två kanske förklara något för betydelsefulla människor i mitt liv.



Fan ta det här, att man aldrig lever som man lär. Man sitter här och väntar, väntar på att allt ska ramla ner i en famn som inte förtjänar vad den vill ha. Sitta och vänta, istället för att löpande kämpa, kämpa för allt det som man hoppas uppnå, om inte idag så en dag om ett tag. Det kan inte rättfärdigas, allt bra som händer den som bara sitter och väntar är oförtjänt.

Men jag sitter och jag väntar... oförtjänande och väntande bidar jag min tid, en dag kommer jag förstå något som jag tidigare inte låtsats om. Det är då jag bestämmer mig. Inte idag, inte imorgon, inte någon annan dag inom en synlig framtid, men dagen kommer. Jag låtsas ha hopp, för det gör att jag lurar mig själv. Den som kan lura sig själv kan lyckas. Enkelt.

E-nummer

Innehållsförteckningar är knepiga grejer, särskilt med alla E-nummer som knappt någon vet vad det står för. Att läsa på om alla de biverkningar som finns listade, och vilka ämnen som kan ge fosterskador och skador hos småbarn och cancerframkallande och urinsten och fan och hans moster. Det gör en milt sagt orolig! Jag menar, folk i allmänhet kan alltså gå omkring och stoppa i sig gift utan att veta det, helt enkelt för att det kan döljas bakom ett E och några siffror.

Här nedan har jag ett gulligt litet exempel på ett trevligt sötningsmedel, medlet heter aspartam och har nummer E951. Aspartam finns ibland i kakor, juicer, läskedrycker, saft, glass, konfektyr, halstabletter, tuggummi och mediciner.

Några av de erkända biverkningarna för ämnet aspartam:

• Yrsel.
• Urinsten.
• Sömnlöshet.
• Synproblem.
• Sluddrigt tal.
• Slaganfall.
• Orsakar förändringar i hjärnans kemi.
• Neurologiska störningar.
• Måste undvikas av personer med sjukdomen fenylketonuria.
• Menstruationsproblem.
• Kan ändra mänskliga hjärnfunktioner och beteenden.
• Hjärntumörer och anfall.
• Hjärnskador.
• Fosterskador.
• Epilepsiliknande anfall.
• Djup depression.
• Cancer.
• Allvarlig huvudvärk.

Food and drug Administration i USA har listat
92!!! biverkningar
av aspartam!

Ja ni, det får mig att vilja bli självförsörjande och odla min egen mat ur min egen jordplätt, med mina djur strövandes i en hage, och dricka vatten ur min egen brunn, som förhoppningsvis inte är nedsmittad av saker från en förvirrad omvärld. Jisses, världen är i utförsbacke om vi ska tillåta att allt ska få innehålla konstigheter!

Gitarrjäkelskap

Jag hör att det låter ostämt, felstämt, alldeles åt helvete. Hur mycket jag än försöker finjustera in den så att det ska bli bra så blir det inte bättre. Jag kan inte, vilket gör att låtarna låter som kattslagsmål. Fan skulle jag dit och pilla från början för?! Kan man inte ska man bara låta bli!

För övrigt så blir jag överraskad om matteprovet kommer tillbaka med ett G. Aldrig under hela min skolkarriär har jag lämnat in ett papper med så många halva svar och påbörjade idéer som leder rakt ut i ingenstans och meningslöshet. Jävla skit är vad det kallas. Fiasko i kvadrat! Känns som att man är på väg nerför i brant backe samtidigt som underkylt regn faller från himlen och ens skor har blanksliten sula. Party!

Nomy och Disturbed stå för underhållningen, med Radioheads Creep med på ett hörn! 'cause I don't belong here, I'm a weirdo and a creep

Jag vill uppleva passion! Vad är det med det här förbannade tillståndet, i brist på bättre ord att kalla det, som gör mig så otroligt handlingsförlamad? Jag vill vara en vildsint levande lejoninna som slåss för det jag vill ha. Nu beter jag mig snarast som en gourmetkrokodil. Jag glider omkring under vattenytan, ignorerar min omvärld tills dess att den bit jag vill ha kommer tillräckligt nära och halvt dunsar till mig i huvudet. Då hugger jag, drar ner kärleken till botten och snurrar runt med den i ett krampaktigt grepp tills all dess livslåga släckts. Återigen backar jag, och bidar min tid. Kanhända är det tragikomiskt, att jag vid mina unga år ser det så svart. Jag känner mig väl bara ensam. Det gör väl alla somliga dagar.

Minnen

Allt de är är motsägelsefulla känslor
Saker som blev precis som man ville, eller inte ville,
men stunderna finns ändå inte bevarade som när jag upplevde dem
Ögonblicken som bara är mina, det jag vet att jag har kvar,
är oftast ansiktslösa, ibland uppfyllda av en blick
eller fingrar, eller bara en förnimmelse av en doft
De blir alltmer lika hastigt målade akvarelltavlor
svaga konturer, moddiga färger och ett stråk av klarhet över vad allt föreställer

Ännu vandrar jag ensam med mitt vattenembar i famnen.
Ett vattenembar vars tyngd skiftar med min girighet till vätskan däri, och varthän jag styr mina föga intresserade ögon

Igår var det torsdag, igår skulle en vanlig februarimånad tagit slut,
men eftersom det är skottår gjorde den inte det.

Jag var ute i skogen och eldade lite, och drack varm choklad.

Satt där och funderade över hur övergivna, vildvuxna äppelträd egentligen trivs med sina liv, och över om det är deras eget val att de glömt hur man gör goda äpplen eller om det är att de har återgått till sitt ursprung.

Ni förstår, där jag satt och eldade låg det ett hus på sjutton- eller artonhundratalet någon gång. Delar av husgrunden är kvar och jag tror att det kan ha legat väldigt vackert, för det är beläget på en kulle. Där står det alltså även två äppelträd. Stora och vildvuxna, och på våren när de blommar brukar jag kila in dit och sitta inunder dem och titta på himlen genom grenverket.

Den platsen ligger ganska nära mitt hus, bara in i en av grannens hagar några hundra meter. Hagen är för övrigt ett underbart ställe på våren, mängder av vitsippor överallt, och här och var är det insprängt med blåsippor. Överhuvudtaget så är miljön här där jag bor väldigt härlig. Det finns liljekonvaljkullar också nämligen. (Min mammas brudbukett var gjord av liljekonvaljer *happyface* ) Ni må tro det är härligt att gå hem från bussen en varm vårdag när vinden ligger på från de kullarna!! Där kan vi snacka underbar parfym!