Where there once was a story made, grass remains
We walk towards boredome and walk away from pain
Some dreams become reality, the others stay the same
One man said "I'll kiss your tears away"
whilst the other man simply stood there holding you tight.
Pick and choose my ladies, pick and choose.


Ibland är det svårt att förstå att framtiden inte går att nå i förtid för allt det som är just nu borde ju faktiskt leda till allt det som ska komma sen. Och den jag är, just nu idag, borde ju ha att göra med framtidens Ida så pass mycket att jag borde kunna ana vad som kommer hända mig. På ett sätt vore det mer logiskt att veta än att inte göra det. Intuitionen finns ju där, och iblan förklarar den verkligen att det här kommer faktiskt att hända, tro det eller ej. Det är vid sådana tillfällen man känner det i hela kroppen, och det är då man är som mest närvarande innan. När man vet att något ska hända.

Jag är fylld av fragment, små pusselbitar med mellanrum som fortfarande saknas. Det är när man dör som pusslet ska vara klart. Ibland så lyckas man inte ens bli halvklar, och det är då man dör bitter och ensam. Varje ny pusselbit förundrar, för när den dyker upp känns det så självklart. Ibland är det ens egen skapelse, ibland någon annans, ibland är det när man tar ett beslut som man inte själv förstår. Någonstans därute finns en människa som kommer lära mig att skapa många vackra pusselbitar, bitar som delvis länkar mig till ett annat pussel på ett sådant sätt att man fastnar för evigt. Världen är ett enda stort pussel, men det finns alldeles för många fragment utan fästen, alldeles för många tomrum. Hjälp mig fylla mina!