Dagarna går och man fortsätter att sparka sig själv på smalbenen
lägger ut små fällor här och var som förhindrar ens eget framskridande
även detta, att skriva om oväsentliga känslor, hindrar mig
Ni hindrar mig, och jag hindrar mig själv
Oavsett om det är verkliga hinder, eller endast imaginära
saktar de ändå ner min framfart
Att jag så snart jag sagt något strax därefter kompletterar med något som nedvärderar det
det måste ju sägas vara väldigt hälsosamt för min självkänsla

Ja jag har ett värde, det hör jag från alla håll, och hjärnan och hjärtat vet det också
Jag är värdefull och mina tankar likaså, det är väl klart
men det där utomstående, det där som är unikt för bara mig, det som är skillnaden mellan mig och alla andra, den lilla delen av mig stoppar huvudet i sanden och säger att jag inte får kämpa för hårt för då gör det så ont när jag ändå misslyckas. I allt, kärlek, arbete, vänskap, you name it.

Att jag är klok och att folk litar på mina ord, att jag lyssnar och tar in, det är nog sant. Jag vet att det är sant, men att släppa taget om mig själv, att rusa på i 360 för det jag vill ha, att ge mig hän fullständigt, det är vad som skrämmer mig mest i hela världen. Att förlora kontrollen. Att skrika allt vad jag har, att sjunga ut om allt jag känner, att faktiskt göra det jag vet att jag borde. Att kämpa tills knogarna blöder och tårarna rinner av utmattningen, eller att tvinga någon att förstå helt och fullt VAD det är jag känner.

Att släppa in och släppa ut. Ja, det låter ju som att jag gör just det här i bloggen, men även om folk läser det har jag ändå skrivit det med fingrarna på, och till, en maskin. Det är inte verkligt, det är inte att lämna ut sig. Det är bara fingerad verklighet.

Att prata om något, att faktiskt ljuda med stämbanden så att någon annan hör, att låta kroppsspråket skicka ut nyanserade budskap till mottagaren. Att verkligen befinna sig på en plats just där, just då.

Internet ger mig en känsla av overklighet, på ett sätt lever man inte ens när man sitter här. Det är det du säger känns som en distans, tryggt (men inte på riktigt ändå) och lite halvpersonligt. Ibland känns det som att jag försvinner när jag sitter här. Att jag bara låtsas existera. Jag måste lära mig att leva utan den här maskinen igen. Jag faller i bitar och blir ett omusklat kolli inom kort.

Far åt skog, mor åt helvete...