Sssch...

Är jag slutkörd eller är jag bara bitter och lättretlig?
Kommer saker efter av det jag byggt upp och burit på under hösten?
En plötslig lust att bara åka tillbaka till Uppsala och gömma sig från allt för att få vara ifred igen, eller iallafall kunna välja det. Och det är så irrationellt, min reaktion, för egentligen så tycker jag att jag är (borde vara) glad att vara hemma hos familjen.

Vill inte känna att jag lägger måsten på is och gör annat som tidsfördriv tills dess det är lämpligt att ta itu med dem.. Vill ha möjlighet att ta itu med dem redan nu. Och jag önskar att det inte kändes som att få ett tiotal höbalar slängda över mig när syster ber om något, för jag vill vara behjälplig och jag vill att det ska bli en fin jul, men jag är så trött.

Varför fattas orken nu när man inte längre måste utnyttja alla reserver man har för att stå upp?

Musikalen

Det är fantastiskt. Jag älskar det, och jag lider för varje dag som går, för varje dag som slutet kommer närmare. Nu är det höjdpunkten på hela hösten. Klimax som man inte riktigt kan greppa utan att ha levt det på det sätt som jag levt det i några månader. Det är fantastiskt och vemodigt och underbart och hårt och svårt, vi panikar när något missas eller någon mick lägger av, men alla rusar omkring och problem löses under resans gång.

På genrepet var Bobbie/Gabby sjuk, vilket gjorde att jag fick hoppa in på hennes scener. Hade inte hennes kläder och hade med mig manus på scen, men jag körde faktiskt alla hennes sånger, något jag faktiskt är rätt stolt över att ha gjort. Det var trots allt några människor i publiken även då. Och att ha gjort det, från att aldrig tidigare ha stått på scen, ja, det var rätt stort.

Jag blir sångfågel igen av musikalen, dock mest de låtar som kvittras i den hela dagarna, så när jag kommer hem kommer folk få genomlida lite sådant. Jag hoppas de står ut. Det borde de göra, så mycket som jag saknar dem. Familjen min, gud vad älskad den är.

Kerstin, min regissör, är fantastisk. Och hon har fått mig att växa något otroligt den här hösten, jag vet inte riktigt hur och jag vet inte riktigt i vilken omfattning, men jag känner det som att mitt hjärta har svällt och att jag kan ta in mer verklighet utan att ramla i bitar. Jag kan stå på benen och ta saker, ta tag i saker. Jag vet bara att hon har gjort mig större. Och andra har gjort detsamma, utan tvekan. Det finns så många guldkorn i den här ensemblen som man vill behålla för alltid och evigt. Har nummer till de flesta av dem, vilket gör att jag nog tvingas slänga ut begäran på fika till vissa av dem ibland.

Jag har så mycket ord, och egentligen skulle jag vilja ha bilder, massa bilder på alla kärleksfyllda hjärtan som jag älskar inombords. Alla episoder, alla stora stunder, alla toner som pågår för evigt, allt jag kommer sakna när det är över. Projekt som dessa lever kvar i en, länge länge.

För allt som City of Angels har inneburit för mig vill jag tacka dem alla, alla enskilda fantastiska underbara som jag lärt känna! De som gör Uppsala till ännu mer av ett hem att frodas i, att vara lycklig i. Ett tack är bara ett tack, men det här tacket innehåller så mycket mer. Tack!