Sssch...

Är jag slutkörd eller är jag bara bitter och lättretlig?
Kommer saker efter av det jag byggt upp och burit på under hösten?
En plötslig lust att bara åka tillbaka till Uppsala och gömma sig från allt för att få vara ifred igen, eller iallafall kunna välja det. Och det är så irrationellt, min reaktion, för egentligen så tycker jag att jag är (borde vara) glad att vara hemma hos familjen.

Vill inte känna att jag lägger måsten på is och gör annat som tidsfördriv tills dess det är lämpligt att ta itu med dem.. Vill ha möjlighet att ta itu med dem redan nu. Och jag önskar att det inte kändes som att få ett tiotal höbalar slängda över mig när syster ber om något, för jag vill vara behjälplig och jag vill att det ska bli en fin jul, men jag är så trött.

Varför fattas orken nu när man inte längre måste utnyttja alla reserver man har för att stå upp?