Igår var det torsdag, igår skulle en vanlig februarimånad tagit slut,
men eftersom det är skottår gjorde den inte det.

Jag var ute i skogen och eldade lite, och drack varm choklad.

Satt där och funderade över hur övergivna, vildvuxna äppelträd egentligen trivs med sina liv, och över om det är deras eget val att de glömt hur man gör goda äpplen eller om det är att de har återgått till sitt ursprung.

Ni förstår, där jag satt och eldade låg det ett hus på sjutton- eller artonhundratalet någon gång. Delar av husgrunden är kvar och jag tror att det kan ha legat väldigt vackert, för det är beläget på en kulle. Där står det alltså även två äppelträd. Stora och vildvuxna, och på våren när de blommar brukar jag kila in dit och sitta inunder dem och titta på himlen genom grenverket.

Den platsen ligger ganska nära mitt hus, bara in i en av grannens hagar några hundra meter. Hagen är för övrigt ett underbart ställe på våren, mängder av vitsippor överallt, och här och var är det insprängt med blåsippor. Överhuvudtaget så är miljön här där jag bor väldigt härlig. Det finns liljekonvaljkullar också nämligen. (Min mammas brudbukett var gjord av liljekonvaljer *happyface* ) Ni må tro det är härligt att gå hem från bussen en varm vårdag när vinden ligger på från de kullarna!! Där kan vi snacka underbar parfym!

Jag är konstant trött. Jag har lov, I should be all over the place doing loads of fun stuff. Nu säger jag inte att jag har dödligt tråkigt hela tiden. Jag säger bara att jag är trött, tröttare än man borde vara. Orkeslös, utmattad, svag. Men sovit har jag, äntligen, ordentligt. Jag ska fara hem härifrån vid halv fyra idag, får se vad jag gör hemma ikväll. Jag har varit hos syster m. familj sedan i söndags. Mysigt och lugnt är vad det har varit, kravlöst. I like it.

När jag kommer hem ska resterande lovdagar se ut ungefär:

• Resten av tisdag: Städa och plocka på rummet, sortera ut kläder?
• Onsdag: Röntgen vid halv elva, trubadur på kvällen. Sova hos någon i stan.
• Torsdag: Fara hem, ta en ryggsäck, hugga upp lite ved, ta med tändstickor och varm choklad, gå ut i skogen i några timmar och bara ta det lugnt, elda och andas. Eventuellt skriva lite om jag känner för något.
• Fredag: Plugga matematik och spanska? Projektarbete
• Lördag: -se föreg. dag.
• Söndag: - se föreg. dag.

Ja och sen var lovet slut, och plågan börjar med matteprov som det första jag gör i skolan på måndag.

"Och någon ropar: Granne kom, ditt timglas är nu fullt! "

Då är man trött....

Öppnar dörren från badrummet. Kliver ut och stänger dörren bakom mig. Vandrar ut i hallen på väg till mitt rum när jag inser två saker. Jag glömde smörja in mig, och det blir jobbigt att sova med en tandborste och tandkrämsskum i munnen. Så då var det bara att vända om igen. Andra gången blev det dock rätt.

Men som sagt, är jag så trött borde jag antagligast gå och lägga mig. Ville bara dela med mig av mina trötta fånerier.

Puss på er älskade barn

(Joho, för alla är vi barn inuti. Jag vet, för min mamma körde ikapp med tåget!) :D

Vi pratade om stress på psykologin idag, och om att lyssna på kroppens signaler. Men jag orkar inte lyssna, inte än, inte just nu. Två dagar kvar till lovet. På lovet kan jag försöka lyssna, jag kan försöka sova. Bara krypa ner i sängen och rulla in sig i en kokong av mörker och värme och beskyddande trygghet. Eller gå ut i skogen med en ryggsäck fylld med vedträn, smörgåsar och rykande varm oboy. Sitta där ensam vid min brasa och andas, ha ett block med mig att skriva det jag känner att jag vill säga till mig själv. Små ord som speglar ut vad jag inte orkar tänka på under veckorna i skolan.

Men nu ska jag möta Sofie, vi ska ge våra kroppar någon slags soppliknande föda. Hoppas världen behandlar er väl.

Människor kommer
och människor går
Ikväll är skoljobbet
det som består

Jag säger som Thomas gjorde i ettan; "Fy fucking faaan!"

Suttit här med skolarbeten sen jag kom hem idag. Kan det bli mycket drygare? Lite har jag väl visserligen lyckats åstadkomma, men inte långt när tillräckligt. Känner på mig att det blir vaknatt imorgon natt....och jag hatar ensamma vaknätter framför datorn. Vaknätter ska spenderas annorlunda! Tja, fast jag löser det ju, så småningom! Alltid, på ett eller annat sätt.

Ganska gulligt att jag fick VG+ på uppsatsen på engelskan (Ja jag skryter, blunda eller gnäll på mig senare) och att de poängterade att den fick så "lite" bara för att den var för kort. Och att det var ju i det här arbetet poängterade de också. Tja, well, det tyder ju på att även ett hastverk duger i vissa ämnen. Nåja, godnatt. Strukturen är borta för länge sedan och vi är alla trötta i ögonen!

I skolan

Min far fyller år idag. Grattis grattis! :)

Hemklassrummet har invaderats av mediaelever som för närvarande diskuterar nutidskrysset.. fast nu har Bosse börjat gå igenom svaren. Han gör dock en variant för att få fram sina poänger "Vad har ni för extraknäck?" ..."Hälare" "Vart ska ni flytta?" ..."Tchad" "Vilken är er framtida arbetsplats?" ..."Riksbanken" etc... Mycket bra, pedagogiskt logiskt! xD

Morgonen var underbar, först ligga och dra sig drygt en halvtimme i egen säng. Sen sjunga för pappa och ligga och dra sig i dubbelsängen en halvtimme till. Sedan ner och duscha, äta frukost, och därefter åka med mamma in till stan, där jag börjar med håltimme. Snart ska jag dessutom börja utnyttja den till spanska-, eller engelskaarbete. En halvtimmes aktivt jobb!

Imorgon ska spanskan och svenskan vara klara. Inte så svåra saker dock. Översätta en låt på spanskan och skriva klart CVt till svenskan. Det blir nog bra det.

Jag känner mig ytlig idag. Tänket går inte ner på djupet. Jag ligger här och sprattlar på ytan medan jag dagdrömmer om ingenting.

En värld utan värde
blir värdelös först när
människorna upptäcker
att de har allt
men inte vet hur
de ska använda det.


Människor kommer och människor går,
inte ens jag består
Utbytta celler, utbytt vilja, utbytta ideal
utbytta vänner, utbytta mål, utbytta föremål för mina känslor
Hur ska man då säga att jag* existerar i mer än ett ögonblick?

*Jag är vad jag är i just den här sekunden.

IQ

Vilken jävla bluff det egentligen är, de där testerna. Visserligen så hamnar jag oftast runt 116-117, det är inte dåligt eller så...utan det är snarare på grund av vad det säger sig mäta. Intelligens, yeah right. Fy fan vad trött jag är just nu! Och grinig, och dum, och imorgon ska jag upp tidigt och spatsera iväg till busshållplats så jag kan klappa på Cissi och lugna henne inför vernisagen. Tror jag, om hon inte är jättesöt och låter mig sova lite längre och ta en senare buss.

Ibland vill jag inte vara jag, utan körkort, utan pojkvän, utan disciplin.. men lika många gånger vill jag vara jag, med allt vad skit det innebär. (Jag är trött och gnällig, bry er inte om mig..eller jo snälla gör det. Var fånigt lojala med mig!)

Det är nästan så jag skulle vilja skriva den absoluta sanningen ikväll, men jag tänker inte göra det. Jag tänker inte riskera att förstöra något bara för att jag inte fullt ut kan ge det nyanser och tankar och ansiktsuttryck, och förklara ytterligare hur jag menar. Äsch...

Smått om föräldraskap, trygghet och vaggvisor

Alla har vi haft visor som vi sjöng frekvent som riktigt små. Vart tar de vägen? Hur hämtar man hem dem igen? Jag menar, de kan ju inte automatiskt poppa upp igen när man själv skaffar barn, väl?? Och mina barn SKA få sjunga. Och jag SKA sjunga vaggvisor för dem innan de somnar, och ligga bredvid dem när de är rädda, och tillåta dem att krypa upp i sängen när de drömt mardrömmar. Det är ju en del av det som skapar barnens trygghet. Att alltid veta att det är okej att krypa ner mellan trygga mamma och trygga pappa som snus-sover i sin dubbelsäng när man är rädd.

Föräldrar ska finnas med i vardagliga livet. De ska involveras i uppväxten. De ska ta upp ett antal timmar av ens tid upp till en viss ålder. Hur ska man annars bli en trygg person? Om ens mamma alltid skjutsar iväg en med ett "Jag har inte tid just nu!" och pappan sällan är hemma, och när han är det inte vill umgås med sina barn, är det då konstigt att det finns så mycket otrygga ungdomar idag?

På ett sätt är jag otroligt bortskämd för mina föräldrar har gjort mig så säker på deras ovillkorliga kärlek. Jag har alltid dem att stödja mig på, och krypa ihop intill om jag är ledsen. Ibland väljer jag att vara ledsen för mig själv också, men det är inte för att de inte skulle finnas tillhands utan för att jag får för mig att det inte är något att vara ledsen över på riktigt. Vill inte bekymra dem i onödan.
De är mina skapare och de älskar vad de gjort. Kan det bli bättre än så? Säg den konstnär eller sångare som är riktigt nöjd med sina kreationer...svårt att hitta! Men det är mina!

Tja, läggdags då eller?

När trollmor har lagt de elva små trollen,
och bundit fast dem i svansen,
då sjunger hon sakta för elva små trollen
de vackraste ord hon känner.
Hoo aj aj aj aj buff, hoo aj aj aj aj buff,
hoo aj aj aj aj buff buff,
hoo aj aj aj aj buff..

Visor, trubadurer, proggare

Jag letar texter, jag spanar efter dessa fantastiska kulturarv kallat musiktexter, för analys, grupperingar och massa annat galet intressant och kul. Jag ska skadas och bli vänstervriden, försöka vrida mig tillbaka in i min formbara mall, varpå jag återigen ska börja hata kapitalismen och stödja proletären. (Ja, jag kommer vid den tiden när projektarbete är färdigt vara väldigt säker på vad orden "Proletariat" och "Proletär" betyder också, tro mig !! )

..och innan jag är klar ska jag dessutom ha stenkoll på sextio- och sjuttiotalens "mest" spännande personligheter. Sådana som Cornelis Vreeswjik, Fred Åkerström, Hoola Bandoola Band och Mikael Wiehe kommer inte längre att vara mig främmande att citera. Deras ord ska lysa upp, eller svärta ner, mina dagar och jag ska spatsera omkring med förskräckta ögon över alla dessa som inte ser samhällets problem och möjligheter. Jag kommer vara så skadad, och så förtjust, när mitt projektarbete är slutfört att ni inte kommer stå ut med åsynen av mig.

Kanhända kommer jag ibland att slå mig ner på golvet och börja prata om katakomber och B52, eller pyramider och slavar men ni behöver ändå inte oroa er, det är bara "Till Jack" av Cornelis och "Keops pyramid" av Hoola Bandoola Band som jag pratar om. Helt naturligt och förståeligt, vid det laget.

Ikväll har jag letat och letat och letat efter länkar, och jag har hittat en del också. Börja föra loggbok alltså. "Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända.." till skillnad från mig inför engelskauppsatsen, även om det ämnet också engagerar och spinner igång hjärnverksamheten. Sätter mig väl med det alldeles strax också.

Jag skulle kunna skriva i timmar om allt och ingenting, det vet ni säkert, men eftersom det ofta är så splittrat kan jag ju inte bli författare. Jag menar, boken lär ju ha ett tema, och inte hoppa alltför mycket från sida till sida. Fokusera mera. Men vem vet, om tjugo år kanske fokusen har dykt upp och det på ett bord någonstans i en prylbod ligger ett litet häfte med titeln "Kanhända du gråter sedan jag somnat med dina armar runt min kropp" om de svagheter en man inte vill visa, men ändå har.... Vad vet jag! ;)

Låt mig berätta något värdelöst. Förr om åren när pappa frågade om jag sovit gott och drömt något, då kunde jag faktiskt svara ja, och berätta om mina drömmar. Nu är det istället alltid någon obekväm vinkling på dessa, någon idé eller händelse som gör att jag faktiskt inte kan berätta. Egentligen är det inte det som händer i drömmarna som är besvärande, utan snarare den känsla de efterlämnar. Mina drömmar förvirrar mig, och gör att jag ser mig själv som en vindflöjel, och nästan känslomässigt slös- och lösaktig.

Vi tänker för mycket, vi två, istället för att bara flyta med i det som inte gör ont. Det är inte dåligt, men det försvårar för sådant som skulle kunna vara bra.

Att vara flexibel, anpassningsbar,
att alltid försöka undkomma konflikter,
att leva nära mina ideal, men ändå ha passerat gränsen
för vad jag tycker är rätt
Att försöka verka mer impulsiv och oberäknelig.
Behovet av att vara intressant i andras ögon,
istället för att sätta mig ner, strukturera det jag behöver
Jag väljer det jag tror att jag tycker,
utan att veta om det är sant inuti
Min önskan om mig själv och mitt faktiska jag ser olika ut
I mina ögon

Krogdebut

Jo just det ja, jag måste ju faktiskt nämna det också. Till alla er som diskuterat det med mig, I was wrong, okay?!
Krogen är inte ett brutalt farligt ställe, och man blir inte konstant antastad av läskiga fulla karlar.

Sedan blir det inte dyrt om man går in fem i tio, är salongsberusad när man kommer, dansar som en galning och låter kroppen tala om att vatten är det enda som släcker törsten så bra som man vill. Då är det GRATIS! Ja, och dansa är roligt, det tycker jag.

Finns några anekdoter och minnen från kvällen, men det mesta är sådant som kräver omständiga meningar och förklaringar, och då blir det tråkigt i en blogg.

Jag hade kul, jag dansade på, Sofie sa att jag ägde dansgolvet (en överdrift från min kära vän) ...och jag hånglade inte upp en endaste en!! "Men lika glad för det är jag, men gladast är nog räven...hå hum..Vår sång är dum. Den är ju ingenting, men vad gör det om hundra år när allting kommer kring?!" Jag betedde mig alltså precis så exemplariskt som jag inte trott/vågat hoppas på att jag skulle. (Det var precis så jag ville ha min krogdebut...den bästa "första gången" hittills xD..... )

Var är alla drömmar?

Vilka rusar runt jorden
vilka sitter hemma och gråter
vilka vandrar ensamma

vem säger att man ska gå som katten runt het gröt?
men ändå är det vad man gör
orden, subtila antydningar, fel ord

istället för att flyga högt, drömma vackert
vara stor och stark och bäst i världen

Vi bara stannar till och ser oss om, väntar på den som ska svepa oss iväg på en resa
Väntar på någon manlig Peter Pan
ta mig till vägen mot det vuxnas ingenmansland

Våra krav är kanske stora, våran ribba kanske hög
men lägger vi den lägre, samlas allt skit
och även om människan är samlare i grunden
vore bagaget av fel sort

Så spotta tuggummit i närmaste papperskorg
ät en klyfta vitlök och skäll ut världen tills den storknar
...för jag vågar inte ännu

Ibland händer det att jag deltar, att jag finns med i det som händer runtomkring. Att hela mitt väsen faktiskt befinner sig där jag förväntas vara. Tankar, kropp och själ, samtidigt. Nu var det ett tag sedan sist och jag börjar smula. Jag börjar se mig över axeln och hoppas på att möta mig själv, möta mina ögon och i dem se en fokusering på nuet. Istället för att hoppas på en framtid eller se tillbaka på de riktiga jävla levande stunderna. Jag förstår faktiskt inte vad det är för idiotisk idé jag har om att stå utanför och betrakta. Jag borde kämpa för det jag är värd. Istället för att flyta nedför, liggandes på sidan, flämta efter luft utan att försöka syresätta mig själv.

Ändå sitter jag bara här och låter timmarna gå. Som ett kolli, en grönsak med idéer. Jag säger massa vackra saker, men lever jag någonsin upp till dem? Det måste ju finnas andra sorters stunder än fysiska då jag kan leva upp. Det behovet är naturligtvis underbart och livsbejakande, men att hela tiden drömma sig bort till sådana stunder. Att aldrig vara nöjd med bara det ena, att hela tiden söka något fullkomligt. Det kommer göra att jag går genom livet utan att kunna uppfylla något. Ständigt sökande efter något perfekt defekt. Något som stämmer överens med vad jag väntar mig, något som har precis lagom mycket fel för att kallas underligt.

Godnatt

Älska mig

Är vi förvånade över SJs inkompetens, innerst inne? Är det på något sätt ovanligt eller ens lite underligt att tågen inte dyker upp när man väntar sig? Att tåget man ska byta till när det ena slutat fungera också tas ur bruk tjugo minuter senare, när vi suttit där och väntat på att få åka, är ju fullständigt normalt. Att bussen man tvingas ta faktiskt tar en till nästa plats i tid för att hinna med det sena kvällståget hem, det är alldeles oförklarligt. Skönt, men oförklarligt. Jag gillar bara tåg när sällskapet är välkänt och tryggt, själv är det tråkigt. Var var ni någonstans sötnosar? Hur kom det sig att ingen av er befanns vara i samma situation som mig en söndagkväll? Mystiskt är vad det är.

Älska mig, älska mig, älska mig! Älska mina underliga utsvävningar, älska min ärlighet, älska min nojjighet över saker jag inte kan göra något åt. Älska mig för att jag ger råd, men inte lyssnar till vad jag själv säger. Älska mig för att jag inte kan låta bli. Älska mig för att jag kan älska mot min vilja. Älska mig för mina drömmar. Älska mig aldrig av tvång, utan för att det är det enda du inte kan låta bli att göra. Låt mig veta att den finns.

Hata inte urskiljningslöst, ty liksom uttrycket går "Ingen rök utan eld" finns det heller inget hat utan kärlek, och somligt är inte värt att hata, än mindre att älska, ty då lägger man energi på det.