Låt mig berätta något värdelöst. Förr om åren när pappa frågade om jag sovit gott och drömt något, då kunde jag faktiskt svara ja, och berätta om mina drömmar. Nu är det istället alltid någon obekväm vinkling på dessa, någon idé eller händelse som gör att jag faktiskt inte kan berätta. Egentligen är det inte det som händer i drömmarna som är besvärande, utan snarare den känsla de efterlämnar. Mina drömmar förvirrar mig, och gör att jag ser mig själv som en vindflöjel, och nästan känslomässigt slös- och lösaktig.

Vi tänker för mycket, vi två, istället för att bara flyta med i det som inte gör ont. Det är inte dåligt, men det försvårar för sådant som skulle kunna vara bra.

Att vara flexibel, anpassningsbar,
att alltid försöka undkomma konflikter,
att leva nära mina ideal, men ändå ha passerat gränsen
för vad jag tycker är rätt
Att försöka verka mer impulsiv och oberäknelig.
Behovet av att vara intressant i andras ögon,
istället för att sätta mig ner, strukturera det jag behöver
Jag väljer det jag tror att jag tycker,
utan att veta om det är sant inuti
Min önskan om mig själv och mitt faktiska jag ser olika ut
I mina ögon