Sssch...

Är jag slutkörd eller är jag bara bitter och lättretlig?
Kommer saker efter av det jag byggt upp och burit på under hösten?
En plötslig lust att bara åka tillbaka till Uppsala och gömma sig från allt för att få vara ifred igen, eller iallafall kunna välja det. Och det är så irrationellt, min reaktion, för egentligen så tycker jag att jag är (borde vara) glad att vara hemma hos familjen.

Vill inte känna att jag lägger måsten på is och gör annat som tidsfördriv tills dess det är lämpligt att ta itu med dem.. Vill ha möjlighet att ta itu med dem redan nu. Och jag önskar att det inte kändes som att få ett tiotal höbalar slängda över mig när syster ber om något, för jag vill vara behjälplig och jag vill att det ska bli en fin jul, men jag är så trött.

Varför fattas orken nu när man inte längre måste utnyttja alla reserver man har för att stå upp?

Musikalen

Det är fantastiskt. Jag älskar det, och jag lider för varje dag som går, för varje dag som slutet kommer närmare. Nu är det höjdpunkten på hela hösten. Klimax som man inte riktigt kan greppa utan att ha levt det på det sätt som jag levt det i några månader. Det är fantastiskt och vemodigt och underbart och hårt och svårt, vi panikar när något missas eller någon mick lägger av, men alla rusar omkring och problem löses under resans gång.

På genrepet var Bobbie/Gabby sjuk, vilket gjorde att jag fick hoppa in på hennes scener. Hade inte hennes kläder och hade med mig manus på scen, men jag körde faktiskt alla hennes sånger, något jag faktiskt är rätt stolt över att ha gjort. Det var trots allt några människor i publiken även då. Och att ha gjort det, från att aldrig tidigare ha stått på scen, ja, det var rätt stort.

Jag blir sångfågel igen av musikalen, dock mest de låtar som kvittras i den hela dagarna, så när jag kommer hem kommer folk få genomlida lite sådant. Jag hoppas de står ut. Det borde de göra, så mycket som jag saknar dem. Familjen min, gud vad älskad den är.

Kerstin, min regissör, är fantastisk. Och hon har fått mig att växa något otroligt den här hösten, jag vet inte riktigt hur och jag vet inte riktigt i vilken omfattning, men jag känner det som att mitt hjärta har svällt och att jag kan ta in mer verklighet utan att ramla i bitar. Jag kan stå på benen och ta saker, ta tag i saker. Jag vet bara att hon har gjort mig större. Och andra har gjort detsamma, utan tvekan. Det finns så många guldkorn i den här ensemblen som man vill behålla för alltid och evigt. Har nummer till de flesta av dem, vilket gör att jag nog tvingas slänga ut begäran på fika till vissa av dem ibland.

Jag har så mycket ord, och egentligen skulle jag vilja ha bilder, massa bilder på alla kärleksfyllda hjärtan som jag älskar inombords. Alla episoder, alla stora stunder, alla toner som pågår för evigt, allt jag kommer sakna när det är över. Projekt som dessa lever kvar i en, länge länge.

För allt som City of Angels har inneburit för mig vill jag tacka dem alla, alla enskilda fantastiska underbara som jag lärt känna! De som gör Uppsala till ännu mer av ett hem att frodas i, att vara lycklig i. Ett tack är bara ett tack, men det här tacket innehåller så mycket mer. Tack!

En dag i slutet av november

En trött men vacker dag.

Jag tillbringar den mestadels tills sängs. Dock har jag promenerat mina minuter även idag, till och från stationsgatan där jag sushilunchade med två hjärtan. Väl hemma så föll jag tillbaka ner i säng och här har jag väl legat sedan dess, med ett avbrott för ombyte och tekoppshämtning. I sängen har jag dock inte bara slöat, jag har skrivit iordning än mer av rekvisitans in&utlopp. Eller ja, i ärlighetens namn försöker jag mest komma underfund med vilka som har möjlighet att ta hand om rekvisitan som finns. Så jag gjorde en lista över alla scener och vilka karaktärer som var med, och en lista över vilka människor som spelade vilka karaktärer, och en lista över vilka människor som var inne på scen, så nu är det begripligt iallafall. (Tre A4sidor senare...)



Det vill säga - morgondagens göromål är att åstadkomma ett schema person för person vilka scener & ombyten de har. Därefter få ordning på någon form av fullständig rekvisitalista, med uppdelat stort & smått, allmänt & personligt. Det är lättare sagt än gjort. Men det är också lättare gjort om det blivit sagt begripligt.

Nu ska jag vandra iväg till impro - kvällens hållare är allas vår älskade V. Ett av mina kvartetthjärtan. (Kvartetten består av mig, V, E & M) Sedan kanske det blir att vandra vidare till V-dala där det ska spelas ska-punk ikväll. Kanhända finnes även där ett glädjeämne.

Ämnen hit och ämnen dit, man ska akta sig för ämnen. Ämnet igår var sviiinisvaccin, jag är duktig.
Ta hand om er!

Jag önskar saker utöver listan som mor har

• En fotbadsbalja, för fotbad är ju skönt, det vet vi. Och har man inget badkar så kan man iallafall vattna fötterna.
• En vacker bok med ränder för att skriva upp familjens recept i. (Dags för mig att bli stor och göra en sådan nu också)
• Durkslag
• Förlängningsladd eller grenuttag, vad det nu kallas. 1,5m-2m med flera plugin-ställen.

Kommer kanske mera. ;)

Paus i tentaplugg

Mest bara för att jag ville ta en kvarts paus från det mesta.
Jag försöker förnya mitt Norton-konto..men minns inte mitt lösenord, därför skickade jag ett "Återställ mitt lösenord" från sidan till min mail, men det går något så otroligt långsamt. Det kommer liksom inte fram. Så jag har gjort det tre gånger. När det väl kommer får jag alltså tre mail. Nödvändigt, inte sant. Är det någon psykologisk impuls som säger åt en att försöka på nytt om det inte lyckas första gången? Det är det väl egentligen jag som ska svara på eftersom det är en psykologitenta jag ska skriva imorn. Den insikten kommer.

Jag är trött och lite orolig. Inför våren ska jag ju byta ut mitt beteendevetenskapliga program mot fristående kurser. Med andra ord så är det några saker jag ska ha tagit itu med innan. Prata med CSN om mitt studielån bland annat, eftersom det inte längre kommer vara kopplat till ett program. Dessutom måste jag prata med psykologiska institutionen (värdinstitutionen för programmet) om att jag ska hoppa av. Borde egentligen vara gjort på en dag, eller rent av ett par timmar. Det får helt enkelt bli någon gång här i november. Allt annat ska ju ändå hända här också.

Musikalen fortskrider, mycket roligt, mycket arbete, mycket jobbigt. Vissa aspekter, främst samvetsbetonade saker gällade mitt eget och andras varierande engagemang, gör att det blir jobbigt, medan saker som att repa, bygga och införskaffa kostym och rekvisita är sådant som gör allt värt det i slutändan.

Nu är jag lugnare, efter att ha skött vissa av mina åtaganden och pausat från tentaplugg några minuter, samt sorterat iordning hjärnan en aning. Andningen passar på att ta plats och kaffet smakar gott även kallt. Åter till plugg.

When night falls sunshine grows dimmer...

Ni som känner mig rätt väl vid det här laget, när natten faller faller även min positiva attityd. Man ska inte vara vaken nattetid om man inte ska skriva vackert tungsint á la Weeping Willows.

Jag är egentligen inne i en solljus period även om hösten är här. Det finns mycket i mitt liv som omgärdas av kvittrande småfåglar och leenden. Nattetid äts dessa upp till viss del.

Nattetid vältrar jag mig i svårmod ensam, jag tillåter mig att känna all denna maktlöshet jag är okapabel att känna dagtid. Jag tänker på min morfar, på att i stort sett alla helger är uppbokade vilket gör att det är svårt för mig att hämta andan mer än för en dag, att jag blivit tvungen att skjuta på ännu en tenta till omtentatillfället istället helt enkelt för att jag inte hunnit plugga till den första, eller varit utan material till den.

Det mesta som är tungt är dessutom i hög grad självförvållat och relativt lätt åtgärdat. Med andra ord, imorgon börjar jag plugga till den första omtentan för terminen, placerad den 7 november. Det kommer gå bra, jag känner att bara jag sätter mig ner och sätter igång löser jag det.

Mina katter är bra varelser, de är oändligt värdefulla för mig. Det är tur att jag vet att farmor har lika stor glädje, om inte större, av dem som jag hade för annars hade saknaden varit ännu svårare. Det där att vara inpräglad på att inte sova ensam är något som stannar för livet. Jag tycker inte om att sova ensam alltför ofta. Katterna är dessutom praktiska såtillvida att de dessutom kan få för sig att lägga sig någon annanstans då och då, komma tillbaka och gosa ner sig och dessutom vara förhållandevis små.

Vet egentligen inte vad jag vill få sagt, ville mest bara skriva massa saker utan egentliga röda trådar. Jag är så trött på röda trådar, saker behöver inte följa bestämda linjer, bestämda mönster, det kan fungera i slutändan ändå. Jag vill existera i ett sammanhang där det oförutsedda inte är chockerande och krångligt, där dagar inte är alltför uppbokade, där spontanitet känns som vardagsmat..men geez vad irriterad jag skulle bli i en sådan verklighet.

Akta er för hormoner, de äter upp ens personlighet inifrån och ut...
Ha det så bra, klapp klapp.

Norreda

Nu var det länge sedan jag publicerade något personligt, något verkligt, något taget från mitt faktiska liv. Tänker att tiden är inne nu för att faktiskt ge er få människor som faktiskt läser mina ord då och då lite inblick i hur det är att vara jag i nuläget.



Sedan jag återvände till Uppsala nu i höst har mångt och mycket ägnats åt teaterns förehavanden, liksom musikalens. Dessa två är dock till syvende och sist separata företeelser. Här kommer en förklaring på hur det ser ut.

• Teatern, Snerikes nationsteaterförening, är organisationen inom vilken jag sitter som kassör, den organisation som tagit sig till mitt hjärta (eftersom det är en förening har den i sig själv inget hjärta och kan därför inte ta mig till sitt, mer än symboliskt, vilket den gjort). Denna har sina improvisationsteaterövningar på torsdagar mellan 18-20 varefter det brukar följa en pubkväll med massa diskussioner om synnerligen olika ämnen. I helgen var ett gäng av teaterns medlemmar på Norreda torp där vi avklarade en sittning, flertalet övningar och en skräckfilmsinspelning.


• Mitt bidrag till inspelningen var en lättklädd dykning från en brygga varefter jag simmade under ytan ut ur bild, som om jag skulle ha försvunnit. Detta gjordes två gånger, under senare delen av oktober. Idag på morgonen låg ett tunt istäcke på vattnet. Jag har fått för mig att det var kallare än min kropp lät mig förstå igår, trots fullständig nykterhet och en viss idioti.

• Musikalen, City of Angels, är en f.d. Broadwaymusikal översatt till svenska. Denna sätts upp av Uppsala Musikdramatiska Studio, en förening i vilken jag inte tror att jag är med (då jag inte betalar någon medlemsavgift till den) men som ändå stjäl synnerligen mycket av min tanke-, och arbetstid, den här hösten. Det är trevligt, jag uppskattar. Vi får hoppas att jag lyckas sy ihop den så bra som jag vill också och kan vara behjälplig där jag ska. Anledningen till att jag är med in the first place kommer an på Magnus Åberg, en dramaturg/bibliotekarie/teatersnubbe som är med som evig medlem i Snerikes. Han hade en av rollerna i Den sista måltiden och vi kommer riktigt bra överens. Han är producent för det här projektet och tyckte att jag skulle hoppa på tåget. Malin är också med på samma tåg, som producentassistent.
• Jag har funktionerna inspicient - tar hand om och ser till att rekvisitan kommer in på scenen när den ska och regiassistent - är regissören behjälplig och vänlig och ropar ut hur mycket klockan är och sådant. Bra grej att ha enligt regissören.

Det är alltså vad jag storligen roar mig med. Jag dricker också en hel del te, äter mat som andra människor, och ibland jag själv, har lagat. Cyklar omkring på min cykel i blött höstväder. Sadeln börjar visa väl mycket hästhår och rostig metall. Men jag tycker om min cykel! Det här inlägget tog två dagar att skriva, mest för att jag fick besök igår och glömde bort det. Ta hand om varandra!

Dårduvor vandrar sorkjorden fram

Trolska skogar brottas med sorkjorden. Den senare kryper sig allt tätare inpå, gropar sig allt djupare in mellan granarnas grenar. Mörkret äter den, lämnar bakom sig stråk av bländande öppenhet. Vart man än vänder ryggen har man ryggen fri för insyn, fri för hugg. Skrämmande sorkjord. Dårduvorna är så mätta av sorkjordens grödor, deras ryggar är krökta och fötterna de enda som pinnar på. Än hit, än dit springer de, så ser de ett gräsfrö och dyker huvudstupa framåt. Dårduvorna har inte längre någon styrka i sina vingar, de är alltför dästa, alltför mätta. Allt de gör är äter mera. Trolska skogar bevakar på avstånd, alltmer avtagande. Inne bland grenar, rötter och mossa skuttar hundratals småtindror och glittrar som mörka kristaller. De väntar på en ny storhetstid, då sunda förnuftet segrat och lagar fått ge avkall för verkligheten. Då återtar trolska skogar markerna igen, då blir det en vacker återgång till en glesare bygd och mera träd.

Semi-precious face

Now three years have passed...

I'm standing on the pavement
watching the formation of lines
in my semi-precious face

Staring at myself in a puddle of water
slowly growing in the rain

Once I knew I would jump if you asked
Now I don't know if I even would listen to the sound of you asking
The ups and downs, the on-s and off-s,
it was all about you, I had to handle too much

Now I know I stand tall
no more headbangs in walls
no more screams, no more late-night-calls
I'm too strong, I can't let myself fall.

A hand held out far,
it is mine, filled with water
I throw it up in the air
The surroundings starts to glimmer
as the sun pierces it all.
Beauty is within, everywhere.

I look at myself in the puddle once more
then I breathe deep, fill my lungs with chrystalic air
and walk up to your door

This is it, this is I, this is me,
that is you, all you see,
It can't be defined within me
Off I run, let me go.
Bye bye now, no more show.

Dikter i mitt nuvarande skrivhäfte

He is a magic man, walking through magic land.
There is no treasure he can't find
Watch his watching eyes,
take his secure sacred smile and keep it
in your mind forever.
There is nothing right though there's nothing wrong.
You try, you won't succeed
in keeping your eyes open wide
with no desire to bleed
cause he¨s a magic man, and before you understand
anything at all, he'll be gone just like the fall
outside our windows.

Lust lasts longer than a coffeabreak
so do pain and this so called mistake
I sit with my big belly all alone and I smile.
"What the fuck, this isn't sad, that would be a lie!"
A new beginning, a new life, a hopefull feeling in my mind.
That is something I must find.
Not a father to my unborn child,
nor a house out in the wild,
but the strength inside of me.
Though, I think I'll begin with a cup of green tea.

Dumma älskade jag

Ja, nej, ja, nej, ja, nej. Fan!
Ja, jag är liten, småsint, fördummad och förbannad.
Nej, det har inga vettiga bakgrunder. Kanske några fysiska, övertrötthet eller något annat jävligt.
Ja, jag använder bloggen som en spyhink för min frustration.
Nej, jag tycker inte om att åka härifrån.
Ja, jag vet att jag inte pluggat som jag borde medan jag varit här.
Nej, livet är inte trevligt, vackert och underbart just nu.
Fan! för att sådana futtigheter kan få mig ur balans.

Folk åker, folk lämnar alltid platser då och då. Det är fullständigt naturligt och om man inte gjorde det skulle man ju alltid sitta fast någonstans. Men jag hatar när det hänger ihop med något som känns som ett tvång. Hade det varit ett aktivt val man gjort att bege sig någon ny stans, då hade det varit en sak, men nu är det ju bara blahafyförihelvete baraförattjagmåste!

Dessutom tycker jag inte om mig själv när jag inte har en enhetlig uppsättning av jaget utan den är delad i tre, hjärtat, hjärnan och den fysiska kroppen, och ingen av delarna håller med resten. Fy vad freudianskt det lät, men det är så det känns.

Från ena sekunden till den andra skiftar det mellan kroppen som tänker "måhåhå" till hjärnan som påstår att "allt är precis som det borde, som det brukar, som det alltid kommer att vara" till att hjärtat gnäller över att det inte får som det vill. Men nu bestämmer jag och säger såhär:

Kroppen - Skärp till dig, resten tillåter ändå inte att du agerar, så det är lika bra att du slutar reagera också!
Hjärnan - Allt är inte som det borde, vi måste ta itu med det, men då måste du se dig själv i ögonen och vara ärlig!
Hjärtat - Förlåt för att jag försatt dig i allt det här, stackars lilla förvirrade. Inte lätt att veta vilket håll man ska titta åt, eller hur man ska hantera saker när allt runtomkring säger åt dig att vara tyst! Ska lägga dig tätt intill riktiga stora starka jag och bara låta dig få bo där i några timmar och vara äkta och kärleksfull, för du ska veta att jag älskar mitt hjärta för mycket för att bara låta det tyna.

När man kokar ner allt till de minsta beståndsdelarna så är det jag som har mig själv att ta itu med. Jag måste se över min metod för att hantera vissa saker. Mitt bekräftelsebehov gör mig sämre än vad jag är, och jag förtjänar mitt bättre jag.

Hyckleri-dikter

Hörsamma drömmarna, de kallar dig ut på nya äventyr
traska dina stigar och lös problemen genast, förbannade själ.
Ditt hopp om nyheter, om vackra händelser i världen
Ditt naiva mähä, du kan ju omöjligtvis förvänta dig något sådant.
Det är idioti att tro att enkelhet, att rakt på sak och sanning är vad som efterfrågas
Här och nu i dagens samhälle är det snarare cynism,
den ständiga efterfrågan på något nytt, något bättre,
att aldrig nöja sig med något bra för att det kan finnas något bättre någonstans på något sätt.

Världen idag är en oas av pinsamhet, av löjlig förväntan
Det kanske är däri dagens oskuldsfullhet och naivitet ligger,
att krångla till sin verklighet så till den milda grad att man inget förstår,
en återgång till att vara barn, utan att behålla barnets klarsynthet som gränsar till genialitet
Vi står bara där på gränsen till galenskap med alla våra begär.

Jag har aldrig gjort de enkla valen, som den hycklare jag är.
Oavsett hur mycket jag förespråkar det rena, det enkla, det sanna.
De beslut jag fattar kanske gör besluten färre för min omvärld
(eller så är också det bara en villfarelse jag slagit i mig själv)
men de står inte mig själv närmast hjärtat. Jag övar mig, jag övar mig, jag övar mig för evigt.
Fortsätter öva, livet ut..plötsligt en dag tar livet slut och vad har jag då hunnit med som varit enkelt och äkta. Några nätter här och där?

Små liv

Jag har snart klarat av mina sex veckor här på Kopparbo. Imorgon är det en vecka kvar, och anländningsdag för Malin. Det har varit många saker som har hänt genom veckorna och jag kommer inte smälta ur mig allt här i bloggen. Några saker kan jag dock nämna. Kopparbo är en fri liten oas separerad från resten av världen trots att det går att få tag i folk och nyheter . Under tiden man är här bryr man sig inte lika mycket och är inte lika nyfiken. Vad som händer i staden man kommer ifrån, om svininfluensan anlänt till Sverige eller andra liknande saker, det får liksom inte plats. Det är underbart och jag får en klump i halsen av att lämna det. Jag känner mig väldigt mycket som Hampus såg ut. Tårögd, ömhjärtad och besvärad. Det är fritt men arbetssamt att vara här. Man känner sig nyttig, behövd och hälsosam. Ingen dag är den andra lik och ändå är man fullständigt dagvill. Oj vad jag vill komma tillbaka nästa år.

Inom ett år har nästa generation i familjen fördubblats, heja det. :D Ett litet liv, fina grejer!

Framtidens quest "Åter till Uppsala" står alltså för dörren. Hur känns det? kanske ni undrar. Jag har inte bestämt mig riktigt. Mycket känns väldigt skönt och bra med att komma tillbaka, men det där med att studera.. mja, vi får se. Jag ska försöka att klara allt på första försöket, det är mitt mål. Om det går bra eller dåligt får ni veta i juletider. Just nu är det svampsäsong så inga andra tomtar än skogs- är välkomna.

Kopparbo såhär långt

Fascinerande är det, hur omväxlande saker kan vara. Arbetsuppgifter, umgängen med mera, med mera. Bla bla.. Det jag menar är väl egentligen skillnaden mellan Arvika och Kopparbo. Där var det mer av samma sak hela tiden och här är det fullständigt olika från dag till dag. Jag vet inte vad som egentligen är bäst och mest utvecklande. Där var diskussionerna djupare och mer tankeväckande, här hålls de mer inom bestämda ramar medan man fysiskt sett utvecklar många fler tekniker och skills här. Jag k'nner att jag inte har samma ordförråd som under terminstid i Uppsala, men det må väl vara hänt. Jag menar, det är inte alla som får vara med om att stybba en mila eller att göra tjära, eller för den skull dämma upp en bäck så att det blir en damm.

Snart fyller jag år, är inte det konstigt så säg. Blir 20 år. Det påstås vara stort, men det är inte ens ett steg någonstans. Wow, jag får gå på systemet, ....jääättestort, verkligen. Jag skiter fullständigt i det hörni, det är bara existens och nånting blabla. Men kanske är lite fint ändå. Jag tycker att det vore ett större steg att få moppen såld än att fylla tjugo, det ger mer pengar i fickan iallafall. Pengar, kapitalism, vad är det annat än den värld vi lever i. Jeez, jag känner mig så jäkla grinig. Nåja, det är så det kan vara. Klapp klapp på mig och er och oss alla. Puss

Bubbel

Jag saknar, saknar, redan. Det är lustigt. Men världen är vacker och om ett år är det dags igen. Arvika, sikket ställe, vilka människor.

Vänner, älskare, älskade, alla och envar. Attention seeker, tumla i gräset, fastna för något vackert och allt bara stannar upp. Där ligger man och spanar in i något annat, tidigare okänt och känner bara trygghet.

Hör du mig, det är så jävla fint att vara människa, att vara individ, att vara alldeles unik och ändå ha så mycket gemensamt med så många. Jag hostar och harklar mig, snyter mig och är helt svag i hela kroppen, och ändå är det så mycket som är förvirrande förtrollande och oförståndigt sunt. Lev innanför min ryggrad på samma sätt som nu, i form av fysiska minnen och drömmar och ideal. Sunt förnuft och ärlighet, jag blir så glad.

Da da da da ra ra, kom och lev med mig i ett intelligent öppet kollektiv där fysiskt arbete och kärlek, närhet och drömmande diskussioner blandas med den jordnära existensens cynism.

Önskelista

Ja, hörni, det börjar bli dags igen. Visserligen kommer årets födelsedag antagligast ta plats under en arbetsperiod på Kopparbo Scoutanläggning där jag kommer befinna mig mellan den 13:e juli och den 23:e augusti som det ser ut i dagsläget. Det hindrar dock inte att jag önskar mig saker, ting och människor. Ja, för just människor önskar jag mig, eller besök av människor kanske är närmare sanningen. Kom och besök mig! tycker jag. När du vill, kan och sådär, dyk förbi över dagen, alltid kan vi väl ta ett dopp i sjön, snacka lite och sådär. Nåja, tillbaka till önskelistan, så här ser den ut -

• Fårskinnsfäll - Handsjöns Jakt&Fiskebutik Finns endast i butiken dock...
• Ekologisk korsett i nässla och bambu, mossgrön, svart eller brun - Ofcorseitis.se
• Whimisclay katter - Kattkammaren Finns på många andra ställen också.
• Pengabank för att handla på Myrorna utan att känna sig slösaktig
• Asiatisk kokbok innehållandes flera olika kök, indiskt, kinesiskt, japanskt, thailändskt, indonesiskt etc.
• Byrå Leksvik från IKEA, tre eller fyra lådors.
• David Eddings böcker
• DVDfilmer (inte deckare, skräckisar eller blåsta komedier)
• Astrid Lindgren-filmer, framförallt Ronja och Rasmus på luffen. (Har Bröderna Lejonhjärta)
• Målarstaffli, golvstaffli
• LPskivor med Mamas and the Papas, Bob Dylan, Janis Joplin, Jackson 5 och andra storheter
• Gröna gardiner
• Presentkort på Naturkompaniet

Så, jag kanske ökar på den med mer saker, men i nuläget är det väl så det ser ut.... eller ja, en ny skiva från en viss herr Jönsson vore väl inte oävet heller. :) Men jag är glad oavsett vad, vem, hur, när. ^^ Återigen, kom gärna till Kopparbo och klappa på mig!

Dikteri och insikt

Huvudvärk och ryckningar i ögat.
Inga katter så långt öron eller ögon når.
Kvar på Turingen fick de vara, jag ville också.
Men är man stor så får man lov att göra stora flickors saker
Inbegriper jobb, volontärjobb, jobb ändå.
Och kanske några enstaka dagar då man kan göra
precis alldeles vad man vill, fast inte på den plats man vill.
Jag tror att jag glömmer mellan gångerna...

Det slår mig med häpnad, och med glädje
att jag tycker så mycket om
så väldigt mycket.
Jag blir så lycklig över att höra till
att vara med, fåna mig och fnittrande retas
för att därefter vara ordentlig och kapabel.
Men oj vad många myggbett jag har på mina ben.

När orden får sprudla ur mig känns livet lite lättare, lite enklare att befinna sig i, även om mycket är svårt ändå. Ta en sådan sak som att se sig själv som underlägsen och därför hålla igen. Då gör man sig själv underlägsen, bara genom sitt beteende. Att istället tillåta sig alla små utspel som faktiskt kommer spontant, det är det som gör en större som person, och mer trogen sig själv, om det är sådan man är. Jag är sådan, om jag vill rulla omkring och brottas med en blöt hundvalp utan att bry mig om mina kläder, och faktiskt gör det, då blir jag lite lyckligare än innan. Om jag väljer att hålla om, för att jag vill, istället för att låta bli, som den andre kanske skulle vilja, då förminskar jag mig själv utifrån något jag inte vet kommer ske. Det är fel, och orättvist mot den andre. Heja nattliga insikter, och heja mig som författar på min blogg.

Ta hand om er, mina hjärtan och hjältar.

Just nu

Jag fick inte jobbet som receptionist på Magdalenas. Lena som jobbar där skulle höra av sig om det dyker upp något som passar mig.

Har tänkt att jag ska kalendra sommarn så jag vet vad jag ska säga om jag ringer till Kopparbo och hör om jag kan jobba där. Det kan ju vara bra med utomhusarbete och kroppsarbete. Aldrig fel.

Igår hände många saker. Jag har ännu inte bestämt mig om det var av bra eller dålig art. Har skjutit upp beslutsfattandet tills jag sovit ut så jag vet vad jag faktiskt anser och inte bara har trötthet som surrar i öronen. Trötthet gör mig bitter fast det är bra.

Jag ska flyttstäda på lördagen och åka hem till Fornby där på kvällen om jag får som jag vill. *happy face* På söndagen är det mors dag och familjen skulle tydligen åka till Ockelbo då. Det vore helt suveränt ärligt talat. Var länge sedan man såg den familjehalvan och den där precious systerdottern som bor där.

Finns så mycket i min värld som min hemmavärld inte vet om, som min familj aldrig hör eftersom man inte pratar med dem så frekvent, som blir så svår att gå igenom för att så mycket händer hela tiden. Jag vet inte riktigt om jag gillar att bygga mig ett eget annat liv. Men det är väl det som är att bli vuxen.

Kram älskade familj och vänner

Skrika inombords skrika inombords skrika inombords. Slå slå slå slå slå låtsas slå, inte kunna slå, inte kunna skrika, inte kunna gömma sig, inte kunna fly, inte nå ända fram, inte hinna långt bort. Bara sitta stilla här och bita och låtsas att allt ordnar sig för det finns inget annat att göra ikväll. Och det värsta jag vet är att vara maktlös, jag vill inte vara maktlös. Jag vill inte kontrolleras av någon annan. Jag vill inte leva på nåder. Jag vill klara saker själv, men jag saknar medlen att göra det. Fan vad frustrerande. Aaaaah. Jag är stor, stark, stolt, ståtlig, stabil och massa annat trevligt. Pust suck och stön, jag vill bara ha ett system, en avbockad lista. Jag vill vara lite närmare att vara självständig. Jag vill inte bo i lådor, sopsäckar och på golv. Jag vill vara hemmastadd och ordentlig, betala mina räkningar, jobba med det jag borde och inte bara samla göromålen på hög. Och jeez vad jag spyr galla, men jag hatar frustration och sirapshastighet. Jag vill bli avklarad. Skjut mig eller sätt eld på mina skor.

Lugnt avslappnat vackert - händelselöst naturligt

Att sitta i ett rum och ignorera sin omvärld fullständigt med musik i öronen. Frihet.
Drömma sig bort till en annan verklighet dit ingen kan ta sig. Frihet.
Veta med sig att vissa saker bara kommer an på en själv att åstadkomma. Frihet.
Jag är bunden till händer och fötter. Mitt hjärta är fast i en höstack, genomborrat av strån, fascinerande oblodigt. En torrhet som inte är karaktäristisk för mig är ändå vad jag sänder ut. Och jag trivs, jag trivs med att vara oberörd, att inte känna ett sug i magen varje gång något sker. Verklighetsflykt till döda händelselösa dagar där jag bara dåsar mig fram. Är det inte vackert.


Oak Tree, my Holy Oak
stand tall and strong, I believe in
your standing even when I've grown old
even after I'm gone
'cause your the tree of power, of wisdom
a wise man and his woman and everything surrounding me
I am the center of my world, the only aspect that lives or dies
according to myself
You see, when I leave, I no longer tell the stories I've known
I no longer remember the places I've seen.
I'm just a nothing, and beautifully peaceful.

Kombination av mycket snacks, te och massa packningsstök gör en omtumlad och svårsövd, trots att man egentligen är trött. Men jag mår bra, det är skönt att leva. Och dessutom, att faktiskt längta efter att borsta tänderna är också en känsla jag gillar, eller ja, jag gillar att borsta tänderna sådana gånger.

Nu har ännu mer av mina saker ockuperat darlings golv. Det är synd om henne, alltid dumpar jag saker på hennes golv. Förhoppningsvis blir det mindre av det när jag flyttat centralt. Vilket är snaaaaart *studsar av glädje* så snart unge herrn är tillgänglig för utlåning av bil+släp-körning. Men nu har jag flyttkartonger iallafall. Heja heja!

Jag är slö. Jag ska skicka iväg arbetsbrev till några ställen innan nästa fredag. Jag mår bra och är glad. Jag tycker om min familj, min släkt och mina vänner. Er andra, ja er tycker jag inte illa om heller. Ciao

Avsnitt ur låtar.

It started out as a feeling, which then grew into a hope,
which then turned into a quiet thought, which then grew into a quiet word
And then the word grew louder and louder until it was a battle cry
Just because everything's changing doesn't mean it's never been this way before
You'll come back when it's over, no need to say goodbye.
Let your memories grow stronger and stronger until they're before your eyes.
(Regina Spektor - The Call)

But these stories don't mean anything when you've got no one to tell them to.... I broke all the rules, and baby, I broke them all for you, because even when I was flat broke, you made me feel like a million buchs. You see the smile that's on my mouth, it's hiding the words that won't come out, all the other ones who think that I'm blessed, they don't know my inner is a mess. No they don't know who I really am, and they don't know what I've been through...like you do.
(Brandi Carlile - The Story)

How can I decide what's right when you're clouding up my mind. The truth is hiding in your eyes, and it's hanging on your tongue...but you don't think I can see what kind of man that you are, if you're a man at all. I will figure this one out on my own. Can you see what we've done, we've gone and made such fools of ourselves.
(Paramore - Decode)

..för på mitt golv bland skärvor och glas finns en bit av ditt hjärta kvar... och alla tusen mirakel som vi lovade varann...så medans jag väntar på ett svar ska jag kyssa ditt hjärta i kras här på mitt golv bland skärvor och glas för jag har inga mirakel att lova nån i natt...mitt pussel blev aldrig klart..jag ser ditt hjärta brinner svagt, som en cigarett i mitt askfat...
(Thåström - Karenina)

Uppdatering - Idas liv.

Jag har ett rum i en trippel-korridor. Tre rum, ett badrum, ett kök. Mitt rum är på 13,3 kvadrat. I stort sett kvadratiskt också. Får tillgång till det den fjärde maj. Det är spännande, hur ska jag lyckas bygga ihop mig och allt mitt i ett rum. Är nog bra att jag även har förråd. Hyran ligger på strax under 2500/månad med två hyresfria månader per år.

Hittills har jag klarat alla tentor på pedagogiken, med andra ord - Den här terminen har gått bättre än förra, även kallat - Ida är nöjd med sin skolprestation så här långt. Nu har jag en veckas hemtenta att klara av, men det känns rätt bra. Gäller bara att komma igång med den. ;)

Teatrandet (dvs. skötseln av ljuset) är numera avklarat, och vi var suveräna, förstås. känns konstigt att det är över, men jag ska ju tydligen bli inspecient i Magnus pjäs i höst (den som sätts upp på Reginateatern i december). Fascinerande, inte sant? Framöver inom teater - Vårmöte på torsdag, baka bröd och göra soppa. Teaterdag den nionde maj, borde fixa teaterpedagog tills dess. Damn, svårt när man inte har sådana kontakter.

Våren är här och Ida spirar, kvillrar och har överflödande mycket förnöjsamhet att slänga ut över världen! Puss på er

Det kryper i kroppen, och snurrar av någon slags frustration.
Ropa på mig, be mig att fly härifrån och följa dig, gåendes sida vid sida
talande eller i tystnad, bara jag slipper sitta här på en säng och vänta
jag borde göra en lista, visa mig själv vad jag har att åstadkomma
eller gå ut och promenera på egen hand, göra något istället för att danka av i en säng

Jag är inte ens nedstämd, bara rörande överens med mig själv om att väntan är tråkigt
och att verkligheten bleknar när man får tid att tänka, vilket är dåligt.
Tanketid ska finnas, visst, såklart, underbart, men inte för mycket för då fastnar man bara i virvlar, nedåtgående spiraler. Man ska springa ifrån alla spiraler och följa de vindlande stigarna.

De människor man nu möter och umgås med på regelbunden basis, helt plötsligt slår det en att de antagligen kommer fortsätta finnas vid ens sida på något sätt under större delen av ens liv. Det chockerar mig, de har ju just dykt in i det och så ska de bara fortsätta finnas här, för av med dem vill jag inte bli, någonsin! Men hur ska allt hinnas med, hur ska man behålla dem, hur ska man synkronisera sitt liv med sin existens, hur ska allt få plats?

Hjärnan är ju trots allt innestängd av skallbenet, den kan inte ta in hur mycket som helst och kärleken till människorna omkring en, den måste ju sitta någonstans. Hur ska man kunna expandera sin kärlek till att täcka in allt och alla man anser innefattas av begreppet. Oj oj oj. Vad jobbigt det blir, alla idéer man har om sin verklighet. Ut i luften med dig kvinna, du har för mycket tid att tänka, gör något kreativt av det. Promenera vid ån. Akta dig för unga kvinnor som slänger "gammalt fryskött från en studentkorridor" bara..

Dikter

I mitt blod rinner du inåt..
Jag ser inte längre vad som är en linje av skillnad, en gräns att sära med hjälp av.
Skär inga trådar älskling, ge mig makten att tro på en kamp,
ett inflytande över min egen situation.
Piska eller morot, bara någonting som leder i en riktning.
Rundgång fungerade länge, men nu vill jag kliva av och ändra färden.
Försvinn inte nu när jag äntligen gör något nytt.

Livfull, livlig, rolig, roande, trött
Stanna till hösten, följ mig ut i skogen
Plocka svamp med mig en sista gång
Egoismen sprider sig som mycel i min kropp
Allt jag kommer sakna för egen del
Alla minnen jag kommer dela med så många omkring mig
Njutbart, jag vill att du ska få njuta
Att du ska få göra allt du älskar
och med de som du älskar, de som älskar dig
Jag begriper inte att åren går
så fort som de tuffar på
Men ingen kan någonsin upphöra så länge historier berättas
så länge minnen finns, så länge traditioner hålls vid liv
Stanna kvar så länge du kan,
så ska jag se till att du aldrig upphör att finnas så länge jag finns!
Min morfar, honom älskar jag. Morfar, jag älskar dig.

Jag vill åka hem till min familj!

Nattens maror

Jag nojjar, jag vet att det är fel och att jag är fjollig som gör det, men det hindrar mig inte. Som det är idag, och som det varit de senaste två dagarna. Hormoner som gör mig tankemässigt bäng big time. Jävla hormoner, och hindrar mig från att somna gör de också. Jag sitter och söker på google, försöker få fram ledtrådar om vad som sker/skett, kollar mobilen var femte minut för att se om det hänt något, överväger att messa igen fast jag vet att det inte händer mer för det. Det är löjligt och det är overkligt och jag snurrar bara in mig i massa tankar som inte ens relaterar till verkligheten.

Och vännen, oroa dig inte. Som jag sa, orden behöver mest utlopp när saker känns konstigt och jobbigt, det innebär inte att saker egentligen är så hemska generellt sett. Ikväll är jag bara lite extra orolig över hur mina medmänniskor mår, vad de gör och sådana saker. Jag skulle vilja ha någon slags storebror-ser-dig-funktion som jag kunde använda så att jag visste att mina kära nära mår bra. Mår de bra så kan jag sova.

Ibland så önskar jag bara att jag fått släppas in i det innersta, det mest äkta, att jag tillåtits tillhöra så där fullständigt. Jag vet att det inte spelar roll egentligen, att människor tycker om en även om man inte släpps ända in, men ibland så önskar man att någon skulle släppa taget och bara be mig existera längst där inne bland köttsåren och att denne någon skulle lita på att jag inte trampade sönder det värre. Jag ville bara underlätta, jag ville tillåtas blåsa på såren och hålla om, men nej, jag fick stanna utanför och bita ihop och lida med, fast på egen hand. Att inte få tillåtelse att trösta är...det gör ont.

Tänk vad lite tid som egentligen behövs för så många minnen att få fäste.

Vad som händer

Hinner knappt med datorn, känns som att man sviker en vän när man har lämnat den i Sunnersta så många dygn och själv bott hos Malin. Är väldigt mycket trix med teatern nu (det är ju snart premiär) och annat runtomkring. Hittills har jag hunnit med skolan utöver detta, vilket är något att stoltsera med? Springer alldeles för ofta på Myrorna och hittar fina ting att göra till mina. Försöker ta hand om och underlätta för de människor som existerar i min nära omgivning här nere, har inte så mycket att hantera för egen del nämligen, känner mig tämligen okomplicerad. Mina axlar finns på de plan de behövs. Jag har, idag, varit utstyrd i både blåkläder, hög svart hatt och snygg skjorta + väst, dock inte alla samtidigt. Livet pågår och våren kryper allt tätare inpå mig. Jag fick inte åka hem till min käraste familj i helgen, men jag överlever väl det med. Det dröjer så fasligt länge bara! Kära kära familj, vad oändligt jag älskar er! Jag blir rädd för tiden som går, för den går obevekligt och ibland inte alls så hastigt eller långsamt som jag fått för mig. 36 timmar eller flera år, ibland spelar det liksom ingen roll, det skapas och försvinner lika bra på kort tid som på lång, det kom jag underfund med.

Come back to me, sweep me off my feet and simply say you want me to hold you 'till you cave in, and I'll do it, I'll stand tall for someone who made himself precious and dear in the shortest amount of time ever.

Okej, bra

Vissa saker biter tag i en, ord som man inte begriper, när de sägs, att de skär sönder ens själsfrid. Jag rår inte för det, rår inte för att jag lyckas leta upp vissa problematiska situationer och misslyckas med att framställa dem inför mig själv som problem. Jag glömmer hur verkligheten faktiskt ser ut och susar istället omkring som ett litet luftigt moln av ovetskap ända tills jag inser hur saker ter sig. Jag tror inte att jag förstår varandet, eller så ser jag bara på det som enklare, att saker är vad de är och tills någon upplyser mig är det inget problem. Raka direktiv, raka puckar, tydliga "så här upplever jag situationen". Gärna så tidigt som möjligt, för när det kommer i efterhand går det inte att åtgärda. Screw this, nu har jag tappat dagens underbara humör och sjunkit ner i nonsens, banaliteter och önskan om att få vara ifred på Turingen, odla grönsaker och pyssla om mig själv, farmor och mina katter, utan er andra som finns därute.

Men bara för att jag vill vara ifred innebär det inte att jag inte älskar er, eller tycker om er, för det gör jag väl ändå. Jag är bara frustrerad och irriterad och känner att jag inte kan säga vad jag vill, för att mottagandet inte är accepterande utan snarast milt överseende.

Hej, jag vill kämpa för något stort, idealistiskt och vackert, vill inte du?

Hela dagen har jag gått omkring med en längtan efter något ljust. Något som bara är rörande vackert och äkta, genomgående. Som i Lejonkungen när de visar upp Simba på klippan i början och hela savannen jublar. Något sådant, en överväldigande vacker händelse som ska få folk att som en man stå och jubla rörande överens om att det är något gott som skett. När jag först hörde att Barack Obama vunnit det amerikanska valet susade det till längs ryggraden av den känslan, likaså när jag första gången hörde Martin Luther Kings tal på engelskan.

En osannolik känsla av "så här borde det vara och kännas jämt, det här kommer bli något bra". Jag vet att det finns, jag vet att det går, men jag vet inte var någonstans jag ska börja, i vilka trådar jag ska rycka för att uppnå det. Det finns så otroligt många fler goda människor i världen i jämförelse med onda, hur kommer det sig att det ändå är ondskan som styr i så många fall, småsinthet, snikenhet, obehag, avundsjuka, hat och illvilja - att vi låter det styra? Istället för att bekämpa det. Jag vet att jag bara sitter här utan att åtgärda något, men vilka är mina trådar? Var ska jag börja nysta? Vilka strider ska jag ta? Det finns så mycket att ge uttryck för... Hade jag en kamp att utkämpa, hade jag några vars arslen jag kunde sparka igång, nog jäklar skulle vi kunna åstadkomma något, men som sagt...vilket område, vilka strider, vilken kamp?

Ingenting

Inga vettiga ord att säga- Jag gör massa saker om dagarna, och kvällarna, gör av med pengar och har roligt. Sitter förstås för mycket framför datorn, och kommer rätt bra överens med världen. Vissa saker kopplar fel i hjärnan och andra kopplar alldeles rätt. Vissa aspekter gör mig förvirrad och undrande, andra får mig bara att uppmärksamma min verklighet som den är. Jag tror att jag på sätt och vis blir allt mer min egen. Den där insikten som jag påstår dyker upp nu och då, den börjar göra sig påmind på mer konstant basis. Jag har en annan sorts belägg för det jag säger, och ett säkrare eftertryck i orden. Samtidigt sitter jag högst upp i en svajande flaggstång som den Ida jag är, men det är tjockaste dimma häruppe så inga vägar ter sig klara, inga stigar leder mig i bestämd riktning..det är bara att vänta och se, en dag kommer vinden att blåsa åt ett särskilt håll och dimman lättar.

Tills dess, mina kära, har vi en mängd saker att tillbringa vår tid görandes. Åker buss, tåg, promenerar och lever... Come be my storm and help me out of my shelter! :D

Teater

Något så fascinerande och roligt som de senaste 30 timmarna är svårt att producera. Det är sådant som bara dyker upp av sig självt i goda vänners lag. Vad jag talar om är organisering inför, själva teaterfesten och städningen efter. Man tycker att det borde funnits tråkiga moment, men icke! Eller jo, jag var hyperstressad med huvudvärk och allmän galenskap timmen innan partajet började. Då var det jobbigt. Sedan dök vissa auktoritetspersoner, dvs. Staffan - herr ordförande och Anja - sekreterare in och hjälpte mig att bli av med den värsta nojjan genom att styra och ställa lite med det sista. Det finns väldigt många väldigt trevliga aspekter från festen, och jag känner verkligen att jag förstår och anser mig känna dem väldigt mycket bättre nu. Sådant är alltid bra att upptäcka.

Vi var ett tappert gäng på sex personer som körde en efterfest i replokalen efteråt, det var en toppengrej att göra. Heja heja för mysiga efterfester med trevlig musik och högt tak på diskussionerna. Jag kom i säng klockan 5 och vaknade klockan halv 9, sen lät jag visserligen Malin sova vidare medan jag kollade tåg och sådant, gick upp och drack vatten innan jag återvände till sängen för att jag frös. Slumrade till en sväng, sedan gav mobilen ifrån sig "väckarklocka" och vi upplät våra sängar till kvalstren för att bege oss iväg på uppdrag "Städning av festlokalen". Väldigt duktig styrelse, klapp klapp på oss. Mycket trevlig stämning också, långsam och precis lagom avslappnad, ingen stress för att bli färdiga i ett hujj. Efter avklarad städning begav jag, Malin och Staffan oss iväg för att äta bakis-lunch på MAX. Gött!

For hem hit med det försenade tåget, anlände i Krylbo vid halv fyra-snåret. Mamma hämtade, jag gratulerade kära syster och åt kaka, såg söta Esmeralda med familj och hade det trevligt. Nu ska jag sova och drömma tills klockan blir 06.00 och jag ska bege mig igen. Godnatt!!!

DAGENS HARIGA BEDRIFT - Snagga lillebror. Men som sagt, senaste 30 timmarna är en bedrift i sig!

Jag är så duktig på det, att ställa mig i en sådan position till verkligheten att jag hela tiden tvingas kämpa med mig själv. Att hålla mig själv under kontroll, istället för att bara flöda fritt. Att existera utan spärrar, att inte ställa krav på mina egna känslor och tankar, har det någonsin hänt?

Jag vet inte varför, och det är det som är grundstenen i min handlingsförlamning. Jag vet inte VARFÖR. Det finns ingen episod, inget ställe jag kan peka på och säga "Här började jag sluta vara mig själv, började agera en "bättre" version av mig själv." Började sluta också, det är ett fint sätt att uttrycka sig.... att börja sluta, är det vad rökare som slutar röka gör? Börjar sluta? Det är som en slags avvänjning, med den skillnaden att jag troligtvis inte blir hälsosammare av det.

Att ständigt komma på sig själv med att undertrycka saker som inte ens borde behöva undertryckas, att hålla tillbaka någon aspekt av sig själv. Det känns väldigt märkligt, och rätt löjligt att märka de tillfällena. Jag menar, vad kan egentligen hända om jag är ärlig och äkta? Vad är jag rädd för? Tror jag verkligen att jag skulle bli så ensam?

Inte ens i bloggen har jag alla sanningar i ljuset. Ta hand om er, jag älskar er oavsett om ni har mig fullt ut eller inte. Och Maria, älskade syster, önskar att jag hade dig och Elin närmare och hade möjlighet att träffa er oftare. Ni är människor som jag ser upp till så otroligt mycket, jag är så stolt över att ha sådana systrar som er, som bara är så bra och samtidigt så mänskliga. I jämförelse med er är jag lillasyster, på alla sätt. Jag tror att mina syskon är de människor jag värderar allra högst i hela världen.

Att besvara frågor

Att ta itu med sina idéer, att komma med nya idéer, att veta sin plats och vad man vill göra. Svårigheter, stora svårigheter. Aldrig blir det bara lätt, enkelt, simpelt, vanligt. Alltid bara svårt, hårt, omöjligt tilltrasslat.

Jag som har så mycket att säga, varför kan jag inte bara tala i relevanta termer, varför svävar jag ut i mina egna högtravande ord istället för att hålla mig till ämnet. Jag vill läsa svensk litteratur, att bli litteraturkritiker, att skriva kåserier och vackra dumheter. Jag kanske borde bli journalist ändå, skriva vackra ord i tidningar, skriva vassa debattartiklar som klankar ner på dagens situationer, formulera små underfundiga meningar som folk minns och anammar, som finns kvar därute i ingenstans.

Att jag har så mycket ord att använda och så lite att säga. Väver in mig i en skyddsmur av oväsentliga ord bara för att det är lättare att kasta ut frågor åt andra än att besvara dem själv. Att ställa frågor, jag är bra på att ställa frågor som får folk att tänka efter, men att ställa frågor som folk kan besvara är jag dålig på.

Frågar ni mig något så vet ni att jag tänker igenom och försöker svara ärligt om jag inte kan titta på er medan jag svarar. Jag tittar framåt, uppåt, bortåt, för svaren ligger inte nära. Svaren kräver sökande, eftertanke.

I någon annans ögon finns bara dennas svar, aldrig mina, denna persons verklighet, aldrig min. Att se in i någon annans ögon får mig bara att uppleva ett avstånd, och min egen önskan om mer närhet.

Det gör ont att se människor i ögonen när jag besvarar deras frågor.

Ensam flyr jag verkligheten

Utan ork att bege sig, att dyka djupt och intensivt i det som en vecka framåt ska vara mitt arbete. Istället zappar jag från musikstil till musikstil, utan att få egentlig ro i något. Det som skulle orsakat lugn i en tidigare period innehåller nu istället minnen som suger tag i magen och gör det omöjligt att koppla av.

Och här sitter jag och vräker mig i fina ord, i försök att formulera en känsla, ett liv, en idé om vem jag är, vad jag känner, hur det ser ut inuti....när jag bara ser färger som susar omkring utan att kunna greppas. Att jag ser en förvirring som jag inte förstår är min egen. Att jag är mänsklig och väljer helt bakvänt. Ordbajserier, är det allt jag har? Svänger mig med ord och försöker springa ifrån fingrarna som dansar över tangentbordet. Utan eftertanke bara skriver jag allt som kommer fram, det vill säga just det jag skriver just nu. Är det inte löjligt att man kan fylla ut så mycket plats på så kort tid.... plats i etern, en värld som inte existerar i verkligheten, en plats som inte går att ta på och inte går att ge äkta kramar eller känslor via. En plats där ens kärlek inte kan ges allt det eftertryck man önskar att man orkade visa när man stod där face to face med mänskligheten.

Natur är väl ändå rätt bra, den är vacker, när solen skiner är jag lycklig flicka. När solen går ner och jag är ensam är jag pest, pina och tragikomik på hög nivå. Jag klarar inte av ensamhet och mörker på samma gång, då blir jag patetisk och ledsen. Är inte ledsen nu, inte gråtfärdig, men om jag ler når inget ögonen, om jag möter mig själv i spegeln möter jag blekhet och hån. Visst är det tjusigt att man hånar sig själv i spegeln? Ibland är jag min egen bästa vän, men inte när jag inte stämmer med min idealbild av mig själv, när jag väljer bort alla mina krav, alla mina idéer om vad jag borde göra och sitter och gör ingenting av värde. När jag är som jag är nu, då är jag inte värd min egen förmåga att förmedla mina ord till en omvärld.

Ibland vill jag skicka sms till någon ut i ingenstans, någon som alltid älskar utan att döma, älskar utan att förgöra med ord av oförstånd, någon som ingen annan utom jag har. En låtsaskompis, eller rent av en gud. Men jag tror inte på någon sådan figurin, önskar att jag kunde, för i min hjärna vore det bra att ha någon som alltid tror på ens förmåga även när man själv checkar in för dagen. Just nu vill jag ha en död verklighet, där jag kan placera schackpjäserna precis som jag vill, där jag kan applicera känslor på människor som damen i manikyrsalongen applicerar nagellack på de som kommer in. Bara sätta dit det jag tycker att folk borde känna så jag kunde klippa, klistra och sy dit saker så jag kunde låtsas att jag inte var ensam.

För ensamhet suger..och när man tror att man inte är ensam, när man faktiskt har sällskap, det är då det visar sig att man är ensammare än man trodde, bara för att vi inte är vad vi tror att vi är.

Den som väntar på något gott kan mycket väl dö väntandes... men att sluta, att inte vänta mer, är likställt med död. Jag tror att döden är ensammast av allt. Akta er för döden.

Poems in english, sort of..

Well, it ain't no use to sit and wonder why babe,
if you don't know by now.
No, it ain't no use to sit and wonder why babe,
I'll never do somehow.

All I do is talking, and thinking, twice and three times and more again. All I want is someones heart, someones soul. I'm not a grown-up woman but I try to get there, eventually. Insights can kick you in the belly and slap you in the face when they arrive, but once there, you just have to deal with them.

Growing old in a heartbeat, thorn, struck with lightning,

barebreasted and coldblooded.

A mental attitude is shifting place with something else.

A tired face, a mind without drive,

a body trying to reach out of this miserable state.

Pathetic cheekbones covered with skin,

a laugh no longer recognized by its owner.

Laughable laughter is all I hear,

a screeching noice cuts my brain into divisions

Suddenly all I see is me, and everything I won't ever be.

Water pouring through my filthy hair

makes me shiver for a second

I gasp and gulp inside the box of warmth

Noticed by everyone passing by outside

Still standing but soon stumbling,

tumbling down in a pile of limbs

Laying there all in display

All my faults, all my mistakes, all my frauds,

all my love and everything I never regarded as being part of me.

Connected through veins, muscles and bones

Connected by feelings, decisions and emotions

For a while people might think my father makes things of glass.

Oh happy day!

Solen skiner på mig där jag sitter i Fornby i tryggheternas trygghet. Att ha ett hem där man bara kan kapitulera och existera, där det för personerna där egentligen inte spelar roll om jag presterar eller inte. Det är ett enklare sätt att leva, men det handlar ju också om att jag inte behöver vara lika vuxen, inte behöver ta ansvar för mina handlingar lika fullständigt, vilket gör mig till ett barn igen. Hemma får man alltid vara ett barn, och ibland är det väldigt skönt.



Just att försöka hålla mig medveten om att det är det som är skillnaden, att jag flyr vuxenskapet när jag kommer hem, blir mina föräldrars barn, istället för att hålla mig distanserad och vara "vuxen mina handlingar". Det är bra att faktiskt förstå det. Min tillvaro i Uppsala blir mer förståelig utifrån den tankegången.



Jag är så fullständigt ovan vid att vara vuxen, att ta mina egna beslut, att ställa upp för mig själv för att jag behöver det. Jag är uppvuxen i en anpassande miljö med alla dess fördelar, vilket har gjort det enklast, trodde jag, att bara anpassa mig hela tiden till omvärlden även i Uppsala. Men helt plötsligt, ganska mycket i nuvaranade läge, har jag upptäckt att dessa anpassningar inte stämde överens med vad jag och de som berörs av dem egentligen vill och behöver. Det vill säga: Mina anpassningar utgör hinder från att jag ska vara vuxen, och det störde mig och har fått mig att i tystnad sparka bakut istället för att prata om det direkt. Dumt av mig.



Men solen skiner, världen är vackert frusen och jag inser saker. Då kan man ju inte gärna vara olycklig. Känns rätt bra att återvända till Uppsala styrkt av insikter. Särskilt som jag vet att jag har stor del i mina problem och förmågan att göra något åt det, genom att KOMMUNICERA. Heja heja. Puss på er

Jag dör inte av att bli kallad fitta, VET HUT

Ja du Cissi, du sa att du hade velat ha mig ute på msn på samma filosofiska humör för några timmar sedan. Jag var inte ute på msn, men mitt humör var på rätt spår i alla fall. Det är det nog fortfarande ärligt talat. Natten som var var verkligen ingen bra natt, men det gjorde dagens IKEA-besök väldigt nödvändigt. Jag handlade gröna ting. Lunchtid idag var inte heller bra för min identitets styrka, men det gjorde också att dagens IKEA-besök var väldigt efterlängtat. Jag köpte en lampa.

De saker som ligger bakom är dolda, mest därför att det är mitt eget fel att de inte är åtgärdade genast utan får ligga kvar som stenar i skorna, som gammal disk i en studentkorridor, som hårstrån i BHn. De är irritationsmoment, av större eller mindre grad, men de ligger där och gnager energi. Därför köpte jag grönt. Inte ljust grönt, utan lummigt skogigt grönt.

Jag dör inte av att bli kallad fitta, hora, kärring. Jag dör lite i taget av kyligt bemötande, nonchalerande, spydig nedlåtenhet, förnedrande högmod och att bli klappad på huvudet med ett "Du är liten, Ida, och det märks att jag är äldre!" - Då dör jag lite grand, av att bita ihop och ta emot. Det är trist att det är allt jag orkar och kan. Jag krymper..och har slutat finna det konstigt.

Vet hut, ni prinsar och prinsessor, ni grodor och grodinnor.

Vet hut, ni förnedrande varelser som kallar er vuxna och vackra.

Jag ser er nog, jag vet att ni lägger era flugägg i sår hos de svaga.

Jag ser hur ni njuter när såren inte läker,

när de varar sig och försvagar den redan svage.

Död åt edert högmod.

Dag, månad, årtal, LIFE

Jag får huvudvärk av min förkylning. Och såhär trött har jag inte varit på mycket länge. Jag kanske tror att jag har varit trött tidigare också, men på den här nivån, inte. Så fullständigt orkeslös som jag har känt mig idag. Det har varit jobbigt att ligga ner stilla i sängen. Jag antar att det har med andningen att göra, att man blir så trött. Någon slags avsaknad av stadig syretillförsel som gör att kroppen går på sparlåga. Att vara förkyld är tråkigt.

Såg nyss på Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Den var bättre andra gången jag såg den, vilket är bra gjort när jag var fascinerad av den första gången också. Det var vissa saker jag inte begripit tidigare, tidsföljder i filmen som gått mig förbi, som nu framstod som tydliga. Det gjorde filmen mindre sorglig, mindre konstig. Den efterlämnade en snällare magkänsla nu.

"She was a rare thing, fine as a bee's wing,

so fine a breath of wind might blow her away

She was a lost child, and she was running wild

She said - As long as there's no price on love I'll stay

and you wouldn't want me any other way!"

...she had animal in her eyes.

Oh man, you foolish man.

It surely sounds like hell.

You might be lord of half the world

You'll not own me as well.

Det är något med det förlorade, det outsägligt vackra, det brutna och det önskade som får mina nervcentrum att gå på högvarv. Synder, laster, kvalitéer och egenskaper, extremer och känslor. Jag skulle kunna vältra mig i det, men då skulle jag antagligen dö på kuppen.

Jag knakar

Jag knakar. Visst, jag är överrörlig och det är mycket sällan det tar emot och sträcker så att jag tvingas grimasera. ...men ändå, vilket jag finner mycket underligt, knakar det. Det värsta är när jag sitter i sängen och nyser. Då knakar det till i ryggkotorna som jag vet inte vad. Det är så man tror att de tänker ta en promenad vid sidan av kroppen. Bara hoppa ur sin plats i ryggen och gå iväg en sväng.

En annan sak som knakar är bröstkorgen, eller bröstbenet, mittemellan mitt fram hur som helst. Detta sker när jag sträcker på mig, den känslan är också underlig, för det känns snarare som att tänja brosk för mycket. Lite som att slå i näsan, fast inte så hårt, men ändå med ett knak.

Sen har vi ju handleder, fotleder, höfter och nacken som knakar mest hela tiden, men det är snarare en vana än ett problem. Jag borde nog börja träna min stackars förslappade muskulatur, är ju hälsosam än så länge, men vem vet när det slår fel, slår till, gör ont. När jag haft månadskortet tre månader ut, då blir det bannemig cykling resten av våren. Det är ett projekt och ett mål!! Påminn mig gärna.

Tänk va, vad lite portvin kan göra. Så här mycket fjolligheter har jag nog inte hävt ur mig på jag vet inte hur länge. Nåja, säg Malins och min trerätters middag, då var jag eventuellt snäppet värre. Men iallafall, sov gott med er nu...

No way - Yes way
Sooov - Håll käften
Jamen gå och lägg dig - Håll käften sa jag
Vad ända in i glödheta helfvetes faenstyg nu går du och lägger dig - Skitkärring...

Fin hjärna jag har att göra med inte sant?

Jag promenerade idag (igår), promenader gör mig lycklig. Imorgon (idag) har jag inga lektioner.

Livet är fullständigt meningslöst, jag vill vara kär och hattar är inte fyrkantiga. Vem säger att hästen slutat gnägga när Margits moster går bakvägen ut från krogen? Inte jag, inte jag, inte jag.

Hettan bränner på baksidan av ögonlocken, och i knävecken.

Saltet går att ösa ur min kropp med spadar och knogjärn.

Sorgesamt är det att känna sig missförstådd, åtrådd, förrådd.

Längtansfylld är våren, låren, de långa svåra åren, utan dig.

Mitt hjärta är som en klocka, det säger ticktack

Det fortsätter säga ticktack även efter smack.

Utifrån smackets art slår det långsamt eller fort, hårt eller lätt.

Detta liv skola aldrig blifva rätt...skola aldrig blifva fel...

...skola jag aldrig vara annat än bara nästan hel

Die mother fucker, die mother fucker, die! Eller låt bli.

Snälla snälla låt bli. Tack, tjoflöjt!

Trasslasnudd

En städdag, en blund, en tedrickarstund
Regn och snö, vill allt annat än dö
Syster slog en pling, EM i konståkning.
Ska starta med projekt, utan kollekt.
Trettio dagar med billig buss. "Hör av dig, jag ger dig en puss."
De kommer i stim, dessa rim.

Jag införskaffade en Myrorna-tröja idag. Den är galen, stickad, orange med turkosa mönster och alldeles tippetopp. Och en kjol som ger mig en suverän rumpa. Borde lägga mig och läsa den hittills införskaffade studentlitteraturen också. Vore klokt av mig. Dessutom borde jag lägga mig relativt snart eftersom jag är trött. Massa borden, projekt är roligare. Särskilt sen man kan bocka av dem. Apropå det så har jag ett projekt som går ut på att jag ska organisera mina viktiga papper smartare än jag har dem organiserade nu. Fler pärmar behövs för det ändamålet. Det är en senare fråga.

Jag är rätt tillfreds igen, inte lika panikartat no-no-no längre. Jag försöker hålla mig sysselsatt. Det är bästa sättet att slippa tänka igenom sitt liv och sina beslut, att ha saker att göra istället.

Nu är det så att jag önskar mig kärlek, men jag letar inte efter den. Jag letar dock efter folk att umgås med, det är alltid trevligt!
Godnatt

Jag älskar scouterna, jag älskar älskar älskar dem. Det är så enkelt. Både känslan och varandet.
Förstår inte hur det kommer sig att så mycket ska behöva vara så krångligt, att människor inte ska kunna visa sig för vilka de är utan är tvungen att lägga över den där skyddshinnan. Det är en av de saker jag upplever som skönt med sådana här helger. Att slippa alla borde-beteenden. Där bara är man. Visserligen hamnar jag ändå i situationen att jag känner mig större än delar av de andra där, på grund av vad de gör...men just att taket är så högt, att det inte tittas snett. Det är så fullkomligt befriande.

Jag gick en massagekurs. Den var bra, riktigt bra. Jag är mör i hela kroppen och starkare i armarna än innan helgen. Säkerligen endast marginellt, men ta i har jag fått göra.

Nu är jag, som efter alla Rättvikshelger, äckeltrött vilket gör att jag nog borde gå och ta hand om min packning så jag kan bege mig tillbaka till Uppsala tidigt imorgon bitti för att påbörja min nya termin som student vid universitet. Pedagogik A, jippi.... *suck* Rövhatt, inte sugen!

Bye

Hemtentan klar

Och i och med detta tillkännagivande studsade yngsta fröken Torung upp till närmsta moln och sedan ner igen. Hon sprang runt runt runt i små cirklar av ren och skär lycka. Allt var så bra, livet var frid och fröjd och ingenting kunde någonsin gå helt åt skogen fel igen. (iallafall låter hon sig själv tro det för ett litet tag, bara för att det för stunden känns så bra att tänka så)

Upp och ner över stockar och sten, susande som bara en vind kan göra, flying without boundries, högst upp på Gillbergets topp och längst ner i Ljungans djupast liggande vik. Tankarna sprängs och blir till miljoner små smattrande glaspärlor av ljusaste grönt. Ljusaste grönt är för övrigt en vacker färg, en lycklig färg. Ungefär på samma sätt som mörkaste grangrön är en trygg färg. En sammetsfärgat trygg färg. Åh, att få leva sitt liv invirad i smaragdgrönt! Det vore som vandringar fyllda av lustfylld massage.

En närhetstörstande häst fyller ett badkar med vatten och låter solljuset värma det i hopp om att någon förvirrad ungdom ska irra sig dit för ett dopp. Hästens stilla förhoppning om att detta ska resultera i en klapp på halsen, eller, i bästa tänkbara scenario, en kram om den grova halsen. Han är gammal och bortglömd, en förlorad del i en värld som inte längre behöver honom. Han tar några långsamma steg in i skuggan under äppelträdet. Solljuset strilar sig ner genom grenarna. Så lägger han sig mitt bland alla vitsippor och drömmer sig tillbaka till en annan tid. En tid då fäbodvallen fortfarande mindes, en tid då människorna fortfarande värderade, en tid med tid för eftertanke.

En ung Tommy Körberg, Kierkegaard, Lykke Li och Ashton Kutcher

Det är min kulturella upplevelse idag. Såg en ung Körberg leka loss som aldrig förr tillsammans med tre brudar i någon scenshow på tv och lyssnade på diskussioner kring Kierkegaard i P1s filosofiska rummet. Sedan såg jag "De kallar oss artister" med Lykke Li i Amerikat, också på tv, riktigt trevlig figur den där. Ja, och Ashton Kutcher befinner sig ju i en ganska prekär situation på tv4 för närvarande. När den filmen är avklarad ska jag spåna ihop en liten sammanfattning på en uppsats inför morgondagens opponering.

När opponerandet är klart får vi ut hemtentan och därefter är det snabbt tillbaka till lghtn, kolla tradera och min eventuella tågbiljett, packa och bege mig till tågstationen för hemfärd till kära hemmets trygga vrå där jag ska skriva iordning hemtentan som ska in fredag.

Sedan, till helgen, ska jag iväg till Rättvik och gå en tvådagars massagekurs på Stiftsgården. Detta tillsammans med ett gäng scouter. Totalt sett är det rätt många scouter där till helgen, men det finns väl ett tiotal kurser att välja mellan. På Stiftsgården fikas det, och äts, och fikas, och fikas, och äts och dricks kaffe... Det är förvånande att man hinner med så många kurspass och inhämtar så mycket kunskap när den plats man tillbringar mest tid i är matsalen. ;)

Jag längtar! Frihet, andas, fysisk aktivitet som man förstår, mat...mycket av det goda, och så omtanke och mysighet förstås!

PS: Musik-tips : CLEM SNIDE/Eef Barzelay , mycket intressant musiker, väl värd att lyssna till. Han gör mig harmoniskt glad till sinnes.

Ny dag, nytt system.

Hur länge satt jag inte i Engelska Parkens lokaler idag. Anlände dit vid tio i tio på morgonen, lämnade byggnaden ungefär fem i fem på eftermiddagen. Hela dagen har ägnats åt att försöka strukturera gruppuppsatsen som ska vara klar på fredag. Jag hade inte skrivit min del ännu (guess why I am wide awake at this late hour...) men snart så.

I alla fall, Isabella Löwengrip skrämmer mig, inte så mycket för vad hon säger eller vilka hennes åsikter är som för att jag inte vet vad hon är. Jag vet inte om det är hon som styr omvärldens intresse eller om omvärlden styr hennes. Vem har makten, "vi" eller hon? Som ni kanske förstår är vår uppsats angående glamour och vanära inriktad på just denna blonda donna på arton unga år som är alldeles för driven för att mitt inre välbefinnande ska få vara ifred.

En bra effekt av att skriva om henne är i alla fall något slags utlopp för uppdämd frustration. Jag kan gnälla över att hon är en hurtig fjolla, att hennes råd till ungdomar är skenbart sunda och att hon är läskig och översminkad många gånger. Det är alltid skönt att få spy ur sig galla om någon person som aldrig behöver utsättas för det, av mig, i verkligheten.

Jag har även spanat på folkhögskolor och jag hittade faktiskt en som hjärtat klappade igång över. Dock gick anmälningstiden ut i november och starten är i februari så det blir inget av med det i nuläget.
http://www.skattungbyn.mora.fhsk.se/ Titel: Ekologisk odling och hållbar livsföring. Från februari till november typ. Verkade så förbaskat mysigt.
Det fanns en annan också, Bäckedals folkhögskola där de hade dels en ettårig kurs i skinngarvning och -sömnad, dels en, också ettårig, som hette Forntida hantverk - Människa Natur Teknik (den senare verkade helt underbar!)

Nåja, i framtiden kanske jag får tillfälle att utsätta mig för vad jag korkat nog förkastade utan att undersöka innan jag valde.

Damned shall I stand, stupid will I fall, tired I rest my head on a pillow.

Idag...pest, pina, gråt och tandagnisslan

Idag är livet hårt och svårt.
Idag var verkligheten en satans pina.
Idag har tårarna ramlat i sällan skådad mängd.
Idag var jag tvungen att åka tillbaka till det där Uppsala.

Kissekattstackarn blev alldeles blöt i pälsen, men spann och buffade ändå. Det hände vid matbordet, sen vi ätit klart och folk började gå ifrån. Kissen hoppade upp och satte sig vid svanken på mig. Jag tog upp henne i famnen och hon spann så där gosigt som bara hon kan, inte ljudligt men så att hela kroppen bullrar. Hela hjärtat pepprades av istappar och halsen snörptes ihop, tårarna fick lov att döljas i pälsen. Hur ser det ut, nittonåriga flickstackarn gråter som om hjärtat spruckit bara för att behöva återvända till Sveriges näst mesta studentstad. Tockeran töll...

Men egentligen, så där väldigt banalt var det tydligen inte, det där att känna att jag gör alldeles fel sak och har försatt mig i alldeles fel sits. Jag ser ingen framtid med det jag pluggar. Jag förstår verkligen inte var eller med vad jag ska jobba. Det känns helt meningslöst att gå här och ha tiden rullandes under fötterna på sig. Jag brinner inte, vilket gör att resultaten blir ytterst lidande också. Att anstränga sig är inte det lättaste när man inte vet varför. It sucks rent ut sagt.

Unni har begivit sig iväg på en resa mot Nya Zeelands underbara naturvärldar. Där ska hon tillbringa tre månader, är inte det tjusigt så säg. Cissi beger sig istället till Frankrike för en spännande kulturell utveckling, med ett arbete som au pair åt en riktig poängfamilj. Hon blir borta i åtminstone sex månader som det ser ut idag. Tänk vad stolt jag är över dem! Jag är så stolt så det smärtar. Naturligtvis kommer jag att sakna dem, Cissi som ringer och diskuterar viktigheter, och vetskapen om att Unni finns i närheten även när vi inte hörs av...men när de kommer hem, då finns jag kvar och blinkar förtjust med ögonen åt deras hemkomst.

Jag reder ut saker, allt som inte har med skolan att göra ordnar jag upp. Skolan/universitetet, hur dum var jag inte. "Jag vill gå på Uppsala Universitet, no matter what!" Puckobrud, du kanske skulle sett dig omkring, hittat något du verkligen kände för och var intresserad av. Inte bara något som lät intressant och kul, utan något som redan från början talade till dig med ett "komsi komsi, framtiden kikar fram runt hörnet om du kämpar med det här..för du känner starkt för det."