Jag är så duktig på det, att ställa mig i en sådan position till verkligheten att jag hela tiden tvingas kämpa med mig själv. Att hålla mig själv under kontroll, istället för att bara flöda fritt. Att existera utan spärrar, att inte ställa krav på mina egna känslor och tankar, har det någonsin hänt?

Jag vet inte varför, och det är det som är grundstenen i min handlingsförlamning. Jag vet inte VARFÖR. Det finns ingen episod, inget ställe jag kan peka på och säga "Här började jag sluta vara mig själv, började agera en "bättre" version av mig själv." Började sluta också, det är ett fint sätt att uttrycka sig.... att börja sluta, är det vad rökare som slutar röka gör? Börjar sluta? Det är som en slags avvänjning, med den skillnaden att jag troligtvis inte blir hälsosammare av det.

Att ständigt komma på sig själv med att undertrycka saker som inte ens borde behöva undertryckas, att hålla tillbaka någon aspekt av sig själv. Det känns väldigt märkligt, och rätt löjligt att märka de tillfällena. Jag menar, vad kan egentligen hända om jag är ärlig och äkta? Vad är jag rädd för? Tror jag verkligen att jag skulle bli så ensam?

Inte ens i bloggen har jag alla sanningar i ljuset. Ta hand om er, jag älskar er oavsett om ni har mig fullt ut eller inte. Och Maria, älskade syster, önskar att jag hade dig och Elin närmare och hade möjlighet att träffa er oftare. Ni är människor som jag ser upp till så otroligt mycket, jag är så stolt över att ha sådana systrar som er, som bara är så bra och samtidigt så mänskliga. I jämförelse med er är jag lillasyster, på alla sätt. Jag tror att mina syskon är de människor jag värderar allra högst i hela världen.