Att besvara frågor

Att ta itu med sina idéer, att komma med nya idéer, att veta sin plats och vad man vill göra. Svårigheter, stora svårigheter. Aldrig blir det bara lätt, enkelt, simpelt, vanligt. Alltid bara svårt, hårt, omöjligt tilltrasslat.

Jag som har så mycket att säga, varför kan jag inte bara tala i relevanta termer, varför svävar jag ut i mina egna högtravande ord istället för att hålla mig till ämnet. Jag vill läsa svensk litteratur, att bli litteraturkritiker, att skriva kåserier och vackra dumheter. Jag kanske borde bli journalist ändå, skriva vackra ord i tidningar, skriva vassa debattartiklar som klankar ner på dagens situationer, formulera små underfundiga meningar som folk minns och anammar, som finns kvar därute i ingenstans.

Att jag har så mycket ord att använda och så lite att säga. Väver in mig i en skyddsmur av oväsentliga ord bara för att det är lättare att kasta ut frågor åt andra än att besvara dem själv. Att ställa frågor, jag är bra på att ställa frågor som får folk att tänka efter, men att ställa frågor som folk kan besvara är jag dålig på.

Frågar ni mig något så vet ni att jag tänker igenom och försöker svara ärligt om jag inte kan titta på er medan jag svarar. Jag tittar framåt, uppåt, bortåt, för svaren ligger inte nära. Svaren kräver sökande, eftertanke.

I någon annans ögon finns bara dennas svar, aldrig mina, denna persons verklighet, aldrig min. Att se in i någon annans ögon får mig bara att uppleva ett avstånd, och min egen önskan om mer närhet.

Det gör ont att se människor i ögonen när jag besvarar deras frågor.