Teater

Något så fascinerande och roligt som de senaste 30 timmarna är svårt att producera. Det är sådant som bara dyker upp av sig självt i goda vänners lag. Vad jag talar om är organisering inför, själva teaterfesten och städningen efter. Man tycker att det borde funnits tråkiga moment, men icke! Eller jo, jag var hyperstressad med huvudvärk och allmän galenskap timmen innan partajet började. Då var det jobbigt. Sedan dök vissa auktoritetspersoner, dvs. Staffan - herr ordförande och Anja - sekreterare in och hjälpte mig att bli av med den värsta nojjan genom att styra och ställa lite med det sista. Det finns väldigt många väldigt trevliga aspekter från festen, och jag känner verkligen att jag förstår och anser mig känna dem väldigt mycket bättre nu. Sådant är alltid bra att upptäcka.

Vi var ett tappert gäng på sex personer som körde en efterfest i replokalen efteråt, det var en toppengrej att göra. Heja heja för mysiga efterfester med trevlig musik och högt tak på diskussionerna. Jag kom i säng klockan 5 och vaknade klockan halv 9, sen lät jag visserligen Malin sova vidare medan jag kollade tåg och sådant, gick upp och drack vatten innan jag återvände till sängen för att jag frös. Slumrade till en sväng, sedan gav mobilen ifrån sig "väckarklocka" och vi upplät våra sängar till kvalstren för att bege oss iväg på uppdrag "Städning av festlokalen". Väldigt duktig styrelse, klapp klapp på oss. Mycket trevlig stämning också, långsam och precis lagom avslappnad, ingen stress för att bli färdiga i ett hujj. Efter avklarad städning begav jag, Malin och Staffan oss iväg för att äta bakis-lunch på MAX. Gött!

For hem hit med det försenade tåget, anlände i Krylbo vid halv fyra-snåret. Mamma hämtade, jag gratulerade kära syster och åt kaka, såg söta Esmeralda med familj och hade det trevligt. Nu ska jag sova och drömma tills klockan blir 06.00 och jag ska bege mig igen. Godnatt!!!

DAGENS HARIGA BEDRIFT - Snagga lillebror. Men som sagt, senaste 30 timmarna är en bedrift i sig!

Jag är så duktig på det, att ställa mig i en sådan position till verkligheten att jag hela tiden tvingas kämpa med mig själv. Att hålla mig själv under kontroll, istället för att bara flöda fritt. Att existera utan spärrar, att inte ställa krav på mina egna känslor och tankar, har det någonsin hänt?

Jag vet inte varför, och det är det som är grundstenen i min handlingsförlamning. Jag vet inte VARFÖR. Det finns ingen episod, inget ställe jag kan peka på och säga "Här började jag sluta vara mig själv, började agera en "bättre" version av mig själv." Började sluta också, det är ett fint sätt att uttrycka sig.... att börja sluta, är det vad rökare som slutar röka gör? Börjar sluta? Det är som en slags avvänjning, med den skillnaden att jag troligtvis inte blir hälsosammare av det.

Att ständigt komma på sig själv med att undertrycka saker som inte ens borde behöva undertryckas, att hålla tillbaka någon aspekt av sig själv. Det känns väldigt märkligt, och rätt löjligt att märka de tillfällena. Jag menar, vad kan egentligen hända om jag är ärlig och äkta? Vad är jag rädd för? Tror jag verkligen att jag skulle bli så ensam?

Inte ens i bloggen har jag alla sanningar i ljuset. Ta hand om er, jag älskar er oavsett om ni har mig fullt ut eller inte. Och Maria, älskade syster, önskar att jag hade dig och Elin närmare och hade möjlighet att träffa er oftare. Ni är människor som jag ser upp till så otroligt mycket, jag är så stolt över att ha sådana systrar som er, som bara är så bra och samtidigt så mänskliga. I jämförelse med er är jag lillasyster, på alla sätt. Jag tror att mina syskon är de människor jag värderar allra högst i hela världen.

Att besvara frågor

Att ta itu med sina idéer, att komma med nya idéer, att veta sin plats och vad man vill göra. Svårigheter, stora svårigheter. Aldrig blir det bara lätt, enkelt, simpelt, vanligt. Alltid bara svårt, hårt, omöjligt tilltrasslat.

Jag som har så mycket att säga, varför kan jag inte bara tala i relevanta termer, varför svävar jag ut i mina egna högtravande ord istället för att hålla mig till ämnet. Jag vill läsa svensk litteratur, att bli litteraturkritiker, att skriva kåserier och vackra dumheter. Jag kanske borde bli journalist ändå, skriva vackra ord i tidningar, skriva vassa debattartiklar som klankar ner på dagens situationer, formulera små underfundiga meningar som folk minns och anammar, som finns kvar därute i ingenstans.

Att jag har så mycket ord att använda och så lite att säga. Väver in mig i en skyddsmur av oväsentliga ord bara för att det är lättare att kasta ut frågor åt andra än att besvara dem själv. Att ställa frågor, jag är bra på att ställa frågor som får folk att tänka efter, men att ställa frågor som folk kan besvara är jag dålig på.

Frågar ni mig något så vet ni att jag tänker igenom och försöker svara ärligt om jag inte kan titta på er medan jag svarar. Jag tittar framåt, uppåt, bortåt, för svaren ligger inte nära. Svaren kräver sökande, eftertanke.

I någon annans ögon finns bara dennas svar, aldrig mina, denna persons verklighet, aldrig min. Att se in i någon annans ögon får mig bara att uppleva ett avstånd, och min egen önskan om mer närhet.

Det gör ont att se människor i ögonen när jag besvarar deras frågor.

Ensam flyr jag verkligheten

Utan ork att bege sig, att dyka djupt och intensivt i det som en vecka framåt ska vara mitt arbete. Istället zappar jag från musikstil till musikstil, utan att få egentlig ro i något. Det som skulle orsakat lugn i en tidigare period innehåller nu istället minnen som suger tag i magen och gör det omöjligt att koppla av.

Och här sitter jag och vräker mig i fina ord, i försök att formulera en känsla, ett liv, en idé om vem jag är, vad jag känner, hur det ser ut inuti....när jag bara ser färger som susar omkring utan att kunna greppas. Att jag ser en förvirring som jag inte förstår är min egen. Att jag är mänsklig och väljer helt bakvänt. Ordbajserier, är det allt jag har? Svänger mig med ord och försöker springa ifrån fingrarna som dansar över tangentbordet. Utan eftertanke bara skriver jag allt som kommer fram, det vill säga just det jag skriver just nu. Är det inte löjligt att man kan fylla ut så mycket plats på så kort tid.... plats i etern, en värld som inte existerar i verkligheten, en plats som inte går att ta på och inte går att ge äkta kramar eller känslor via. En plats där ens kärlek inte kan ges allt det eftertryck man önskar att man orkade visa när man stod där face to face med mänskligheten.

Natur är väl ändå rätt bra, den är vacker, när solen skiner är jag lycklig flicka. När solen går ner och jag är ensam är jag pest, pina och tragikomik på hög nivå. Jag klarar inte av ensamhet och mörker på samma gång, då blir jag patetisk och ledsen. Är inte ledsen nu, inte gråtfärdig, men om jag ler når inget ögonen, om jag möter mig själv i spegeln möter jag blekhet och hån. Visst är det tjusigt att man hånar sig själv i spegeln? Ibland är jag min egen bästa vän, men inte när jag inte stämmer med min idealbild av mig själv, när jag väljer bort alla mina krav, alla mina idéer om vad jag borde göra och sitter och gör ingenting av värde. När jag är som jag är nu, då är jag inte värd min egen förmåga att förmedla mina ord till en omvärld.

Ibland vill jag skicka sms till någon ut i ingenstans, någon som alltid älskar utan att döma, älskar utan att förgöra med ord av oförstånd, någon som ingen annan utom jag har. En låtsaskompis, eller rent av en gud. Men jag tror inte på någon sådan figurin, önskar att jag kunde, för i min hjärna vore det bra att ha någon som alltid tror på ens förmåga även när man själv checkar in för dagen. Just nu vill jag ha en död verklighet, där jag kan placera schackpjäserna precis som jag vill, där jag kan applicera känslor på människor som damen i manikyrsalongen applicerar nagellack på de som kommer in. Bara sätta dit det jag tycker att folk borde känna så jag kunde klippa, klistra och sy dit saker så jag kunde låtsas att jag inte var ensam.

För ensamhet suger..och när man tror att man inte är ensam, när man faktiskt har sällskap, det är då det visar sig att man är ensammare än man trodde, bara för att vi inte är vad vi tror att vi är.

Den som väntar på något gott kan mycket väl dö väntandes... men att sluta, att inte vänta mer, är likställt med död. Jag tror att döden är ensammast av allt. Akta er för döden.

Poems in english, sort of..

Well, it ain't no use to sit and wonder why babe,
if you don't know by now.
No, it ain't no use to sit and wonder why babe,
I'll never do somehow.

All I do is talking, and thinking, twice and three times and more again. All I want is someones heart, someones soul. I'm not a grown-up woman but I try to get there, eventually. Insights can kick you in the belly and slap you in the face when they arrive, but once there, you just have to deal with them.

Growing old in a heartbeat, thorn, struck with lightning,

barebreasted and coldblooded.

A mental attitude is shifting place with something else.

A tired face, a mind without drive,

a body trying to reach out of this miserable state.

Pathetic cheekbones covered with skin,

a laugh no longer recognized by its owner.

Laughable laughter is all I hear,

a screeching noice cuts my brain into divisions

Suddenly all I see is me, and everything I won't ever be.

Water pouring through my filthy hair

makes me shiver for a second

I gasp and gulp inside the box of warmth

Noticed by everyone passing by outside

Still standing but soon stumbling,

tumbling down in a pile of limbs

Laying there all in display

All my faults, all my mistakes, all my frauds,

all my love and everything I never regarded as being part of me.

Connected through veins, muscles and bones

Connected by feelings, decisions and emotions

For a while people might think my father makes things of glass.

Oh happy day!

Solen skiner på mig där jag sitter i Fornby i tryggheternas trygghet. Att ha ett hem där man bara kan kapitulera och existera, där det för personerna där egentligen inte spelar roll om jag presterar eller inte. Det är ett enklare sätt att leva, men det handlar ju också om att jag inte behöver vara lika vuxen, inte behöver ta ansvar för mina handlingar lika fullständigt, vilket gör mig till ett barn igen. Hemma får man alltid vara ett barn, och ibland är det väldigt skönt.



Just att försöka hålla mig medveten om att det är det som är skillnaden, att jag flyr vuxenskapet när jag kommer hem, blir mina föräldrars barn, istället för att hålla mig distanserad och vara "vuxen mina handlingar". Det är bra att faktiskt förstå det. Min tillvaro i Uppsala blir mer förståelig utifrån den tankegången.



Jag är så fullständigt ovan vid att vara vuxen, att ta mina egna beslut, att ställa upp för mig själv för att jag behöver det. Jag är uppvuxen i en anpassande miljö med alla dess fördelar, vilket har gjort det enklast, trodde jag, att bara anpassa mig hela tiden till omvärlden även i Uppsala. Men helt plötsligt, ganska mycket i nuvaranade läge, har jag upptäckt att dessa anpassningar inte stämde överens med vad jag och de som berörs av dem egentligen vill och behöver. Det vill säga: Mina anpassningar utgör hinder från att jag ska vara vuxen, och det störde mig och har fått mig att i tystnad sparka bakut istället för att prata om det direkt. Dumt av mig.



Men solen skiner, världen är vackert frusen och jag inser saker. Då kan man ju inte gärna vara olycklig. Känns rätt bra att återvända till Uppsala styrkt av insikter. Särskilt som jag vet att jag har stor del i mina problem och förmågan att göra något åt det, genom att KOMMUNICERA. Heja heja. Puss på er