Jahaa, sakna mig, gör det. Men var anonym, var det du! För det är ju inte som att jag behöver dig egentligen. Jag har inget behov av dig. Jag vet ju inte vem du är, och du tar inte så stor plats i mitt liv att jag känner av dig när du saknas? Eller, är det jag just sa en lögn? Du kanske är någon som jag hela tiden går och grämer mig över att jag är utan. Eller är du en sådan som jag har lite då och då. Jag är ju en vindflöjel enligt somliga. Hoppar på allt som verkar intresserat. En desperat jävel.

Det är fel. Det stämmer inte alls, jag är ingen vindflöjel. Inte egentligen. Jag älskar, och fortsätter med det, men jag tycker om ömhet, och får jag ömhet ser jag inget skäl till att inte försöka återgälda det. Vänskap är det vackraste som finns, och kärlek är en intensivare form av vänskap.

Och jag är trött, trött som ett as. Skulle inte förvåna mig om jag blir sjuk nu såhär innan jag ska ta proverna den andra. Jag ska bli blodgivare. Så jag ska ta BLODprover, vilket inte skrämmer mig ett dugg, snarare fascinerar.. Blodet svischar ju ut ur armen och ner i provröret, och inte gör det ont heller.

För er som undrar, jag hade det väldigt bra ensam uppe i stugan våran. Vissa stunder hade jag sällskap, eller sällskapade någon. Jag trivs med det. Sköta mig själv, glömma bort måltider, sova för lite, promenera ner till Krakabron, läsa böcker. Vänta drömma undra. Hela min personlighet får leva precis som den vill, och ibland blir jag tvungen att distansera mig och fnittra lite när jag märker hur emotionell jag är, och vilka humörsvängningar jag har.

Du..., din vänskap betyder mycket! Du får min sanning när du frågar, och du frågar om sånt jag klarar av att svara på...efter betänketid. Bandet gjorde jag faktiskt med tanke på dig, vilken tur att jag vågade få fram det också. Ingen tråd är rent vit, ingen tråd är rent svart eftersom hela världen är fylld av gråzoner. Mittenpartiet, flätan, står för den del av världen som vi kallar hemma. (Ja, jag kallar det hemma. Visst är det här också hemma, men det känns ändå annorlunda. At flytta härifrån är ok, men att förlora det däruppe vore..ja..mer än illa.) Lev ditt liv som du tycker är rätt, så ska jag försöka göra detsamma. (ja jag klarar att plugga vidare på det jag tänkt, och jag kommer lyckas, och då kommer du bli intervjuad :P passa dig noga, jag har ju trots allt viss koll på dig ;) ..)

Det allra tydligaste vägskälet i hela mitt liv är där på bron.
Jag har tre val, klart avgränsade val utan gråzoner. Hoppa, gå ena hållet eller gå andra.
Hoppa, finns inte mer, någon ny verklighet uppenbaras både för de mina och mig själv. Gå bortåt, utan att stanna, att leva ett liv utan behov av någon annan, leva mitt liv i en skog som endast befolkas av mänskliga varelser om hösten. Ett val som klart och tydligt tar avstånd från allt jag tänkt, tyckt eller trott största delen av min vakna tid. Ändå lockar det. En ny start, ett vitt papper, ensam. Jag skulle kunna vara galen i min ensamhet, jag kanske t.o.m skulle ses som ett väsen man bör hålla sig ifrån. Men ändå, hittills har jag alltid valt att gå tilbaka dit jag kom. Tillbaka till de som skulle sakna mig, tillbaka till min verklighet med mina relationer till omvärlden. till den plats där pappret är mer än halvfullt. Där det finns en ganska tydlig bild av hur jag är, på gott och ont. Ibland är det skönt att vara mig, ibland gör det ont, men så länge valet blir att komma tillbaka hem är det nog ingen större fara på taket.

Visst är jag självcentrerad, många gånger tror jag att hela min värld kretsar runt mig själv. Men är det egentligen så konstigt? I min värld är det ju jag som står för tänkandet. Oavsett vad omvärlden säger kan jag ju ändå tänka vad jag vill. Gör det inte mig central för mig själv? Att läsa sin omvärld utifrån hur man själv skulle tänka kanske inte alltid är det mest korrekta sättet att göra det på, men om det är det bästa sättet man vet? Om felmarginalen blivit minst hittills när man gjort så. Då kan det inte vara ett dåligt sätt.

Jag är otrygg i min trygghet, jag är ovetande i min vetskap, jag är förvirrad i min säkerhet, jag är olycklig i min lycka. Jag är en självmotsägelse. Så tyst med mig, gå hem och sov så gott när verkligheten slår mig i huvudet och en annan verklighet blir viktigast. Stå där med huvudet högt och armen om min midja när den största dagen i mitt liv kommer.

Dan före dopparedan

Så var den snart här igen. Årets givmildaste dag. Om sisådär sex och en halv timme börjar julafton, fast den inleds förstås med ett okänt antal sovande timmar.

Nollställd och funderande, ganska lättirriterad... dumt humör att vara på en dag som denna. Jag vill vara positiv, julig och glädjande men känner mig mest bara misslyckad trots att jag hjälpt till med flera olika saker.

Försöker gömma undan mig när jag är som mest retlig. Går upp på rummet och lägger mig på sängen och andas intensivt. Sedan lyssnar jag på LP-skivor (alltså stora svarta) Joan Baez, Emmylou Harris och Barbro Högberg..och en liten vanlig skiva, fast ändå LP, med Tallest Man on Earth. Då känner jag mig lite snällare igen och umgås vidare några timmar.

Har några julklappar kvar att slå in, två stycken närmare bestämt. Nu tappade jag tråden, blir inget mer skrivande på ett tag antar jag.. Men jag blir jätteglad för julsms från vänner kan tilläggas!

Tillägger glatt: Min klass är ju så jävla suverän! *hysteriskt fnitter* Har sällan grämt mig så mkt över att inte ha en kamera med mig i skolan. På golvet ligger två granar, på två av bänkarna ligger det fullt med kulor och glitter. De (grabbarna) är iväg och hämtar betongklumpar att använda som julgransfötter. Dessa två granar är presenter till klassens mentorer imorgon!!! xD Jag menar, granar?! Det luktar GRAN i klassrummet. Trygghetskänslan och lugnet ligger över mig som ett snuffigt töcken. Och att man får så mycket pynt för så relativt lite med pengar. (Sen är jag ordentligt imponerad av vad grabbarna Grus köpte för pynt också, inget jävla blaha blaha, utan snyggt i guld och rött!) Dagens ungdom. *suckar nöjt*

Ja se det snöar

..iallafall på min blogg. Ute är det bara gnistrande frost, nog så vackert som snö. Imorgon är det sista dagen i skolan år tjugohundraåtta. Bara ett halvår kvar. Och se, kommentarerna till mitt föregående verkar antyda att jag inte är så ensam som jag ibland upplever mig. Jag har er som backar upp. Att ni är anonyma må väl vara en bieffekt, men ni finns ju ändå här.

Potential, har jag. Fokuserad på mig själv, är jag.

Mamma, när jag blir stor ska min potential försvinna och istället ska jag vara fullt flygande fjäril. Levande för mig själv och andra, flygande högt över de imaginära murar som folk bygger upp. Bakom dem ska jag landa, slå armarna om, ta dem med på högtflygande underbara resor i en värld där det är vackert. För inom dem ska skönhet finnas.

Jag sitter i skolan. I något slags aktivt val tog jag beslutet att stanna och umgås. Jag umgicks med de flesta av de viktiga, som nu har åkt hem, och de andra var aldrig här. Varför jag fortfarande är kvar är en fråga med ett svar: "SP-avslutning" Klockan två i gymnasiematsalen, keep away. Jo, förresten, ett till aktivt val kan uttalas "Ingen idrott" Visserligen beror det på en miss i informationen angående avslutningen, vilket resulterade i inga idrottskläder. Tja, viktigt är det inte.

Ikväll

Jag satt där på läktaren, mitt bland allt folk. Då helt plötsligt slog det mig. "Jag är här helt ensam, utan kroppskontakt, fysiskt och psykiskt ensam. Personerna bredvid mig är inte här för min skull och jag inte för deras. " Ögonen tårades, trodde nästan att de skulle börja rinna, mitt ibland allt folk. Och av en sådan simpel anledning sedan. Att uppleva sig själv som alldeles ensam bland allt folk. Det är ett sådant klassiskt exempel att man nästan skäms. Jag menar, bara för att ingen annan var där för min skull hindrar det väl inte att jag skulle varit där för min egen egentligen. Jag var där för att det är min tradition och det är sista gången jag kan göra det.

Det är så skrämmande, alla dessa saker som jag gör för sista gången. Jag avskyr att det kommer ta slut, att jag inte kommer få göra vissa saker igen. Luciatåget i skolan, lussebandyn, keramiken, gymnasiet, alltihopa. Och hur kommer jag inte sakna alla som kommit att stå mig nära på riktigt?

Förstår inte dem som längtar till studenten, som längtar efter att gå ut skolan, som längtar efter livet bortanför Kopparportarna. Det kommer säkert bli en bra dag, studenten, men jag kommer att storgråta. Jag kommer att tro att mitt hjärta ska brista. Och då, när jag står där och tror att allt är skit och alla kommer försvinna, då har jag min familj som kramar och gratulerar... men utanför familjen finns ingen, ingen som vill dela min sorg och bifoga sin egen. Ingen som sitter i en soffa och håller om mig för att skapa tvåsamhet. Jag står ensam framför framtidens portar, mitt liv är mitt eget. Besluten ska fattas, och ingen håller mig i handen på vägen.


Och jag hatar det.

Två önskningar för framtiden, två förhoppningar om en annan verklighet. Låt mig vakna imorgon och vara liten i Laos igen. Låt mig vakna, för att rusa upp och ringa till Susanna för att berätta om den konstigaste dröm jag haft. Låt mig vakna till en verklighet där äkta närhet bara inneburit min familj. Låt mig vara fem år...men för all del, låt mig uppleva allt likadant igen. För mina minnen är vad jag har, och vad jag prisar.

Idrottuppgiften för slappa Ida, heja heja! *suckar* Jag är ju hopplös! Utan hopp, förbannat slö. Gör ingenting utom är med på idrottslektionerna och går hem från skolan, samt skuttar omkring i rummet dansandes lite då och då. Blivit väldigt lite sånt den senaste tiden, pga att den förbannade ryggen aldrig blir som den ska igen! Och jag har inte längre lätt att bara fälla mig framåt och ta i med handflatorna. Gör mig ännu inkompetentare som person. Gash.... Jag menar, idrottsuppgiften har vi haft sedan vecka....37? Och den skulle vara klar den här veckan, och här sitter jag, två dagar innan veckan är slut och VILL INTE börja. Det är fånigt! Visserligen behöver jag inte kursbetyget för mitt slutbetyg, helt oviktigt faktiskt, går ju bara kursen för att aktivera mig...lite! Hatar att de ger en inlämningsuppgifter i idrott, jag menar IDROTT!

Och ursäkta mitt inkompetenta användande av det svenska språket, alla gånger flera punkter används istället för vanlig punkt, och alla uttryck och utspel. Känner bara inte att jag orkar bry mig om att vara helt korrekt idag.

Jag vet, jag borde, jag borde, jag borde, men jag vill inte.
Vill inte tvinga mig själv att förstå matematiska formler och system.

Jag skulle kunna,
och jag skulle förstå,
om jag bara ville.

Men jag vill inte,
vill inte spendera min tid med att göra siffror av ord.

Min helg är min fritid och min tid att dra mitt strå till familjestacken.
Vi är inte så många myror längre och då behöver de min hjälp.
Särskilt på helgerna när sömnen varit tillräcklig och orken räcker till.

Det är då jag passar på,
baka, städa,
pyssla, pynta,
klappa, krama,
bry mig om och förstå.

För, hur ska jag säga det här nu då, det är så man SKA göra. Man ska tycka om sin familj om den är snäll, den SKA vara ens trygghet. Och för att vara trygg krävs det vissa uppoffringar och förutsättningar. (baka, städa, pyssla, pynta, klappa, krama, bry sig om och förstå) Allting ryms inom de få orden. Tänk efter....

Baka = Mat
Pyssla och pynta = Plats att leva och trivas i
Klappa och krama = Kroppskontakt
Bry sig om och förstå = Kärlek

Det finns inget viktigare.

Vad är motsatsen till intensiv?

Denna motsats måste på något sätt vara oönskad. För vad kan egentligen vara bättre än något intensivt? Intensiv smärta kanske inte är så lustigt, men själv ordet intensivt och vad det innebär. Jag ser intensivt som något fascinerande, mäktigt och framförallt intressant. De allra flesta av mina närmare vänner är intensiva i någon benämning. Vissa kanske blir helt uppslukade i saker, andra är intensiva i sitt umgänge, de tredje är begåvade på ett intensivt sätt. Och somliga är alla tre sakerna.

Intensiva känslor, intensiv känsel, behöver jag egentligen säga mer. Det finns något som gör att känslor och känsel eskalerar i vissa sammanhang, och det är då allt är som bäst /sämst. Fast när det är som sämst, intensivt och jävligt, då känns lugnet efter stormen, när det väl kommer, också lugnande på ett intensivare vis än vanligt.

Min slutsats blir således att intensivt är bra (t.o.m. i omåttliga mängder).

Även om intensiv smärta fortfarande är dåligt. Smärta är alltid dåligt, särskilt när inget gott kommer ur det.

Åh vad jag är glad att folk inte ringer mig mitt i natten särskilt ofta.

Jag har alltså upptäckt en positiv sak med att vara utan pojkvän (finns säkert flera.. ^^ ). Det är ingen som anser sig ha rätt att väcka mig mitt i natten bara för att prata lite (men vänner, ni får det om ni mår dåligt, naturligtvis!) Ganska skönt :)

Anledningen är att två tjejer i klassen har blivit väckta av sina grabbar MITT I NATTEN inatt. Jag skulle bli så arg om nån ringde mig "bara för att prata lite"! *suck*

Uppdatering, boktips, julklapp

Kristallklyftan, tredje boken i Drömmarna-serien av David & Leigh Eddings
Yngre gudar, fjärde och sista boken i samma serie.

Eddings böcker är de enda som jag satsar på att ha en komplett uppsättning av. Jag planerar att förse mig med EN av allt de har skrivit. (Fast jag har faktiskt två exemplar av Rivas Skrifter. Minns inte hur det gick till, men sak samma!)

Och ni därute, nu har jag suttit och skrivit iordning svar på engelska frågor angående To Room Nineteen, och jaag ber er om en sak. Glöm för fan inte bort att kommunicera med era kärlekar/vänner för jäklar vad snett det gick inuti huvudet på kvinnan som gjorde det.

Jag ska stöpa ljus ikväll, antagligen även i natt. Det känns som att det kommer att bli mycket roligt.

Ja just det ja, kanske ska tillägga att mina tre sista lektioner idag blev inställda, de två första oberoende av varandra och den tredje för att det två andra var det. Skönt för de som kunde åka hem, men jag grinar inte för det. Jag sitter ju med Kjellvander i öronen och filosoferar julklappar. ^^

Formulera, redigera, tänka igenom, ta det lugnt, låta det mogna.

Det som kommer bli svårast med mitt projektarbete är hela den här proceduren med att tänka över innan man skriver, och redigera i efterhand. Formulera om och försöka få fram budskapet EXAKT som jag vill. Att vara aktsam med ord, att tänka före jag talar, är inte direkt sådant jag är van vid. Jag ska få det att fungera dock. (självklart får du läsa det ^^ I'll let you know when I've made it happen! ) Samhällskritiska dikter alltså, á la Göran Greider* med flera. Jag ska försöka samla ihop ordentligt med liknande material så jag vet ungefär hur det ska fungera. Sedan är idén att jag ska skapa mina alldeles egna dikter utifrån något som berör alternativt upprör mig både i samhället i stort och även vid vissa företéelser. (Rasism, utanförskap, barnarbete, svartjobb, globaliseringens problem, oförstånd...you name it. )

Jag har funderat på om jag även borde lägga till några speciella genrerade (som i genre, vet inte om det är rätt sätt att göra det till plural..xD.. ) dikter, t.ex. satiriska, optimistiska eller liknande. För bara samhällsKRITISKA kanske blir lite enformigt. (Politiska dikter finns ju som ett möjligt samlingsnamn ioförsig, det har ju den där GG* redan använt sig av! ^^ )

Ja ni, här kommer ett litet något, har lite flera saker som jag skulle vilja slänga in i den också, men so far so good? (Idén om flera saker handlar om att det blivit en "grej" att göra det, vilket bara det är hemskt. Att det skulle vara ett sätt att få uppmärksamhet och att de får idérna från varandras utföranden. Jag undrar om de inte fattar riktigt hur oåterkalleligt deras beslut är? Och hur själviskt det är...)

When you feel like falling, falling in the air.
then think of all who would miss you.
Then, can the feeling still be there?

'cause I know that when you turn distant
someone will turn to cry
cry like there is no tomorrow
That's IF you chosed to die.

Beware of all the feelings
that tell you something wrong
'cause if you do what they tell you,
you might end up doing wrong

And that's when they'll hate the selfishness in your act.
You got away but they'll have to stay.
Stay and listen to the silence where it used to be your laughter.
Stay and see the darkness where it used to be light from your window.
Stay and breathe in the air that would have been for you too.

Don't you dare to think about it...

* Göran Greider är en svensk socialdemokratisk författare, poet och journalist. Han är chefredaktör för tidningen Dala-Demokraten sedan 1999, och deltar ofta i den offentliga debatten.