Jag satt där på läktaren, mitt bland allt folk. Då helt plötsligt slog det mig. "Jag är här helt ensam, utan kroppskontakt, fysiskt och psykiskt ensam. Personerna bredvid mig är inte här för min skull och jag inte för deras. " Ögonen tårades, trodde nästan att de skulle börja rinna, mitt ibland allt folk. Och av en sådan simpel anledning sedan. Att uppleva sig själv som alldeles ensam bland allt folk. Det är ett sådant klassiskt exempel att man nästan skäms. Jag menar, bara för att ingen annan var där för min skull hindrar det väl inte att jag skulle varit där för min egen egentligen. Jag var där för att det är min tradition och det är sista gången jag kan göra det.
Det är så skrämmande, alla dessa saker som jag gör för sista gången. Jag avskyr att det kommer ta slut, att jag inte kommer få göra vissa saker igen. Luciatåget i skolan, lussebandyn, keramiken, gymnasiet, alltihopa. Och hur kommer jag inte sakna alla som kommit att stå mig nära på riktigt?
Förstår inte dem som längtar till studenten, som längtar efter att gå ut skolan, som längtar efter livet bortanför Kopparportarna. Det kommer säkert bli en bra dag, studenten, men jag kommer att storgråta. Jag kommer att tro att mitt hjärta ska brista. Och då, när jag står där och tror att allt är skit och alla kommer försvinna, då har jag min familj som kramar och gratulerar... men utanför familjen finns ingen, ingen som vill dela min sorg och bifoga sin egen. Ingen som sitter i en soffa och håller om mig för att skapa tvåsamhet. Jag står ensam framför framtidens portar, mitt liv är mitt eget. Besluten ska fattas, och ingen håller mig i handen på vägen.
Och jag hatar det.
Två önskningar för framtiden, två förhoppningar om en annan verklighet. Låt mig vakna imorgon och vara liten i Laos igen. Låt mig vakna, för att rusa upp och ringa till Susanna för att berätta om den konstigaste dröm jag haft. Låt mig vakna till en verklighet där äkta närhet bara inneburit min familj. Låt mig vara fem år...men för all del, låt mig uppleva allt likadant igen. För mina minnen är vad jag har, och vad jag prisar.
Grå november
13 år sedan
5 kommentarer:
Jag längtar eftersom jag alltid gillat ensamheten och ovissheten, men samtidigt hatar jag det. Att inte veta vad som händer härnäst, vilka som komemr finnas kvar och framförallt ensamheten, man känner sig Ensam, ensam så in i helvete och ändå har man så många som tycker om en och som vill vara där för en. Men det är väl tyvärr människans natur kan jag tänka mig..
Men herre guud ida alla försvinner väl inte bara för att dom inte finns vid din sida varje dag??
Vad det gäller ovissheten så är det något som drabbar typ alla vid studenten känner folk som till och med fick ångest innan. Men som sagt det gäller bara å tänka positivt å röra sig dit näsan pekar så löser d sig. om vägen vore spikrak utan gupp å uppförsbackar så vore d ingen riktig väg att vandra!!! /kram
lilla ida då:(
Du hittar snart någon att hålla i handen. För vem som inte vill hålla dig i handen kan jag inte tänka mig.
Och snälla önska inte dig tillbaka. Tänk på vilka du möjligtvis aldrig skulle träffa då. Inte så mycket att det skulle vara synd om dom aldrig funnits i ditt liv utan tänk vad mycke Ida som skulle saknas i våra. Kram på dig.
Det känns som du beskriver precis som jag känner. Det är ju som amn säger det blir vad man gör det till, så du ska nog se att framtidens portar har mycket gott att erbjuda en underbar person som du :)
Skicka en kommentar