Det allra tydligaste vägskälet i hela mitt liv är där på bron.
Jag har tre val, klart avgränsade val utan gråzoner. Hoppa, gå ena hållet eller gå andra.
Hoppa, finns inte mer, någon ny verklighet uppenbaras både för de mina och mig själv. Gå bortåt, utan att stanna, att leva ett liv utan behov av någon annan, leva mitt liv i en skog som endast befolkas av mänskliga varelser om hösten. Ett val som klart och tydligt tar avstånd från allt jag tänkt, tyckt eller trott största delen av min vakna tid. Ändå lockar det. En ny start, ett vitt papper, ensam. Jag skulle kunna vara galen i min ensamhet, jag kanske t.o.m skulle ses som ett väsen man bör hålla sig ifrån. Men ändå, hittills har jag alltid valt att gå tilbaka dit jag kom. Tillbaka till de som skulle sakna mig, tillbaka till min verklighet med mina relationer till omvärlden. till den plats där pappret är mer än halvfullt. Där det finns en ganska tydlig bild av hur jag är, på gott och ont. Ibland är det skönt att vara mig, ibland gör det ont, men så länge valet blir att komma tillbaka hem är det nog ingen större fara på taket.

Visst är jag självcentrerad, många gånger tror jag att hela min värld kretsar runt mig själv. Men är det egentligen så konstigt? I min värld är det ju jag som står för tänkandet. Oavsett vad omvärlden säger kan jag ju ändå tänka vad jag vill. Gör det inte mig central för mig själv? Att läsa sin omvärld utifrån hur man själv skulle tänka kanske inte alltid är det mest korrekta sättet att göra det på, men om det är det bästa sättet man vet? Om felmarginalen blivit minst hittills när man gjort så. Då kan det inte vara ett dåligt sätt.

Jag är otrygg i min trygghet, jag är ovetande i min vetskap, jag är förvirrad i min säkerhet, jag är olycklig i min lycka. Jag är en självmotsägelse. Så tyst med mig, gå hem och sov så gott när verkligheten slår mig i huvudet och en annan verklighet blir viktigast. Stå där med huvudet högt och armen om min midja när den största dagen i mitt liv kommer.