WHAT??

Ja, mycket konstigt sker här i världen. Mitt ungdomskonto är en av dessa platser som jag inte förstår, men jag ler, tackar och tar emot! Hur har det här gått till? Jag har ju mer än jag har gjort skäl för? Kan någon komma med en rimlig förklaring? Nog för att det är trevligt och så, men jag vet ju inte varför?

Och vad det handlar om, jag har mer pengar på mitt konto än jag tror att jag borde ha. :D

En dag är lång, men en månad är kort. Hur går det ihop? Det går inte ihop, men ändå är det så det fungerar. Helt absurt och ologiskt. Det handlar förstås om subjektiv upplevelse, men vad fan! Fast de är förstås olika, dagarna kan också vara långa ibland. Dagen efter en fantastisk dag är alltid lång, och ännu längre blir den om den inte innehåller minsta lilla av det som gjorde dagen innan helt sagolik.

Idas vackra ord-lista

• Porlande, virvlande, susande, gnistrande, fluorescerande
• Tisslande, smygande, brusande, brinnande, trasslande
• Alv, troll, älva, norna, stjärna, skogsrå, tomte, karl
  
• Förstubro, veranda, friggebod, häbre, fäbod
• Skog, vatten, myr, häll, älv, himmel, vall
  
• Passion, lust, kärlek, känslor, magi
• Måne, ulv, ylle, smedja, eld
  
• Utlämnad, nåd, begär
• Smidighet, grace
• Leopard
  
• I
  

Varför inte?

Dikter

With the beauty
you haven't made yourself
and a voice
even angels would hurt for
you stand tall among the visitors
with your own version
of the real world
excluding rights and wrongs
while the surrounders
try to catch
the flying pieces of your soul
in the air


När det man vet ej går att förklara
och det man vill säga inte existerar i befintliga ord
ska man då försöka skapa en ny verklighet
producera sina egna ord
se en utväg från en återvändsgränd?
Vänd dig från väggen, tänk bort
den svidande smärtan
där de verbala piskrappen träffat
och slå tillbaka, intelligent och skoningslöst

Jag vill bara sätta ner foten, säga stopp och att från och med nu ska saker ske på mina villkor och på mitt sätt. Om det bara vore så enkelt. Dock, jag är ju inte den enda människan i deras värld, och garanterat inte den mest lämpade till att ha det ansvaret. Men gentemot vissa människor har jag verkligen ingen kämparglöd. Jag är som vax i deras händer. En viftande hund när de ser på mig. Om de säger något, vill ha verkligheten på ett visst sätt, ber mig om något, allt accepterar jag. Oavsett hur svårt detta något kan vara för mig att hålla mig till. Det är förstås inte alltid som det är svårt. :P Men när jag vet att jag inte har något att sätta emot, då erkänner jag att jag är alldeles maktlös. Helt utlämnad på nåd och onåd. Det gör ont att veta att utsidan är stark och insidan naiv, vill allt så väl och ändå inte kan lyckas krypa under skalet och betyda mest. För, att betyda mest innebär delvis ömsesidig respekt men också att man har en viss makt, bara genom den man är.

Om jag vetat vad jag vet idag skulle jag ändå inte gjort annorlunda, någonsin. Eller jo, en gång, men det är väl ändå inget jag ångrar, onödigt att ångra. Det är mitt bevis på att även jag kan råka tappa kontrollen över vad jag egentligen vill. Och jag hade ju aldrig räknat med vändningen det tog senare. Jag vet inte om det hade påverkat något, men jag hade iallafall kunnat gå in i ett hus den där kvällen. Jag hade aldrig sett oron i ett par vackra ögon, smärtan som fanns där just där och då. Och jag vill helst av allt se dem glada. Det är därför jag alltid gör vad ni ber om. Jag står inte ut med det jag ser i era ögon. Mitt jag är inte byggt för att medvetet såra någon som jag anser är viktigare ur mänsklighetsperspektiv, än mig själv. (Hjälp, det låter ju rent av fruktansvärt att någon skulle vara viktigare än en annan människa, förlåt mig) Det jag menar är att de personer som jag står maktlös inför är sådana som kan åstadkomma viktiga saker i världen. Beröra människor på olika sätt. Sådana människor som faktiskt kan göra skillnad, bara genom vilka de är.

Ensam är stark

Jaooza, snart lär jag väl gå och käka lunch..ensammen. Ska bli så skönt imorgon när min kära söta återvänder till skolans välkända korridorer, antagligen alldeles brun efter två veckors utlandsvistelse. Spenderat dem har hon gjort i Thailand, och jag är såååå avundsjuk! ^^ Fast mest glad för hennes skull såklart. :)

En lektion kvar idag, och den börjar tjugo över ett. Nu är klockan fem i elva. :P Min buss som jag tar hem går tio i tre idag. Känns lite smått frustrerande, men det finns inte mycket man kan göra för att ändra på situationen.

Etik är moralens teori.

Inom psykologin håller vi på med humanistisk psykologi at the moment. Bland annat något som kallas giraff-/vargspråk. Det har vi prov om på torsdag, så jag får väl sitta här och plugga det. Efter lunchen.

(Reservationer, nu ska jag filosofera lite om ändringar av livsstil här. Det är varken för att jag påstår att jag är tjock eller mår dåligt på något sätt. Helt enkelt bara för att jag tror det vore hälsosamt.) Borde vänja mig vid att klara mig på mindre portionstorlekar vid lunchen och middagen. Kanske be min kära kusin om hennes yogaprogram och sätta igång. Öka aktionen i mitt liv. Unna mig att hitta på saker om jag vill, istället för att slå undan dem med ett "Det är ju jobbigt!" Istället för att vara slö, slapp och likgiltig till det mesta i mitt liv.

Jag ska rensa ur mina garderober förresten. Det börjar bli väl knökfullt av saker jag slutat använda men behåller av tre orsaker:

1. Minnen av tillfällen då jag burit dem.
2. "Jag kanske behöver dem en dag!"
3. ...och att jag inte orkat ta tag i det, för det tar sådan tid och jag måste bestämma mig och *Usch* ...(gnäll gnäll gnäll)

Nej, jag tror jag ska gå och sätta mig och käka i matsalen..ensammen. :P Tur att man är en stark kvinnlig varelse som står upp för sig själv! (Eller ligger ner om det är vad jag vill B) *men Iiiida* ...) Bye now

Nu vet jag hur det känns, och det är ingen hit. Det ska i möjligaste mån undvikas i framtiden. Vara alldeles skakig, med huvudvärk och ont i diafragman. Hela tiden försöka dricka lite vatten. Vara tvungen att böja sig framåt och djupandas titt som tätt. Nej, det finns mängder av roligare saker att göra. Fast gårdagen var toppen, trivdes väldigt bra trots att jag var yngst i sällskapet.

Det är lite spännande att kroppen säger åt en vad man behöver få i sig. Vatten naturligtvis, men den försökte hela tiden få mig att tänka på kall mat utan starka kryddor, enkel mat. Sushi sa den lite då och då, för det känner man sig så snäll av efteråt. Ris överhuvudtaget, och något enkelt och snällt kryddat till. Fast buljong var också en grej som den fick mig sugen på. Well well, jag tycker iallafall att det känns som att man bör lyssna på sin kropp när den säger vad den behöver. Särskilt när den pratar om nyttiga varor.

Tankeverksamheten avstannad. Snart dags att tillbringa ännu en tidsrymd under ett täcke, ty hjärnan krampar.

Ett ord är så onyanserat. Även om budskapet säkerligen går fram så blir känslan lidande. Jag vill ha personlighet. När jag skriver något till någon så försöker jag få in en gnutta känsla i mina ord. Försöker ge dem en nyans. Ett lidande, om det jag skriver gör ont. Ett glädjetjut om jag skriver något glatt. För ett glädjetjut och tårar är känslor i dess renaste form. Ett skrik är en känsla som få tar fel på. Ibland så får jag en sån otrolig lust att bara skrika, skrika för allt vad jag är värd. Ta slut på alla mina resurser bara genom att använda rösten, lungornas kapacitet och vinden omkring mig.

En datorskärm, som den jag sitter framför, vad är det för ett behov den tillfredställer? Egentligen. Det är så förfalskat, behovet att sitta här kommer sig ju egentligen bara av att de som jag gärna hade pratat med face to face, voice to voice, befinner sig för långt bort för att jag ska kunna det. Och att jag sitter här just nu och skriver, det är ju inte bara för att visa upp mina ord för er, utan för att jag är för lat för att skriva dem på papper.

Och när jag sitter här och skriver, för mig själv och andra, lyckas jag då få fram en känsla? Får jag fram desperationen och känslan av maktlöshet? Förstår ni vad det är jag funderar över, min oro över att vi ska bli individer utan känslor, kollin framför datorskärmar, utan förståelse för naturen och vad den visar oss. Förstår jag själv min rädsla? Att jag oroar mig för att jag, genom att mina ord inte blir så känslosamma på pränt som de var inuti, ska misslyckas med att visa de människor som betyder något för mig exakt vad det är de betyder.

När man är liten, bebis-storlek, då är ens behov tydliga. Äta, sova, uträtta behov, närhet. Alla dessa finns kvar även i den äldre versionen, men det har tillkommit ett gäng och de har ibland ändrat karaktär. Närheten ser annorlunda ut, nu är det inte bara den fysiska närheten (även om det oftast är den som saknas, speciellt av mig) utan också den intellektuella närheten som man vill åt. Att utbyta erfarenheter och försöka förstå varandra. Det är så viktigt, fast när man förstår varandra väl kan det bli så lätt att utnyttja varandra i dåliga syften. Man vet vilka strängar man ska spela på för att få den andra att göra som man vill, och man vet vad man själv är tvungen att lägga ner, hålla uppe, göra för att den andra inte ska ta över helt.

Svårt och hårt, men lik fan underbart!

Vissa dagar kan man övervinna vilka hinder som helst
oavsett vad de består av eller vem som ställt upp dem

Man bara armbågar sig igenom, klättrar över
och sedan står man där på andra sidan
en erfarenhet rikare, med ett segervisst leende
spelande på läpparna

Om jag inte vore förkyld skulle idag ha varit en sådan dag
nu blev det bara en lagomt glad dag
med trött hemkomst

och på grund av förkylningen kan jag inte begära kramar
för jag vill ju inte smitta ner dig
men jag tror den går över
inom några dagar

En flicka, en dag

Det sitter en flicka i en by någonstans. Hon är förkyld. Det kliar inuti hennes huvud, alltihopa känns bara som en surnad gräddbakelse. "Jag har ett namn, och det passar mig utmärkt. Jag har mina djur, och de kompletterar mig. Speciellt när de dyker på och brottas med mina fötter när jag vrider mig för att somna på kvällen."

Flickan bara sitter där, på en stol, med benen upplagda bredvid datorn. Med tangentbordet i knäet sitter hon och tänker, till rösterna av Sarah McLaughlan, Ray LaMontagne, Corey Smith och Loreena McKennitt. Alltihopa är så konstigt egentligen. Att det fungerar. När man har någon att prata med, någon som utmanar ens tankevärld genom sina frågor. Som får en att vilja tänka efter och besvara frågorna så äkta man kan, men ändå så vackert om möjligt. Ja, det är väl då man hittat en vän som bör behållas för alltid och evigt? Speciellt när vännen inte verkar begära något i gengäld...

Hon skulle förstås jobba med den där historieuppgiften, men ögonen gör ont när hon läser, ty texten är liten och svår. Hennes egna tankar är mycket större, och lättare att sätta på pränt. Idag är inte (iallafall inte ännu) en sådan dag där hon sammankopplar sina ord till en dikt, utan idag skriver flickan en liten berättelse för sig själv om sig själv. Allt för att begripa vad det är hon tänker just idag.

Musikerna är spännande, de är relativt nyintroducerade i hennes liv och sätter igång etniska idéer. De klingar av djupa orörda "ekskogar" á la Sagan om Ringen alternativt Final Fantasy och mäktiga stridstider (även om det framförallt ekar fredstid med en aning oro i bakgrunden.) Rösterna är unika, så pass att hon inte ens har hunnit tänka på vad texterna betyder.

Hon SKA ha en fäbodvall eller en stor timmerstuga i skogen någon gång i livet, även om det innebär att hon blir tvungen att hyra en sådan endast för en sommar. Under den perioden då hon bor där ska hon leva ett enkelt liv, ett liv bestående av nakna utlämnande promenader i vad som verkar vara ändlösa skogar. Hon ska bada i iskalla vatten och redan från början ha tagit med sig så hon klarar sig. Om hon vid denna tid har en vän att dela allt detta med, låt så vara. Är man två om en vacker historia dubleras skönheten. Inuti timmerstugan ska det finnas en öppenspis, på fäbodvallen en eldstad. Framför dessa ska hon tillbringa sina nätter, i trygg förvissning om att livet är värt att leva, insvept i en filt som luktar lite slitet och varmt.

Flickan har många önskningar i sitt liv, allt hon hoppas är att hon, med eller utan hjälp och sällskap, ska lyckas uppfylla vissa av dem.

Den nära släkten är det bästa man har. Det är så skönt att verkligen veta att det finns folk som ALLTID kommer älska en oavsett. Att man skulle kunna bråka med dem och slåss, men ändå kunna vända sig till dem om man får det svårt. Att somliga av dem är beredda att gå genom eld och vatten för ens skull. Att de faktiskt skulle vilja skydda en från allt som är elakt, svårt eller smärtsamt i livet. Att de önskar att de kunde leta upp en bra människa och slänga den i min riktning. Det känns så oerhört bra att veta att folk älskar en oavsett hur fjollig, knasig, naiv, knepig och överilad man än är!

Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda det här stycket, hur jag ska leda in er på ämnet, så jag bara skriver den funderingen rakt av!

Det är på modet med rondellhundar, men där de sätter ut hunden utan rondell, typ i en T-korsning eller liknande, då blir den väl inte en renrasig "Rondellhund"? Istället passar det ju alldeles utmärkt att kalla den för "Gatukorsning"!

Att vara kär eller känna kärlek, skillnaden är...

Jag är faktiskt inte kär i någon, hur konstigt det än låter. Ganska förvånad själv för den delen. Det finns dock en variant av känslan som jag är väldigt insatt i / utsatt för. Denna kallas att känna kärlek. För, att vara kär, det är den där övervälvande känslan som gör sig själv exklusiv och speciell. Att verkligen vara kär gör att omgivningen blir ointressant, eller iallafall mindre påträngande.

Att känna kärlek. Det är så annorlunda, också vackert, men annorlunda. Jag känner kärlek inför mina vänner, min familj, de pojkar jag tycker mycket om och många andra, även saker kan jag känna kärlek inför. Mina djur, prylar som betyder mycket för mig, ovärderliga minnen. Händelser i mitt liv som jag kommer ha kvar för evigt, även om personer och situationer sedan dess har förändrats.
När jag känner av kärleken blir jag välvillig, lättrörd. Vill tala om för vem det nu är som gjort vad det nu är att denna har gjort något som gör mig glad, varje gång det händer.

Att känna kärlek är inte oroande, aldrig fel, för det går ut på att det jag vill är lycka och glädje för någon annan. Jag är villig att försöka hjälpa, diskutera, krama, laga mat, ja det mesta faktiskt, just för att den person vars "jag" jag uppskattar och känner kärlek inför ska ha det så bra som möjligt. Ibland så går det jag gör för långt, för tätt inpå, men det är för att sammanhanget runtomkring är för oklart för mig.

Att vara kär däremot, det tränger undan så många. Så mycket av ens tankeverksamhet inriktas på en enda person. Omgivningen blir lidande och möjligheten att känna kärlek inför livets enkelhet, och det lilla, minskar. Fast, om det är som jag tror och hört så är ju den första passionerade "allt-utom-oss-är-oviktigt"-känslan en övergångsfas, och man blir mindre dryg och mindre enkelspårig efter ett tag. Har aldrig provat på den delen ännu, men jag är ju ung. Inte ens inne på systemet än. (Dubbeltydig, beroende på vilket system vi pratar om!)

Så vadan detta, varför tveka när allt jag säger är hur jag är, och vad jag försöker vara. Varför ligger så stor del av min fokus på något som inte behöver ske inom kort? Jo, visst är längtan naturligt och man får ha roligt på vägen.
Jag är bara så villig att lära mig allt om en annan människa och dela tankar, dela säng, att längtan till det grönare gräset får mig att försöka hinna omforma verkligheten till det nya redan nu. Även om det grönaste gräset, och jag, kanske inte är redo ännu. Vi kanske inte ens har träffats, och mötet behöver dröja för att bli vad det borde vara.

Strange wishes would
reheat my body
make me breathe
with a different colour
lately cold and blue
would become red,
sparkling, firery red
...and angry
with a glimpse of smiling humour


Jag är styrka, insikt
vänskap
med en vilja att slå över
göra fel
för att få en reaktion,
ett ödeläggande,
att arbeta utifrån
Väntan är
vad jag inte gillar
men ändå tillbringar tid i,
jämt,
för att viljan inte ska slå ner på förnuftet
klubba det till golvet
som en boxare i världsklass
mot en stereotypisk nörd

I want to see you
I want to hold you
I want to feel your breath on my skin

Why don't you want me
why won't you have me
why can't I be the one that you need

Sometimes I wonder
why we are here
still trying to see
a future in there

but I still see you
'cause I still want you
though you've got only friendship for me

Har mycket att delge er. Önskar jag hade tid att berätta och lägga upp bilder etc. ikväll... men vi har kött att ta hand om, och jag har knappt gjort några av läxorna jag fick för veckan förrän på hemvägen, filosofin och engelskaboken "Lady Chatterley's Lover" Läs läs läs läs den! Speciellt om ni vill se på kärlek på samma sätt som jag alltid gjort, och som det verkar finnas flera som gör...Iallafall D.H. Lawrence! (Gjorde, inte gör, jag tror människan är död!) Ja ja bye now.

Visst förundras jag över livets svängningar. De skrämmer migsom inget annat, men samtidigt finns det inget jag är så glad över som att det ibland går lite åt mitt håll.

För tillfället är jag uppe på älgjakt (och ja, jag tycker det är bra att jaga älg, äta kött och vara ute i naturen, slutdiskuterat.) Jaktlyckan har varit god och jag har roligt. På "lunchen" får man i sig oändligt mycket tokiga historier från förr, och ett antal grillkorvar och smörgåsar med lite olika pålägg på. Jag har tagit ett helt gäng roliga/fina bilder som kommer upp när jag kommer hemåt neråt igen.

Dagarna blir oändligt långa, en dag känns som flera. Man får inget riktigt tidsbegrepp av någon anledning. Det skulle kunna bero på stillheten, att man somnar av lite då och då. Det blir ju som flera dagar i en då menar jag. Sen är jag ner till Hällan varje kväll, om så bara för att sitta och spana ett tag. Oftast blir det ju av att jag sjunger lite också ioförsig :P Högt och länge, går igenom de låtar jag kommer på och kan köra igenom helt. Fast jag har faktiskt doppat ner huvudet mitt två gånger också, och tvättatde. Ni må tro det var brainfreeze som en tokig! Fast schisse vad pigg man blev efteråt.Ja, jag har det bra som ni hör :P Knappt att man vill komma hem, har ju för sjutton ett hem så gott som något här också. Med massa fina småsmultronställen runt om i skogan. :)

Well, gotta search for something special..Bye now