Jahaa, sakna mig, gör det. Men var anonym, var det du! För det är ju inte som att jag behöver dig egentligen. Jag har inget behov av dig. Jag vet ju inte vem du är, och du tar inte så stor plats i mitt liv att jag känner av dig när du saknas? Eller, är det jag just sa en lögn? Du kanske är någon som jag hela tiden går och grämer mig över att jag är utan. Eller är du en sådan som jag har lite då och då. Jag är ju en vindflöjel enligt somliga. Hoppar på allt som verkar intresserat. En desperat jävel.

Det är fel. Det stämmer inte alls, jag är ingen vindflöjel. Inte egentligen. Jag älskar, och fortsätter med det, men jag tycker om ömhet, och får jag ömhet ser jag inget skäl till att inte försöka återgälda det. Vänskap är det vackraste som finns, och kärlek är en intensivare form av vänskap.

Och jag är trött, trött som ett as. Skulle inte förvåna mig om jag blir sjuk nu såhär innan jag ska ta proverna den andra. Jag ska bli blodgivare. Så jag ska ta BLODprover, vilket inte skrämmer mig ett dugg, snarare fascinerar.. Blodet svischar ju ut ur armen och ner i provröret, och inte gör det ont heller.

För er som undrar, jag hade det väldigt bra ensam uppe i stugan våran. Vissa stunder hade jag sällskap, eller sällskapade någon. Jag trivs med det. Sköta mig själv, glömma bort måltider, sova för lite, promenera ner till Krakabron, läsa böcker. Vänta drömma undra. Hela min personlighet får leva precis som den vill, och ibland blir jag tvungen att distansera mig och fnittra lite när jag märker hur emotionell jag är, och vilka humörsvängningar jag har.

Du..., din vänskap betyder mycket! Du får min sanning när du frågar, och du frågar om sånt jag klarar av att svara på...efter betänketid. Bandet gjorde jag faktiskt med tanke på dig, vilken tur att jag vågade få fram det också. Ingen tråd är rent vit, ingen tråd är rent svart eftersom hela världen är fylld av gråzoner. Mittenpartiet, flätan, står för den del av världen som vi kallar hemma. (Ja, jag kallar det hemma. Visst är det här också hemma, men det känns ändå annorlunda. At flytta härifrån är ok, men att förlora det däruppe vore..ja..mer än illa.) Lev ditt liv som du tycker är rätt, så ska jag försöka göra detsamma. (ja jag klarar att plugga vidare på det jag tänkt, och jag kommer lyckas, och då kommer du bli intervjuad :P passa dig noga, jag har ju trots allt viss koll på dig ;) ..)

Det allra tydligaste vägskälet i hela mitt liv är där på bron.
Jag har tre val, klart avgränsade val utan gråzoner. Hoppa, gå ena hållet eller gå andra.
Hoppa, finns inte mer, någon ny verklighet uppenbaras både för de mina och mig själv. Gå bortåt, utan att stanna, att leva ett liv utan behov av någon annan, leva mitt liv i en skog som endast befolkas av mänskliga varelser om hösten. Ett val som klart och tydligt tar avstånd från allt jag tänkt, tyckt eller trott största delen av min vakna tid. Ändå lockar det. En ny start, ett vitt papper, ensam. Jag skulle kunna vara galen i min ensamhet, jag kanske t.o.m skulle ses som ett väsen man bör hålla sig ifrån. Men ändå, hittills har jag alltid valt att gå tilbaka dit jag kom. Tillbaka till de som skulle sakna mig, tillbaka till min verklighet med mina relationer till omvärlden. till den plats där pappret är mer än halvfullt. Där det finns en ganska tydlig bild av hur jag är, på gott och ont. Ibland är det skönt att vara mig, ibland gör det ont, men så länge valet blir att komma tillbaka hem är det nog ingen större fara på taket.

Visst är jag självcentrerad, många gånger tror jag att hela min värld kretsar runt mig själv. Men är det egentligen så konstigt? I min värld är det ju jag som står för tänkandet. Oavsett vad omvärlden säger kan jag ju ändå tänka vad jag vill. Gör det inte mig central för mig själv? Att läsa sin omvärld utifrån hur man själv skulle tänka kanske inte alltid är det mest korrekta sättet att göra det på, men om det är det bästa sättet man vet? Om felmarginalen blivit minst hittills när man gjort så. Då kan det inte vara ett dåligt sätt.

Jag är otrygg i min trygghet, jag är ovetande i min vetskap, jag är förvirrad i min säkerhet, jag är olycklig i min lycka. Jag är en självmotsägelse. Så tyst med mig, gå hem och sov så gott när verkligheten slår mig i huvudet och en annan verklighet blir viktigast. Stå där med huvudet högt och armen om min midja när den största dagen i mitt liv kommer.

Dan före dopparedan

Så var den snart här igen. Årets givmildaste dag. Om sisådär sex och en halv timme börjar julafton, fast den inleds förstås med ett okänt antal sovande timmar.

Nollställd och funderande, ganska lättirriterad... dumt humör att vara på en dag som denna. Jag vill vara positiv, julig och glädjande men känner mig mest bara misslyckad trots att jag hjälpt till med flera olika saker.

Försöker gömma undan mig när jag är som mest retlig. Går upp på rummet och lägger mig på sängen och andas intensivt. Sedan lyssnar jag på LP-skivor (alltså stora svarta) Joan Baez, Emmylou Harris och Barbro Högberg..och en liten vanlig skiva, fast ändå LP, med Tallest Man on Earth. Då känner jag mig lite snällare igen och umgås vidare några timmar.

Har några julklappar kvar att slå in, två stycken närmare bestämt. Nu tappade jag tråden, blir inget mer skrivande på ett tag antar jag.. Men jag blir jätteglad för julsms från vänner kan tilläggas!

Tillägger glatt: Min klass är ju så jävla suverän! *hysteriskt fnitter* Har sällan grämt mig så mkt över att inte ha en kamera med mig i skolan. På golvet ligger två granar, på två av bänkarna ligger det fullt med kulor och glitter. De (grabbarna) är iväg och hämtar betongklumpar att använda som julgransfötter. Dessa två granar är presenter till klassens mentorer imorgon!!! xD Jag menar, granar?! Det luktar GRAN i klassrummet. Trygghetskänslan och lugnet ligger över mig som ett snuffigt töcken. Och att man får så mycket pynt för så relativt lite med pengar. (Sen är jag ordentligt imponerad av vad grabbarna Grus köpte för pynt också, inget jävla blaha blaha, utan snyggt i guld och rött!) Dagens ungdom. *suckar nöjt*

Ja se det snöar

..iallafall på min blogg. Ute är det bara gnistrande frost, nog så vackert som snö. Imorgon är det sista dagen i skolan år tjugohundraåtta. Bara ett halvår kvar. Och se, kommentarerna till mitt föregående verkar antyda att jag inte är så ensam som jag ibland upplever mig. Jag har er som backar upp. Att ni är anonyma må väl vara en bieffekt, men ni finns ju ändå här.

Potential, har jag. Fokuserad på mig själv, är jag.

Mamma, när jag blir stor ska min potential försvinna och istället ska jag vara fullt flygande fjäril. Levande för mig själv och andra, flygande högt över de imaginära murar som folk bygger upp. Bakom dem ska jag landa, slå armarna om, ta dem med på högtflygande underbara resor i en värld där det är vackert. För inom dem ska skönhet finnas.

Jag sitter i skolan. I något slags aktivt val tog jag beslutet att stanna och umgås. Jag umgicks med de flesta av de viktiga, som nu har åkt hem, och de andra var aldrig här. Varför jag fortfarande är kvar är en fråga med ett svar: "SP-avslutning" Klockan två i gymnasiematsalen, keep away. Jo, förresten, ett till aktivt val kan uttalas "Ingen idrott" Visserligen beror det på en miss i informationen angående avslutningen, vilket resulterade i inga idrottskläder. Tja, viktigt är det inte.

Ikväll

Jag satt där på läktaren, mitt bland allt folk. Då helt plötsligt slog det mig. "Jag är här helt ensam, utan kroppskontakt, fysiskt och psykiskt ensam. Personerna bredvid mig är inte här för min skull och jag inte för deras. " Ögonen tårades, trodde nästan att de skulle börja rinna, mitt ibland allt folk. Och av en sådan simpel anledning sedan. Att uppleva sig själv som alldeles ensam bland allt folk. Det är ett sådant klassiskt exempel att man nästan skäms. Jag menar, bara för att ingen annan var där för min skull hindrar det väl inte att jag skulle varit där för min egen egentligen. Jag var där för att det är min tradition och det är sista gången jag kan göra det.

Det är så skrämmande, alla dessa saker som jag gör för sista gången. Jag avskyr att det kommer ta slut, att jag inte kommer få göra vissa saker igen. Luciatåget i skolan, lussebandyn, keramiken, gymnasiet, alltihopa. Och hur kommer jag inte sakna alla som kommit att stå mig nära på riktigt?

Förstår inte dem som längtar till studenten, som längtar efter att gå ut skolan, som längtar efter livet bortanför Kopparportarna. Det kommer säkert bli en bra dag, studenten, men jag kommer att storgråta. Jag kommer att tro att mitt hjärta ska brista. Och då, när jag står där och tror att allt är skit och alla kommer försvinna, då har jag min familj som kramar och gratulerar... men utanför familjen finns ingen, ingen som vill dela min sorg och bifoga sin egen. Ingen som sitter i en soffa och håller om mig för att skapa tvåsamhet. Jag står ensam framför framtidens portar, mitt liv är mitt eget. Besluten ska fattas, och ingen håller mig i handen på vägen.


Och jag hatar det.

Två önskningar för framtiden, två förhoppningar om en annan verklighet. Låt mig vakna imorgon och vara liten i Laos igen. Låt mig vakna, för att rusa upp och ringa till Susanna för att berätta om den konstigaste dröm jag haft. Låt mig vakna till en verklighet där äkta närhet bara inneburit min familj. Låt mig vara fem år...men för all del, låt mig uppleva allt likadant igen. För mina minnen är vad jag har, och vad jag prisar.

Idrottuppgiften för slappa Ida, heja heja! *suckar* Jag är ju hopplös! Utan hopp, förbannat slö. Gör ingenting utom är med på idrottslektionerna och går hem från skolan, samt skuttar omkring i rummet dansandes lite då och då. Blivit väldigt lite sånt den senaste tiden, pga att den förbannade ryggen aldrig blir som den ska igen! Och jag har inte längre lätt att bara fälla mig framåt och ta i med handflatorna. Gör mig ännu inkompetentare som person. Gash.... Jag menar, idrottsuppgiften har vi haft sedan vecka....37? Och den skulle vara klar den här veckan, och här sitter jag, två dagar innan veckan är slut och VILL INTE börja. Det är fånigt! Visserligen behöver jag inte kursbetyget för mitt slutbetyg, helt oviktigt faktiskt, går ju bara kursen för att aktivera mig...lite! Hatar att de ger en inlämningsuppgifter i idrott, jag menar IDROTT!

Och ursäkta mitt inkompetenta användande av det svenska språket, alla gånger flera punkter används istället för vanlig punkt, och alla uttryck och utspel. Känner bara inte att jag orkar bry mig om att vara helt korrekt idag.

Jag vet, jag borde, jag borde, jag borde, men jag vill inte.
Vill inte tvinga mig själv att förstå matematiska formler och system.

Jag skulle kunna,
och jag skulle förstå,
om jag bara ville.

Men jag vill inte,
vill inte spendera min tid med att göra siffror av ord.

Min helg är min fritid och min tid att dra mitt strå till familjestacken.
Vi är inte så många myror längre och då behöver de min hjälp.
Särskilt på helgerna när sömnen varit tillräcklig och orken räcker till.

Det är då jag passar på,
baka, städa,
pyssla, pynta,
klappa, krama,
bry mig om och förstå.

För, hur ska jag säga det här nu då, det är så man SKA göra. Man ska tycka om sin familj om den är snäll, den SKA vara ens trygghet. Och för att vara trygg krävs det vissa uppoffringar och förutsättningar. (baka, städa, pyssla, pynta, klappa, krama, bry sig om och förstå) Allting ryms inom de få orden. Tänk efter....

Baka = Mat
Pyssla och pynta = Plats att leva och trivas i
Klappa och krama = Kroppskontakt
Bry sig om och förstå = Kärlek

Det finns inget viktigare.

Vad är motsatsen till intensiv?

Denna motsats måste på något sätt vara oönskad. För vad kan egentligen vara bättre än något intensivt? Intensiv smärta kanske inte är så lustigt, men själv ordet intensivt och vad det innebär. Jag ser intensivt som något fascinerande, mäktigt och framförallt intressant. De allra flesta av mina närmare vänner är intensiva i någon benämning. Vissa kanske blir helt uppslukade i saker, andra är intensiva i sitt umgänge, de tredje är begåvade på ett intensivt sätt. Och somliga är alla tre sakerna.

Intensiva känslor, intensiv känsel, behöver jag egentligen säga mer. Det finns något som gör att känslor och känsel eskalerar i vissa sammanhang, och det är då allt är som bäst /sämst. Fast när det är som sämst, intensivt och jävligt, då känns lugnet efter stormen, när det väl kommer, också lugnande på ett intensivare vis än vanligt.

Min slutsats blir således att intensivt är bra (t.o.m. i omåttliga mängder).

Även om intensiv smärta fortfarande är dåligt. Smärta är alltid dåligt, särskilt när inget gott kommer ur det.

Åh vad jag är glad att folk inte ringer mig mitt i natten särskilt ofta.

Jag har alltså upptäckt en positiv sak med att vara utan pojkvän (finns säkert flera.. ^^ ). Det är ingen som anser sig ha rätt att väcka mig mitt i natten bara för att prata lite (men vänner, ni får det om ni mår dåligt, naturligtvis!) Ganska skönt :)

Anledningen är att två tjejer i klassen har blivit väckta av sina grabbar MITT I NATTEN inatt. Jag skulle bli så arg om nån ringde mig "bara för att prata lite"! *suck*

Uppdatering, boktips, julklapp

Kristallklyftan, tredje boken i Drömmarna-serien av David & Leigh Eddings
Yngre gudar, fjärde och sista boken i samma serie.

Eddings böcker är de enda som jag satsar på att ha en komplett uppsättning av. Jag planerar att förse mig med EN av allt de har skrivit. (Fast jag har faktiskt två exemplar av Rivas Skrifter. Minns inte hur det gick till, men sak samma!)

Och ni därute, nu har jag suttit och skrivit iordning svar på engelska frågor angående To Room Nineteen, och jaag ber er om en sak. Glöm för fan inte bort att kommunicera med era kärlekar/vänner för jäklar vad snett det gick inuti huvudet på kvinnan som gjorde det.

Jag ska stöpa ljus ikväll, antagligen även i natt. Det känns som att det kommer att bli mycket roligt.

Ja just det ja, kanske ska tillägga att mina tre sista lektioner idag blev inställda, de två första oberoende av varandra och den tredje för att det två andra var det. Skönt för de som kunde åka hem, men jag grinar inte för det. Jag sitter ju med Kjellvander i öronen och filosoferar julklappar. ^^

Formulera, redigera, tänka igenom, ta det lugnt, låta det mogna.

Det som kommer bli svårast med mitt projektarbete är hela den här proceduren med att tänka över innan man skriver, och redigera i efterhand. Formulera om och försöka få fram budskapet EXAKT som jag vill. Att vara aktsam med ord, att tänka före jag talar, är inte direkt sådant jag är van vid. Jag ska få det att fungera dock. (självklart får du läsa det ^^ I'll let you know when I've made it happen! ) Samhällskritiska dikter alltså, á la Göran Greider* med flera. Jag ska försöka samla ihop ordentligt med liknande material så jag vet ungefär hur det ska fungera. Sedan är idén att jag ska skapa mina alldeles egna dikter utifrån något som berör alternativt upprör mig både i samhället i stort och även vid vissa företéelser. (Rasism, utanförskap, barnarbete, svartjobb, globaliseringens problem, oförstånd...you name it. )

Jag har funderat på om jag även borde lägga till några speciella genrerade (som i genre, vet inte om det är rätt sätt att göra det till plural..xD.. ) dikter, t.ex. satiriska, optimistiska eller liknande. För bara samhällsKRITISKA kanske blir lite enformigt. (Politiska dikter finns ju som ett möjligt samlingsnamn ioförsig, det har ju den där GG* redan använt sig av! ^^ )

Ja ni, här kommer ett litet något, har lite flera saker som jag skulle vilja slänga in i den också, men so far so good? (Idén om flera saker handlar om att det blivit en "grej" att göra det, vilket bara det är hemskt. Att det skulle vara ett sätt att få uppmärksamhet och att de får idérna från varandras utföranden. Jag undrar om de inte fattar riktigt hur oåterkalleligt deras beslut är? Och hur själviskt det är...)

When you feel like falling, falling in the air.
then think of all who would miss you.
Then, can the feeling still be there?

'cause I know that when you turn distant
someone will turn to cry
cry like there is no tomorrow
That's IF you chosed to die.

Beware of all the feelings
that tell you something wrong
'cause if you do what they tell you,
you might end up doing wrong

And that's when they'll hate the selfishness in your act.
You got away but they'll have to stay.
Stay and listen to the silence where it used to be your laughter.
Stay and see the darkness where it used to be light from your window.
Stay and breathe in the air that would have been for you too.

Don't you dare to think about it...

* Göran Greider är en svensk socialdemokratisk författare, poet och journalist. Han är chefredaktör för tidningen Dala-Demokraten sedan 1999, och deltar ofta i den offentliga debatten.

Ny dag, nytt liv

Egentligen så är varje dag ett nytt liv. Varje dag startar man som en ny person. I stort sett samma, men på något sätt förändrad. Ibland är förändringen väsentlig, ibland är den bara vad man kallar en "minor change". Det är det som är så bra, för ens humörsvängningar under gårdagen behöver inte finnas kvar idag. Det blir alltid vad man gör det till. Om man hela tiden låter de dåliga dagarna ligga kvar och påverka en i veckor efteråt är det inte konstigt att man mår dåligt. Det gäller att kunna tillåta sig själv att älska sitt liv, även när saker är tillkrånglade. Jag tror att jag är hyfsat duktig på att leva, att älska mitt liv.

Visst har jag dagar när jag storgrinar och tycker att livet är pissigt mot mig, men det är ändå värt all effort i slutändan. För mot slutet av dagen får man ju krypa ner i sängen, och då helt plötsligt kommer det en kurrande katt och tippar ner sig bredvid en. Jag tror inte det finns särskilt många som i den situationen skulle tycka att livet var värdelöst. Och min Trulsa tillåter till och med att jag blöter ner pälsen hennes med tårar. What is there not to love about her? Och Kura som dånar som ett helt sågverk när hon spinner. De är ju inte fullt så bra på att hålla om mig som en människa skulle ha varit, men kan man inte få allt man vill ha, när man vill ha det, så är det bara att vänta på bättre tider och nöja sig med det man får.

Jag undrar om jag är sannast som person när jag är hemma, eller i skolan, eller här i bloggen, eller när jag pratar med någon av mina vänner. Eller, jag vet när jag varit som allra sannast mot mig själv och min omgivning. Det är med riktigt nära vänner. <3 (De som varit med vid dessa tillfällen borde veta, ((fler än en... )) eftersom de sett mig sitta helt troget bredvid dem lyssnandes och talandes.) ^^ Känn dig träffad, käraste ljusstöpande lussebullsbakande snuffs. (Vet visserligen inte hur ofta tösabiten är inne och läser min blogg, men det är en smärre detalj.)

Imorgon är det Öppet Hus-kväll i skolan. Mellan 19.00-21.00, vilket ger mig ledigt på Skärtorsdagen i vår. Det är praktiskt, men vad som inte är praktiskt är att mellan fem över tre och sju så måste jag vara kvar i stan. Jag ska arbeta med skolsaker då visserligen (även kallat plugga, och dona med projektarbetet) och kanske spåna /spana på julklappar.

Sov sött ni underbart vackra människor jag kallar min familj och mina vänner!

Förvirrande irrande

Jag tappar bort dagar ibland, och ibland får jag istället fler dagar än jag väntar mig. (Vad i hela fridens menar du unge, du har väl alltid lika många dagar?!) Jo jag vet, jag menar att ibland tror jag att det är en annan bättre/sämre dag än det är. Beroende på vilket blir jag glad/ledsen när verkligheten uppenbarar sig. Som igår, lördag var en bra dag när man fått för sig att det var söndag, och verkligheten uppenbarade sig.

Jag gillar inte söndagar. Om någon skulle påstå att söndagar ska vara bästa dagen på veckan, då säger jag bara BULLSHIET!!! Vem vill egentligen gå till jobbet/skolan och arbeta bort sin egen identitet för pengar? Neee, det låter lite väl hemskt. Inte arbeta bort, men undertrycker den lite gör jag iallafall. Tacka vet jag lördag, när man fortfarande lever i drömvärlden att avskedet från sovmorgonen inte kommer. Morgondagen är ju fortfarande en sovmorgon. :) Dessutom är det lättare att arbeta på lördagen, för då har man ingen press över att man måste!

You call me a liar, a loser, a living prayer for a living sake, without meaning.
You begin with "You're crazy" and end with "Goodbye".
And I can't help but wonder.
How does the world look through your eyes, why does the madness seem real, and the good inside you, why have it been pushed aside?
Through my soul I see the madness in a laugh, a lie in two persons holding hands without need, a loser who jumps because he's too scared to live.
I see a prayer without meaning, just because the one who caused the prayer isn't real.
And still, am I sane? Does this have any meaning at all?

Jag vet att jag borde studera inför spanskaprovet imorgon. Allt mitt förnuft inriktar sig på att det är vad jag borde göra. För att få ett bra betyg i spanska kan jag inte bara flyta med och hoppas på det bästa. I engelska kan man flyta med, och i svenska, men spanskan är fortfarande för ny. Ja, det är alltså vad förnuftet konstant påpekar. Den andra delen av mitt jag säger något annat. Något i stil med "Ja, men jag har försööööökt, jag satt med det i två timmar, jag orkar inte mer nu. Jag vill inte, vill inte, VILL INTE MER NU!!!" Helt enkelt, jag följer för närvarande en treårig flickas råd. En flicka i trotsåldern bestämmer över mitt liv. Gosh!

Jag har somnat i stort sett överallt där tillfälle givits idag. Forum imorse, i väntan på bussen. På bussen in mot skolan. På bussen hem från skolan. På golvet i köket när jag kom hem. På soffan i tvrummet efter att jag fikat lite. Jag undrar om min kropp försöker hinta mig om att sova mer på nätterna, eller om jag har lyckats få en "gå-i-ide-gen" inplanterad och muterad i min kropp. Det senare vore roligare, för det kan jag inte göra något åt!

Önskelistan, ja en början på den iallafall:

• Kängor (vandringskängor med snörning, läder, stl. 39-40, ge mig pengar)
• Parfymen Liberté, från Cacharel
• Plånbok, i svart eller brunt läder. Här finns sådana --> http://www.polarshop.se/
• Pengar till ögonkoll (för övningskörnings-grejen)
• LP-skivor (Simon&Garfunkel, Elvis, Johnny Cash, Dolly Parton, eg. det mesta utom dansband.)
• Kom igång-böcker till piano eller gitarr
• Pengar till diverse saker, klassresa, katter, körkort, kläder, klänning (bal).
• Uppladdningsbara batterier (både AA och AAA) + laddare
• Böcker av David Eddings (Jag har redan rätt många, kanske kan ordna en lista över vilka jag HAR)
• JULSTÄMNING, MAT, MUSIK, ÄLSKADE MÄNNISKOR
  
• ..och jag kommer säkert på mer senare, men då blir det helt enkelt en fortsättning!
  

Poetry goes mobile: Dikter jag skrev

Du tar min hand,
och höjer mina ögon till skyarna.
Vem önskar sig en verklighet?
Hellre en tankevärld
där ideal efterlevs,
och smeksamma ord känns nya.

Hur kan jag säga
att det jag vet är något jag vet, när allt jag vet
ser olika ut beroende
på vad jag bevakar.
En verklighet i skepnad utan svar.

Kontroll, behov av kontroll.
Ser du inte att jag skriker?
Hör du inte min känsla av maktlöshet?
Jag står ju här,
i dina ögon avsedd
för något bättre.

Skriv, skapa liv.
Om du tröttnar, gå därifrån.
När du återvänder,
bortse ifrån otukten
och smärtan.
Se den som tror på det goda,
och ge honom liv.

Du står stolt,
utan att ge avkall på identitet.
Säger det rätta utan krus.
Att tillåtas lyssna,
det känns som en förmån.

Ska jag skriva några nya bara såhär direkt nu också, mina vänner?

Vem säger att du säger det rätta?
Att det du tycker är det som ska gälla?
Vem hoppas att du ska hålla tyst och lyssna?
Vem vill höra din tystnad..
Vem vill egentligen att du ska stanna kvar
i den här verkligheten.
Jag planerar en annan verklighet
för mina tankar.
En udda verklighet där vem som helst
kan vara precis vad de vill.
En tankevärld där alla ser sig själva som dem de är.
En verklighet utan lyx!

Spärrar släpper,
tankar surrar
Du är dig själv.

Längtan bort, längtan hem. Längtan är en evig känsla,
för alltid en del av ditt liv.

Och nu har jag väl inte tid längre, nu börjar filosofin....snart iallafall.

Stanna inte inne i mörkret
där tystnaden skrämmer
och D-vitaminet försakas
Följ istället ljuset
som skymtas bakom slöjan
För därute någonstans
finns den verklighet du längtar
Knarrande tystnad, kvittrande tystnad
Tystnad fylld av rogivande ljud
och kryddande lukter

Vad är det som säger att verkligheten ser ut som vi föreställer oss?
Vad är det som talar emot att det som sker, sker av en slump?

Jag har alltid haft ett val. Det är ju så man säger iallafall. Fast ibland känns det som at tverkligheten springer en till mötes, och saker som man aldrig räknat med, saker man inte ens drömt om, de bara händer. Och då tror man så intensivt att det kan finnas en mening, att det finns en fortsättning, vilket gör att man inte anser sig behöva njuta fullt ut just där och då. Man har ju hela livet på sig. Varför?

Jag tror att jag glömt bort att njuta, att ta vara på tillfällen. Att tillåta dem att kännas så speciella som de skulle kunna ha varit, bara för att jag tror att det blir bättre med utvecklingen av mig själv. Att jag, ju mer jag lär mig, och ju mer jag faktiskt tar in och förstår av min omvärld, lär mig att njuta mer intensivt. (Jag låter som en klassisk hedonist, jag vet. Visst finns det mer än njutning, och det är inte vad livet går ut på...tror jag.)

Jag sitter här i min signalorangea Helly Hansen, har redigt ont i ryggen (Ja, det är ännu värre ikväll än det var igår :/ ... Verkar bli värre på kvällstid. ) , men bara för att tröjan luktar lite avlägset av skog och eldrök känner jag mig ändå väldigt trygg och någon obestämbart trevlig känsla. Något slags mellanläge mellan tillfreds och nöjd. (Tillfreds, just above, nöjd, just below)

Lägger ingen press, bara ett drömscenario och en förhoppning om lycka i min hjärna, det säger jag och står för!

En trallande, mytisk figur
vandrar omkring just bortom det seende
utstrålar vänligt djävulskap
fast förnimmelsen skiftar
med hornens form, på hans huvud
Pan eller smådjävul?
Flöjt eller svans?

Din hjärna väljer att bortse ifrån
iakttagelsen du gjort
Det var bara några fladdrande löv
i ett disigt höstljus
Inget väsen, inget ljud
utom prasslet ifrån löven
som skapat en sprittande melodi
fylld av vänligt djävulskap

Ikväll är en bra kväll. Jag är glad. Känns som att jag skulle ha accepterat något jag grubblat på, men jag har ännu inte kommit underfund med vad det är. Det spelar ingen roll, huvudsaken är att jag är tillfreds. Kan t.o.m. lyssna på låtar med sorgliga texter och ändå må bra. Det är stort.

Idag pratade jag och mina flickor ganska mycket om hur vi är som personer. Typiskt tjejsnack, på högsta nivån. Jag fick tillfälle att klargöra hur jag fungerar, och varför jag lever mitt liv som jag gör. Ja, mitt sätt är inte så väldigt annorlunda egentligen, men de har tyckt det och pratat HÖGT om hur konstigt det är. xP Exempel på vad som är "mystiskt" med mig kommer här i punktform ;D

• har gigantkrav på killar
• älskar naturen
• ..och norrländska
  
• är fånigt och obotligt romantisk
• är alldeles för moralisk!!!! Hur de har fått för sig det vet jag dock inte ;)....
  
• formulerar mig krångligt och med svåra ord
  
• rodnar när de diskuterar sex (särskilt när de diskuterar mitt obefintliga, och vad det beror på xD ..uj uj uj..)
• blir grinig när de ifrågasätter mina anledningar till att ta det lugnt på den fronten!
  

Tur att jag avgudar deras personligheter! Annars skulle jag nog ha bitit dem vid det här laget. :)

Ok, jag vet inte om jag tycker att jag har gigantkrav på killar, faktiskt. Är det för mycket begärt att vilja ha en ansvarsfull MANLIG kille? Okej okej, jag ska inte förneka det, jag har ytliga begär också. Jag är inte mer än människa. Jag kan inte bli tillsammans med någon som inte attraherar mig, det vore att förstöra hela magin med kärlek. Sedan kan det ju vara så att de kllar jag inte blir attraherade av, att jag inte upplever dem som ansvarsfulla MANLIGA killar, och då var vi tillbaka vid insidan xD

Salig blandning, people. That is what we all want. The essential mixture in a person which fits ourselves without doubt, misery and longing for something better.

*FNISS*

Det svåraste som finns är att formulera sanningen, på rätt sätt, öga mot öga. Att framställa den som den utger sig för att vara inför en själv.

Till exempel så har en relation jag har till en person gått i stå, tror jag. Och en annan relation har förändrats. På något sätt så skulle jag vilja diskutera det, och om det är som jag upplever det eller inte, men när man står där så får man inte fram det man vill säga. Dels på grund av situationen runt omkring och dels för att en uttalad sanning är så mycket starkare än en skriven. En uttalad innehåller nyanser i betoning och kroppspråk och ögonkontakt, saker som det skrivna aldrig kan innehålla.
Då känns det så viktigt att det som kommer ut inte får personen att backa och sluta sig, utan ta till sig vad det är man försöker säga.

Jo, men oavsett hur det står till med dessa relationer så kommer minst en att minskas ner till ytterst liten om ett år, på grund av min "flytta-hemifrån-och-tvingas-bli-stor"-grej. Den andre kommer antagligast förbli ungefär densamma, på grund av dess karaktär.

(och ja, jag pratar i koder hela tiden, sorry for that, men what-the-hell, ibland ((alltid)) vill jag undvika att lämna ut folk i etern... )

Henna

höll vi på med idag, mycket rolig sysselsättning. Det enda som är bsvärligt är hur man ska skydda den från omvärlden tills dess den är färdig.

Men så är det väl med allting. Att det är svårt att skydda tills man fått klart för sig hur något ska vara. Alltid är det något som stör, eller förstör, vad det nu är man skyddar. Må så vara om det är ett barns naivitet eller en idé om hur något man producerar ska se ut. Det är därför man aldrig blir riktigt nöjd. Det finns alltid något man skulle kunna gjort bättre. Och på ett sätt är det bra, för hur skulle annars mänskligheten röra sig framåt, uppåt, för att inte fastna i en oändlig stagnerad cirkel?

If no one ever knew me really and truly

• my secrets would be buried with me
• my thoughts would be worthless
• the words I spoke would not be used by others
• and the meaning with my life would be non existant

Think it is rather good, the friendship thing. Someone is always there to tell me I am worth whatever I am worth :)

"and when you are lonely it is not because there is no one
who wants to spend time with you,
but the ones wanting it is, well, stupid enough
to do other things than what they want"

Also, never put all your thrust in something said from a sad person. These might be affected by the sadness in their hearts when the words are spoken. From a cold and clear person though, remind yourself to trust those. They are the worst kind of truth tellers, and if you forget to believe in what they say you will probably get miserable later on. ^^

I am about to share a song with you, Lisa Ekdahls "Svag för din skönhet". For me, it is the declaration of friendship and love when it is at its most wonderful, but also saddest, stage. Against all odds so to speak.

Förlåt mig min svaghet
Förlåt mig mitt begär
Så svag för din skönhet
och allt det du är

Men vem rår på ett hjärta
vem rår på det blod
som rusar I kroppen
vid gud du gav mig mod

För du hötte åt gamarna som jagade och följde mig
Du drog mig upp ur skiten, du badade du sköljde mig
Vi simmade mot strömmen, I den stridaste av strömmar
För du sa "Man blir vacker om man följer sina drömmar"

Förlåt mig min stumhet
Jag visste inte ord
då jag såg vad du gjorde
och du såg jag förstod

Jag ville ge dig himlen
och himmelens beskydd
Men jag kan inte tala,
din kärlek gör mig brydd

För du hötte åt gamarna som jagade och följde mig
Du drog mig upp ur skiten, du badade du sköljde mig
Vi simmade mot strömmen, I den stridaste av strömmar
För du sa "Man blir vacker om man följer sina drömmar"

Så svag för din skönhet och allt det du är

Jag har en idé

...fast om den går att genomföra är visserligen en annan sak. Projektarbetet, ett dikthäfte där dikterna är samhällsinspirerade. Alltså inte kärlek, tonårsgnäll, mjäkigt, så där vanligt. Snarare något liknande det här:

Utanför står jag
Försöken att bli likvärdig
Att gälla för den jag en gång var
tar tid, lång tid,
här där jag nu är
Den plats jag lämnat är förlorad
Ännu har mitt hjärta inte funnit
den plats där jag nu hamnat har
men jag försöker fortfarande finna den
för barnens skull

Inte för att jag vet om den sänder ut det budskap jag vill. Hur tolkar ni den? Vem, vad och varför?

Skulle något sådant kunna fungera som ett projektarbete? Får man överhuvudtaget skriva egna dikter? Egentligen är ju inte det något vetenskapligt. Det är ju bara mina ord i ett försök att spegla min omvärld och gestalta den som jag tror att den upplevs för andra. Det vore intressant att göra det. Jag skulle vilja göra det!

Igår var jag i Borlänge och badade med scoutpojkarna. :D Behöver jag verkligen säga att det var urkul, det är väl en självklarhet med det gänget?! Ja, efteråt åt vi på Burger King, också bra ^^

Idag har jag träningsvärk i ryggen, det är bra. Blåmärkena på höfterna är ju lite spännande, men inte så bra kanske ^^ Jag gillar att peta på mina blåmärken. :P

Lovet gick fort. Roligastpriset står mellan Eskilstunatrippen. "Så mysigt att träffa moster och kusin ett tag, och pimpla vin och prata och bara ta det lugnt. Och äta god mat, underbr sushi..Titta på när de andra pysslade och stickade, diskuterade balklänning med kusinen litegrann. Blir en taftklänning, ungefär så långt har vi kommit!" och polarmyset på torsdagen "TP, underbart sällskap, chips, cider, diskussioner, förevisning av bilder och musik"

Annat jag gjorde på lovet var bakade och sov! Ochh glömde bort att äta då och då ;)

Nu är jag trött! Nighty

Funderingar om mig själv

I många fall får man höra hur en sak ska vara. Hur en dikt ska vara. Lärare som talar om att man ska ta bort ord som binder ihop, för att sammahanget ska kunna tala för sig själv. Om jag känner att jag vill vara översvallande då? Om jag känner att alla ord behövs för att förmedla det jag vill säga. Ska jag då utesluta ett bara för att det i andras ögon är onödigt? Så fan heller. Fast samtidigt är orden man hört ändå där i bakhuvudet och påverkar en, och helt plötsligt upptäcker man att dikterna ändrat struktur en aning.

Sedan, det här med att sitta och fila på saker, formuleringar, i en evighet. Det är inte min grej, inte "my cup of tea" som britterna säger. När jag känner för att skriva, då skriver jag. Om det som kommer ur mig är läsvärt eller inte, det är en annan sak. Det är väl det som gör det så besvärligt många gånger för mig. Att jag ska ha det gjort så snabbt, för att kunna byta kapitel sedan. Uthållighet är en av mina blackar om foten. Jag har den inte. Jag kämpar inte. Om saker går min väg, fine, let's do it, men så snart något kommer i vägen, eller någon inte reagerar som jag väntat mig. Då blir det platt fall och pannkaka av alltihop. Jag lägger mig. Är det någon som, på riktigt, kan säga när jag verkligen kämpat för något? Verkligen helhjärtat kämpat, varit som besatt, för att klara av något?

Jag är inte den som kämpar, helt enkelt. Tragiskt med tanke på att jag har planer på att bli journalist. Där kan man snacka om att vara tvungen att kämpa. Jag är en verbal drömmare som alltid haft lätt för mig, och därför har jag aldrig lärt mig att kämpa. Det har löst sig ändå på något sätt. Eller, jag kämpar väl för vissa saker, vissa människor, men inte för hur jag egentligen vill att relationen oss emellan ska se ut utan för att behålla dem på en framstående plats i min världsuppfattning. (och nej det gäller inte EN särskild person, det gäller ett oräknat antal av mina vänner.)

I framtidsväxeln

• "Ja fröken, här har ni er framtid!"

• Åh tack så mycket. Jaha. Jaha. OJ, vad många olika jobb jag kommer ha, 1..2....7..13, men vänta, det här är ju inga jobb. Det är ju bara massa arbetsförberedande kurser?

• "...."

• Jaha, så jag kommer aldrig komma ut på arbetsmarknaden. För att jag inte kommer kunna slå mig in den hårda vägen. Tack så mycket för den, madam.

• Då ska vi se, nästa punkt i mitt liv är alltså...Åh en grabb, hur går det sen då? *bläddrar fram några sidor* Attans, kafétjejen snodde honom. Ja ja *suckar* hon får väl ta honom då. Han var ändå inte riktigt vad jag letade efter.....
• Då ska vi se, ja men det här låter väl trevligt. *läser högt* Bygger ett madrasserat rum, ett skrikrum, för att äntligen tillåta mig själv att släppa alla spärrar. När det är gjort skriker jag ur mig allt som byggts upp inombords och dör lycklig, åttiosju år gammal.

Jäkla skit att det ska ta så länge innan jag tillåter mig själv att släppa alla spärrar!!!!

Och för övrigt så är mitt ideal påverkat av en uppsjö böcker, filmer och människors åsikter. Önskar att jag kunde säga att det var från intellektuella sådana, men nej. Snarast från romantiska romaner/fantasy/kärlekskomedier och dramer.. men människorna, ni underbara, ni är intelligenta och seriösa, med humor i ögonvrån. Oavsett hur pessimistiska somliga av er (oss) låtsas vara ibland.

Vad jag gjorde igår

Bakade krämbullar...och vet ni vad, de blev faktiskt goda!

Låt mig
en fågel i dina händer

försvinna härifrån
utan eftertanke

ingen "hjärta och smärta"
ingen hjärna med i leken

rusa fort i en tandlös mun
som gjord för att bitas löst

se mina fördomar andas tyst
hör mig rätta andras högt

innan jag vandrar inuti
lyssnar utanpå

Räkna spring leta
barndomens kurragömma
morgondagens livet
utan förstånd följs spelets regler
ibland hoppas siffror över
för att kunna leta fortare
men resultat uteblir
återgår alltid till startpunkten

Förgyller gör de
Förgör
minnen från förut
allt för framtidstron
att den ska ha något gemensamt
med ett förflutet
som ändå alltid slutat fel
trots goda intentioner

_tjoho, officiellt borttagen

Jag tog ett beslut, och tog bort mig själv från lunarstorm. Dels för att jag kände att siten inte gav mig ett dugg och dels för att de enda människor man hör ifrån där är konstiga "Jag vill träffa dig, jag heter Omar 22år, bor jag gör i Krylbo"-killar som jag inte orkar diskutera med. ^^ Livet finns någon annanstans och väntar på mig, och min framtida man kommer jag definitivt inte träffa via lunarstorm. ;D Wohoo, heja mig!

Idas djur:

• Allting startade med undulaten Pelle. Jag tror iallafall att han var min? Han var en snäll undulat som satt på ens finger och var snäll och sällskaplig.
• När vi hade flyttat till Laos och bott där ett tag bestämdes det att Ida skulle få en kanin, en helvit med röda ögon, för en sådan ville hon ha. Alla andra barn i familjen hade tydligen en också, men som jag mindes det hade vi bara två. (Jag minns bara min, och ena storasysterns.) Min vita med röda ögon inhandlades från Kanna Baran och döptes till Lisa (namnet uttalat med ordentligt läsp-ljud). Lisa var en väldigt rivig liten kanin, men enligt min omgivning så älskade jag henne.
• Efter hemkomsten till Sverige och flytten hit fick jag en katt i sexårspresent. Min söta helsvarta kisse med vit fläck under hakan döptes till Sotis. Han sov i min säng och var min allra bästaste vän. Tyvärr kastrerades han aldrig, vilket gjorde honom till en strövare som slutade sina dagar under en bil här i byn. Då var jag åtta år och han två.
• Därefter kom hönsen. Först hedemora-tuppen Modig. När han blev stor och stark blev han dock lite väl stor och stark, och uppblåst, så han slogs. Inte så roligt för en tös som mig. Därefter kom de tre millifleurhönsen Willie, Millie och Moa, samt ett år senare deras tupp Stjärna. De levde ett antal år.
• Fiskar utan andra namn än artnamn har också funnits, i omgångar. Fjärilsciklider, platys, guppys, svärdbärare, dvärgguramis, m.m. (ja, en "jättemal" på 15cm hade jag också. Den var nästan läskig, just för att den var så stark.)
• Därefter inleddes min rått-era. :D Egentligen är råttor helt suveräna djur, om man tar sig tid med dem i början och har en ordentlig bur åt dem. (Hög på höjden, i många våningsplan och med liten bottenyta.) Då är de som lättast att ha. Ja, och så bör man ha dem i par eftersom de är flockdjur. Honorna luktar mindre, jag hade bara honor. Mitt första par hette Pepsi och Cola. Cola var liten och sjuklig redan från början, och en dag när jag kom hem från skolan var hon död. Efter henne kom Sprite och höll Pepsi sällskap ända tills Pepsi for till de för evigt laboratoriebefriade råttornas förlovade land. Singha försökte fylla hennes tomrum (Singha är för övrigt en thailändsk ölsort.) men för mig finns det ingen råtta som kommer i närheten av Pepsi.
• Under den här tiden hade jag även en kanin, som jag fått i födelsedagspresent. Inte kaninens fel att jag var inriktad på mina råttor during this time of my life, men det gjorde att den inte blev särskilt tam. :/ Och han rymde sin väg.
• Och nu då, jag har mina älskade kissemissepluttisar. Drygt ett år har de befunnit sig i min vård. Trulsa är äldst och smal. Kura är yngst och tjock. De är, båda två, trefärgade, Kura är mörkare. De tycker om mig som det verkar, kanske för att jag ger dem mat. Trulsa står ut med i stort sett vad som helst. Jag kan vända henne uppochner och frusta henne på magen och lyfta henne i nackskinnet. Det gör henne nästan bara gosigare. Kura är mer sig själv närmast, även om hon ofta får gosryck där man knappt kommer undan. Hon bara gosar, gosar och gosar. :)

Nu har ni fått lite insikt i hur mitt liv med MINA djur har sett ut. Andra djur har funnits, och finns, i familjen. Om ni vill veta vilka dessa varit, och är, let me know, will you?

Kvällens musik

Idas förlorade verklighet

Vad är det som gör att känslan inför en relation förändras? Vissa människor finns med när jag ser mig som vuxen, somliga på en framträdande plats. Andra bara som parenteser. Och vissa som jag känner står mig otroligt nära just nu. Jag ser dem inte på någon möjlig position sedan, i framtiden. Det gör mig fundersam. Hur är det möjligt att människor som är i det närmaste livsviktiga för mitt välbefinnande inte ska finnas med sedan? Och att den person som sedan ska bli den viktigaste i mitt liv kanske är någon helt främmande människa som jag aldrig ens berört med tanken. En sak till som stör mig är hur fort hjärnan kan ändra uppfattning om olika situationer och personer. Vad är det för mening med att göra sig en uppfattning om hur en sak förhåller sig när något hela tiden stjälper det helt uppochner? Och att jag för tillfället känner mig som en så krävande person. Som att jag hela tiden vill ha mer än jag kan få. Att jag blir påträngande och säger saker som besvärar, bara för en reaktion. Det är fel sätt att bete sig på och gör inte mitt liv vare sig vackrare eller lättare att leva. Samtidigt som jag är påträngande är jag ändå undfallande och distanserad. Om jag ska vara med ska det vara på mina villkor. Jag är dålig på att kompromissa, för en gångs skull.

Det märks på musiken jag vill lyssna på. Det började med Takida och Dio, och har fortsatt med den mörka, tragiska, hårda, vackra musiken, Kent och annat liknande. Och jag vet inte ens om jag vågar beskylla hösten, som är så vacker, för min maktlöshetskänsla.

Måste bara rekommendera er att kolla på hennes bilder för den 22 oktober. Min keramikgumma fick mycket uttrymme :D

http://blopploppan.bilddagboken.se/

Och jag gillar den!

Jag älskar mina kryddmuffins. Saftiga muffins med nästan lite julliknande smak, och smetmängden är precis lagom mycket. Av en sats blir det antingen ca 20 normalstora muffins, 12 amerikanska muffins eller en stor kaka. Jag gillar när det passar in på rätt sätt. ^^

Ikväll var det organisationstävling. Det var roligt. Vi rände omkring i Hedemora och letade efter saker. Jag är trött. Jag har spelat wii idag. Jag har träningsvärk i armarna och benen. Jag har spanskaglosor till imorgon. Jag har kollat på dem litegrann. Jag borde lägga mig. Ska det snart. Ska äta muffinsen och dricka upp teet först.

Tallest man on Earth är en bra artist. Jag gjorde en rullstolsbunden gumma på keramiken. Jag vet inte varför. Jag har lyssnat på P1 på mp3n idag, det var roligt! Kanske händer fler gånger. Nu ska jag äta upp, och sova!

Godnatt

21

Congratulations and celebrations! Hope the day was better than you planned it to be!

Se på månen ikväll. Här är den vacker. Hur är den hos dig?

You know what...?

Ibland vill även jag bara gå och gömma mig, eller skada saker. Idag, imorse, ville jag först och främst bli av med mina egna smärtor, med hjälp av någonting (senare, ganska så tidigt, upptäckte jag att detta något var tvunget att bli hemfärd, piller, vetekudde och mycket varmt te med honung)
Anledningen var detta satans påfund som även kallas mensvärk. I vanliga fall brukar dessa perioder av mitt liv inte påverka mig nämnvärt, mer än att jag av någon konstig anledning beter mig mer kvinnligt.

Men idag, uj uj uj, det var som om någon släppt en helvetisk mängd otäcka djur i min mage, och de förflyttade sig mellan svanken och magen och krampade om vartannat. Jag sitter där, på min första lektion för dagen, och toksvettas. Först varmt, så jag tar av mig tjocktröjan och fläktar. Sedan, helt plötsligt, börjar jag frysa. Jag sitter verkligen och huttrar, och kallsvetten bara rinner. Kan inte heller andas som normalt folk för det gör ontet ondare, så jag sitter och flämtpustar också.

"Jisses, hjälp" tänker jag, för sådan brukar jag ju inte vara. Stark ung kvinna som jag är. Bäst att resa sig och kila iväg och tvätta ansiktet med vatten. Reser mig upp. "Shit vad det svajjar, ska det vara såhär?" Ser mig omkring, flickorna, mina söta vänner, tittar oroligt på mig. Jag kilar ut genom dörren. Hjälp, mitt maskineri tänker sprängas, känner motorn koka.Ögonens fokus ur funktion, allting bara rullar omkring, men jag vet hur jag ska gå för att det ska märkas ytterst lite. Drar upp dörren till damernas och slår mig ner på golvet bredvid en toalett. Känner det värsta snurrandet dra sig tillbaka, öronen blir varmare än resten av kroppen (konstig effekt som jag alltid uppnår när något inte är som det ska, dvs. när jag håller på att svimma, men det bestämmer sig för att dra sig tillbaka)

Det var själva panikkänslan just där och då. När jag väl orkar resa mig upp är lektionen slut, klassen har lunchdags och damernas fylls med klassisar som funderar på hur det är med mig. Kikar i spegeln där ett spöke lyser upp mitt ansikte. Well, not that great I guess. Får a couple of painkillers av Eve. (Bless her) Visserligen alvedon som inte hjälper mot magvärk, men snurrandet lägger sig helt. Lägger mig på klassrummets soffa. Alla andra är och äter, jag gnyr och gnäller i min ensamhet, och för en av mina systrar via sms. Sedan kommer Sara, min kära söta Sara, tillbaka och klappar på mig. Jag bestämmer mig för att åka hem. Först går jag dock till matsalen. På ditvägen blir jag uppraggad, och får därigenom lite sällskap i matsalen.

En av mattanterna, ryska tror jag, ser direkt hur jag mår och är gullig och serviceinriktad. Hon hämtar en stol åt mig, medans jag sitter på golvet tillsammans med mitt sällskap i väntan på att pastan ska kokas klart. :) (ja, klockan var ju efter tolv och i stort sett hela skolan har då redan varit där och roffat åt sig allt) Men, tyvärr, jag fick inte i mig mer än en tugga. Sofie, jag slängde hela min portion!!!! :O

Sedan gick jag mot bussen, med ett stopp strax utanför Kopparportarna. "Sorry guys, but watch out where you step." Blev lite för mycket frisk luft. Men sen for jag hem och nu sitter jag här. Iprenfylld, tefylld, varm och relativt trevlig igen. Aldrig aldrig aldrig gå utan Ipren någon mer gång. Piller är till för att hjälpa en. (Man ska bara inte gå till överdrift)

Oftast är det man ångrar detsamma som det man aldrig gjorde!

Jag har sett två filmer de senaste dagarna. Båda dessa filmer har berört mig mäktigt mycket.

Den första var Döda Poeters Sällskap. Helt underbar film. Jag hoppas att alla ges möjlighet att se den någon gång under sina liv. Sedan, om de tar chansen eller inte, det är upp till dem. Den lämnar en med en positiv magkänsla och man går från filmen med nacken rak och ögonen fokuserade på framtiden.

Den andra filmen jag sett var dagens skolbio "När mörkret faller". Även denna borde alla se, men den är på svenska så det kan hända att det blir aningen svårare. När man lämnar den är det dock inte med en positiv magkänsla, iallafall inte hos mig. Jag lämnade den med ett behov av syre, av att djupandas in en känsla av trygghet. Mina nerver var helt uppe i spinn och fokusen var ganska splittrad.

När jag kom hem somnade jag på soffan och nu har jag börjat lugna mig igen. Behovet just nu består av melankolisk musik och te, vänskap och enkel trygghet. Sådant jag vet att jag erhåller från min älskade omgivning.

Jag är så glad att jag har det liv jag har och att ingen längre ifrågasätter min person. Inte glad som i "studsa-omkring-och-skratta" utan som i *mjuk suck* "Vad skönt att jag tillåts vara jag!".

Vad kan vara värre
än att förgäves kämpa för de drömmar man har
Att, precis när man tror att de uppfyllts,
bli ombedd att själv krossa dem
dessa drömmar som man själv skapat
utifrån sitt eget innersta väsen
endast på grund av deras ovärdighet
...i andras ögon sedd

Jag såg kärlek

Jag såg en man stiga av bussen med sin lille son. När sonen kommit ner från bussen börjar mannen gå. Jag såg hans hand vifta lite åt sonen som för att visa att han fanns där. Pojken sträckte sig efter hans hand men nådde inte riktigt fram. Men så sträckte manenn ut handen bakåt igen och sonen sprang några steg och hugger tag i pappans hand. På något sätt var det så vackert. Äkta kärlek mellan förälder och barn.

Ljuspunkter med att gå i gymnasiet/ på samhällslinjen

En av de bästa sakerna är såklart loven. Det säger alla, så det behöver inte jag orda om. Jag ska istället ta upp några av de, som jag tycker, bästa sakerna när man faktiskt tillbringar tid i skolan. Bland annat tycker jag det är helt fantastiskt att man på tre år lär känna tidigare helt okända människor så bra att man skulle anförtro dem det mesta av ens viktiga saker och kunna känna sig säker på att de tar hand om dem. Att lita på folk som man inte är ett dugg släkt med. Det är som att ha en stor familj utanför den egentliga, biologiska, familjen. Speciellt som man känner att man kan vara ärlig gentemot dem. Man vet vad de går för och vilka ämnen som resulterar i skratt och vilka som åstadkommer besvärad tystnad och därigenom bör undvikas.

När man är inne på tredje året har man inte längre samma behov av att vara på topp jämt och ständigt. Kraven jag har på mig själv har blivit mer mänskliga, jag känner mina brister och svagheter. Därför slipper jag stressa upp mig inför saker som i ettan gjorde mig helt knäckt. Dessutom kan man komma till skolan i otvättat hår, gamla kläder och utan smink och ingen tittar snett för det. Speciellt vid större prov är det vanligt att man ser ut så. Det är mer regel än undantag. Man gosar in sig i "Jag bryr mig inte"-attityd för att kunna fokusera helhjärtat på provet istället för på omgivningen.

Genom att jag går samhäll får jag dessutom en viss distans till småsinthet och skitsnack. (Vet inte om det egentligen beror på att jag går samhäll eller om jag har mognat eller helt enkelt använder förnuftet på annat sätt än tidigare.) Ju längre tid jag går här, desto lättare känns det att ta kritik och se på saker som kanske "borde" beröra mig djupt på ett mer överskådligt sätt. Jag kan hålla distans och inte hetsa upp mig när någon tycker annorlunda.

Och förstås, att ha polare att snacka med jämt och inte bara seriöst snack (även om det seriösa snacket kan vara riktigt intressant) utan också fjollerier och trams. Att få retas och dryga sig. Det är så annorlunda jämfört med hur det var i högstadiet då varenda människa nojjade ihop över vad som helst.

Jag kommer sakna min skyddade skolvärld där jag är försäkrad och omtyckt, har arbetsuppgifter som är till för att utveckla min tankevärld och ett helt gäng människor som jag tillbringar mer tid med än min släkt/familj. Det kommer vara hårt att bryta upp och ändra livsstil, flytta hemifrån och växa upp.

Well, I know I'll make it, but even so. It's a bit scary realizing I'll have to take care of myself and do what I want. What if I choose the wrong path, going straight into the mud head first. Or if I end up with doing something I don't like, in a city I dislike, with someone I began loving but ended up despising. That wouldn't be so good, would it. I hope I'll have the strenght then to start over. Giving myself another try at doing right the second time, instead of being stuck in my life just because I'm too scared to walk away from the work, move from the city and leave the person I don't feel for any more. I'm thinking about this only to give myself a hint that it's okay to change mind along the road to become this grown-up person. Hope I'm not the only one, because in that case I'll be the one despised by my surrounders.

Varje gång något går din väg,
då delar jag din glädje.
En droppe lycka, en fladdrande fjäril i magtrakten
Skapandet av ett leende på mina läppar
Om något går fel
om det du behöver är en hjälpande hand
eller det du önskar är empati
lysande ur ett par ögon
Står här som en ovanligt mjukt stöd
med ett försök att spegla din själ
i mina blanka tindrande två

Mest av allt älskar jag känslan
av att inte kunna ogilla dig.
Att stå där helt maktlös och avväpnad
inför någon som man vet vill en väl.
Ganska härligt är det,
tilliten till en annan människa.
Lär er den så har ni kommit en bit på vägen mot lyckan

Somliga påstår att livlig fantasi är bra. Ibland håller jag med dem, men det försätter mig i situationer jag inte trivs med ibland. Situationer där mina drömmar och fantasier inte stämmer överens med verkligheten. Ibland gör det mig så oändligt ledsen när min omgivning inte förstår hur jag resonerar. Herregud, mitt liv, lever jag inte det som jag vill och med de problem och situationer och verkligheter jag själv försätter mig i? Vilka är de att säga att jag bör ändra på något, eller för den delen aldrig ändra på något?

Att min verklighet ser ut som den gör, och det faktum att jag för närvarande trivs i den, är inte det ett tecken på att jag gör val som är bra för mig? Att jag inte ramlar isär i atomer och tårar varje dag. Att jag ser det vackra i det lilla. Att mina känslor tillhör något av det jag älskar mest med mig själv. Det är ju det som gör mig till mig. Vad har de för rätt att skratta och nästan håna det, bara för att det går över deras huvuden. För att det jag försöker uttrycka är så långt bortom deras uppfattningsvärld att det inte fastnar.

Självklart är det lättare att slå bort det istället för att försöka sätta sig in i hur jag tänker. Men, är det då värt att ens försöka säga något. Vore det inte bättre att leva sitt liv på okänd plats, där man inte utgör en ifrågasättande, annorlunda del. En del som de flesta inte ens orkar försöka förstå sig på. Ibland tvivlar jag på världens behov av ifrågasättande, på världens behov av något som är jag. Trots att tvivlet finns tänker jag i min tur försöka finna en mening, en idé om varför jag placerades här som den jag är.

Dikt, KRIS, present m.m.

"När ska vi mötas bringa mot bringa,
kropp mot kropp,
på hudens egna villkor..?
Med all känsla som kan uppbådas
genom fingertopparnas försiktiga smekningar
och värmen som skapas
Kan det inte bli vår gemensamma källa
att hämta kraft ur..?
Eller är jag dömd att evigt söka njutning
i den intellektuella, verbala,
ändå ganska torra värld där jag söker den idag? "

Igår var jag på en "föreläsning" med en man från KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) från Gävle. Anledningen till att jag sätter föreläsning inom citationstecken var att det inte var en föreläsning så mycket som en förevisning av, och en inblick i, livet för en före detta kriminell narkoman. Många var de som störde sig på hans stapplande på orden, hans hummande och hans vankande fram och tillbaka. För mig gav det ytterligare en dimension till det han hade att säga. Det var ändå inte där fokusen låg. Det han hade att säga kändes äkta just för att det var självupplevt och på grund av att han inte kom ur det alldeles felfri. Om han inte hade haft några men skulle det inte ha varit ett avskräckande exempel. Det skulle ha gjort honom mindre sympatisk som person om han stått framför oss och briljerat på "hög" svenska om det han upplevt.
Just det att han betonade vänskapen och att den är så viktig för honom nuförtiden. Jag kan så väl förstå den känslan. När man tidigare haft vänner som kunde svika en för en sil så måste det framstå som högsta vinsten att ha vänner som ställer upp när som helst var som helst. Att han inte tog upp kvinnoperspektivet var, som han sa, för att han var man och inte hade någon inblick i hur kvinnor fungerade. Att han sa så, det respekterar jag honom för. Överhuvudtaget kände jag stark empati under hela föreläsningen. Jag skulle kunna prata massa mer om den egentligen, just för att det är så mycket som han sa som jag skulle kunna prata ikring, mn nu får det räcka.

Mitt snufflud gav mig en present idag by the way. Jag blev jättechockad och jätteglad! :D Mörkbrun utsida och ljusturkos insida, stor tekopp. *happyhappy* Sitter här med den bredvid mig at the moment faktiskt. (Och vad då blanda svenska och engelska, det är hennes fel, blir jag glad så gör jag så.)

Så småningom, när jag läst igenom boken kommer jag antagligen svära mig igenom en jävla massa skit angåend ett visst andra världskrig. Uppgiften i historia just nu, förstå hur Hitler kunde orsaka kollektiv galenskap i Tyskland och surroundings genom att läsa "Tell ye your children... A book about the Holocaust in Europe 1933 - 1945" och se lite dokumentärer och sådant.
Grymhet får mig att skita i vilka som ser mina känslor. När jag har suttit och bläddrat i boken i skolan hittills och läst saker har ilskna tårar runnit och Sofie har därför klappat mig på axeln när jag harklat och snörvlat efter lektionens slut. Eftersom grymheterna redan begåtts och jag inte har en enda möjlighet i världen att hjälpa till att förhindra dem känner jag mig så liten och maktlös. Bara tanken på de sexhundra nakna unga pojkarna som sprang runt som galningar för att försöka komma undan germanernas gevär. Det är så otroligt smärtsamt att det var människor som beordade sådant mot andra människor. Mer ingående diskussioner kring ämnet kommer längre fram när jag har mer kött på benen och har distanserat mig lite, om det går.

Jag är så glad över att medkänsla, empati, kärlek, trygghet, mat och värme är sådant som majoriteten vill ge och få/ känna och erkänna som viktiga aspekter av mänsklighet idag.

WHAT??

Ja, mycket konstigt sker här i världen. Mitt ungdomskonto är en av dessa platser som jag inte förstår, men jag ler, tackar och tar emot! Hur har det här gått till? Jag har ju mer än jag har gjort skäl för? Kan någon komma med en rimlig förklaring? Nog för att det är trevligt och så, men jag vet ju inte varför?

Och vad det handlar om, jag har mer pengar på mitt konto än jag tror att jag borde ha. :D

En dag är lång, men en månad är kort. Hur går det ihop? Det går inte ihop, men ändå är det så det fungerar. Helt absurt och ologiskt. Det handlar förstås om subjektiv upplevelse, men vad fan! Fast de är förstås olika, dagarna kan också vara långa ibland. Dagen efter en fantastisk dag är alltid lång, och ännu längre blir den om den inte innehåller minsta lilla av det som gjorde dagen innan helt sagolik.

Idas vackra ord-lista

• Porlande, virvlande, susande, gnistrande, fluorescerande
• Tisslande, smygande, brusande, brinnande, trasslande
• Alv, troll, älva, norna, stjärna, skogsrå, tomte, karl
  
• Förstubro, veranda, friggebod, häbre, fäbod
• Skog, vatten, myr, häll, älv, himmel, vall
  
• Passion, lust, kärlek, känslor, magi
• Måne, ulv, ylle, smedja, eld
  
• Utlämnad, nåd, begär
• Smidighet, grace
• Leopard
  
• I
  

Varför inte?

Dikter

With the beauty
you haven't made yourself
and a voice
even angels would hurt for
you stand tall among the visitors
with your own version
of the real world
excluding rights and wrongs
while the surrounders
try to catch
the flying pieces of your soul
in the air


När det man vet ej går att förklara
och det man vill säga inte existerar i befintliga ord
ska man då försöka skapa en ny verklighet
producera sina egna ord
se en utväg från en återvändsgränd?
Vänd dig från väggen, tänk bort
den svidande smärtan
där de verbala piskrappen träffat
och slå tillbaka, intelligent och skoningslöst

Jag vill bara sätta ner foten, säga stopp och att från och med nu ska saker ske på mina villkor och på mitt sätt. Om det bara vore så enkelt. Dock, jag är ju inte den enda människan i deras värld, och garanterat inte den mest lämpade till att ha det ansvaret. Men gentemot vissa människor har jag verkligen ingen kämparglöd. Jag är som vax i deras händer. En viftande hund när de ser på mig. Om de säger något, vill ha verkligheten på ett visst sätt, ber mig om något, allt accepterar jag. Oavsett hur svårt detta något kan vara för mig att hålla mig till. Det är förstås inte alltid som det är svårt. :P Men när jag vet att jag inte har något att sätta emot, då erkänner jag att jag är alldeles maktlös. Helt utlämnad på nåd och onåd. Det gör ont att veta att utsidan är stark och insidan naiv, vill allt så väl och ändå inte kan lyckas krypa under skalet och betyda mest. För, att betyda mest innebär delvis ömsesidig respekt men också att man har en viss makt, bara genom den man är.

Om jag vetat vad jag vet idag skulle jag ändå inte gjort annorlunda, någonsin. Eller jo, en gång, men det är väl ändå inget jag ångrar, onödigt att ångra. Det är mitt bevis på att även jag kan råka tappa kontrollen över vad jag egentligen vill. Och jag hade ju aldrig räknat med vändningen det tog senare. Jag vet inte om det hade påverkat något, men jag hade iallafall kunnat gå in i ett hus den där kvällen. Jag hade aldrig sett oron i ett par vackra ögon, smärtan som fanns där just där och då. Och jag vill helst av allt se dem glada. Det är därför jag alltid gör vad ni ber om. Jag står inte ut med det jag ser i era ögon. Mitt jag är inte byggt för att medvetet såra någon som jag anser är viktigare ur mänsklighetsperspektiv, än mig själv. (Hjälp, det låter ju rent av fruktansvärt att någon skulle vara viktigare än en annan människa, förlåt mig) Det jag menar är att de personer som jag står maktlös inför är sådana som kan åstadkomma viktiga saker i världen. Beröra människor på olika sätt. Sådana människor som faktiskt kan göra skillnad, bara genom vilka de är.

Ensam är stark

Jaooza, snart lär jag väl gå och käka lunch..ensammen. Ska bli så skönt imorgon när min kära söta återvänder till skolans välkända korridorer, antagligen alldeles brun efter två veckors utlandsvistelse. Spenderat dem har hon gjort i Thailand, och jag är såååå avundsjuk! ^^ Fast mest glad för hennes skull såklart. :)

En lektion kvar idag, och den börjar tjugo över ett. Nu är klockan fem i elva. :P Min buss som jag tar hem går tio i tre idag. Känns lite smått frustrerande, men det finns inte mycket man kan göra för att ändra på situationen.

Etik är moralens teori.

Inom psykologin håller vi på med humanistisk psykologi at the moment. Bland annat något som kallas giraff-/vargspråk. Det har vi prov om på torsdag, så jag får väl sitta här och plugga det. Efter lunchen.

(Reservationer, nu ska jag filosofera lite om ändringar av livsstil här. Det är varken för att jag påstår att jag är tjock eller mår dåligt på något sätt. Helt enkelt bara för att jag tror det vore hälsosamt.) Borde vänja mig vid att klara mig på mindre portionstorlekar vid lunchen och middagen. Kanske be min kära kusin om hennes yogaprogram och sätta igång. Öka aktionen i mitt liv. Unna mig att hitta på saker om jag vill, istället för att slå undan dem med ett "Det är ju jobbigt!" Istället för att vara slö, slapp och likgiltig till det mesta i mitt liv.

Jag ska rensa ur mina garderober förresten. Det börjar bli väl knökfullt av saker jag slutat använda men behåller av tre orsaker:

1. Minnen av tillfällen då jag burit dem.
2. "Jag kanske behöver dem en dag!"
3. ...och att jag inte orkat ta tag i det, för det tar sådan tid och jag måste bestämma mig och *Usch* ...(gnäll gnäll gnäll)

Nej, jag tror jag ska gå och sätta mig och käka i matsalen..ensammen. :P Tur att man är en stark kvinnlig varelse som står upp för sig själv! (Eller ligger ner om det är vad jag vill B) *men Iiiida* ...) Bye now

Nu vet jag hur det känns, och det är ingen hit. Det ska i möjligaste mån undvikas i framtiden. Vara alldeles skakig, med huvudvärk och ont i diafragman. Hela tiden försöka dricka lite vatten. Vara tvungen att böja sig framåt och djupandas titt som tätt. Nej, det finns mängder av roligare saker att göra. Fast gårdagen var toppen, trivdes väldigt bra trots att jag var yngst i sällskapet.

Det är lite spännande att kroppen säger åt en vad man behöver få i sig. Vatten naturligtvis, men den försökte hela tiden få mig att tänka på kall mat utan starka kryddor, enkel mat. Sushi sa den lite då och då, för det känner man sig så snäll av efteråt. Ris överhuvudtaget, och något enkelt och snällt kryddat till. Fast buljong var också en grej som den fick mig sugen på. Well well, jag tycker iallafall att det känns som att man bör lyssna på sin kropp när den säger vad den behöver. Särskilt när den pratar om nyttiga varor.

Tankeverksamheten avstannad. Snart dags att tillbringa ännu en tidsrymd under ett täcke, ty hjärnan krampar.

Ett ord är så onyanserat. Även om budskapet säkerligen går fram så blir känslan lidande. Jag vill ha personlighet. När jag skriver något till någon så försöker jag få in en gnutta känsla i mina ord. Försöker ge dem en nyans. Ett lidande, om det jag skriver gör ont. Ett glädjetjut om jag skriver något glatt. För ett glädjetjut och tårar är känslor i dess renaste form. Ett skrik är en känsla som få tar fel på. Ibland så får jag en sån otrolig lust att bara skrika, skrika för allt vad jag är värd. Ta slut på alla mina resurser bara genom att använda rösten, lungornas kapacitet och vinden omkring mig.

En datorskärm, som den jag sitter framför, vad är det för ett behov den tillfredställer? Egentligen. Det är så förfalskat, behovet att sitta här kommer sig ju egentligen bara av att de som jag gärna hade pratat med face to face, voice to voice, befinner sig för långt bort för att jag ska kunna det. Och att jag sitter här just nu och skriver, det är ju inte bara för att visa upp mina ord för er, utan för att jag är för lat för att skriva dem på papper.

Och när jag sitter här och skriver, för mig själv och andra, lyckas jag då få fram en känsla? Får jag fram desperationen och känslan av maktlöshet? Förstår ni vad det är jag funderar över, min oro över att vi ska bli individer utan känslor, kollin framför datorskärmar, utan förståelse för naturen och vad den visar oss. Förstår jag själv min rädsla? Att jag oroar mig för att jag, genom att mina ord inte blir så känslosamma på pränt som de var inuti, ska misslyckas med att visa de människor som betyder något för mig exakt vad det är de betyder.

När man är liten, bebis-storlek, då är ens behov tydliga. Äta, sova, uträtta behov, närhet. Alla dessa finns kvar även i den äldre versionen, men det har tillkommit ett gäng och de har ibland ändrat karaktär. Närheten ser annorlunda ut, nu är det inte bara den fysiska närheten (även om det oftast är den som saknas, speciellt av mig) utan också den intellektuella närheten som man vill åt. Att utbyta erfarenheter och försöka förstå varandra. Det är så viktigt, fast när man förstår varandra väl kan det bli så lätt att utnyttja varandra i dåliga syften. Man vet vilka strängar man ska spela på för att få den andra att göra som man vill, och man vet vad man själv är tvungen att lägga ner, hålla uppe, göra för att den andra inte ska ta över helt.

Svårt och hårt, men lik fan underbart!

Vissa dagar kan man övervinna vilka hinder som helst
oavsett vad de består av eller vem som ställt upp dem

Man bara armbågar sig igenom, klättrar över
och sedan står man där på andra sidan
en erfarenhet rikare, med ett segervisst leende
spelande på läpparna

Om jag inte vore förkyld skulle idag ha varit en sådan dag
nu blev det bara en lagomt glad dag
med trött hemkomst

och på grund av förkylningen kan jag inte begära kramar
för jag vill ju inte smitta ner dig
men jag tror den går över
inom några dagar

En flicka, en dag

Det sitter en flicka i en by någonstans. Hon är förkyld. Det kliar inuti hennes huvud, alltihopa känns bara som en surnad gräddbakelse. "Jag har ett namn, och det passar mig utmärkt. Jag har mina djur, och de kompletterar mig. Speciellt när de dyker på och brottas med mina fötter när jag vrider mig för att somna på kvällen."

Flickan bara sitter där, på en stol, med benen upplagda bredvid datorn. Med tangentbordet i knäet sitter hon och tänker, till rösterna av Sarah McLaughlan, Ray LaMontagne, Corey Smith och Loreena McKennitt. Alltihopa är så konstigt egentligen. Att det fungerar. När man har någon att prata med, någon som utmanar ens tankevärld genom sina frågor. Som får en att vilja tänka efter och besvara frågorna så äkta man kan, men ändå så vackert om möjligt. Ja, det är väl då man hittat en vän som bör behållas för alltid och evigt? Speciellt när vännen inte verkar begära något i gengäld...

Hon skulle förstås jobba med den där historieuppgiften, men ögonen gör ont när hon läser, ty texten är liten och svår. Hennes egna tankar är mycket större, och lättare att sätta på pränt. Idag är inte (iallafall inte ännu) en sådan dag där hon sammankopplar sina ord till en dikt, utan idag skriver flickan en liten berättelse för sig själv om sig själv. Allt för att begripa vad det är hon tänker just idag.

Musikerna är spännande, de är relativt nyintroducerade i hennes liv och sätter igång etniska idéer. De klingar av djupa orörda "ekskogar" á la Sagan om Ringen alternativt Final Fantasy och mäktiga stridstider (även om det framförallt ekar fredstid med en aning oro i bakgrunden.) Rösterna är unika, så pass att hon inte ens har hunnit tänka på vad texterna betyder.

Hon SKA ha en fäbodvall eller en stor timmerstuga i skogen någon gång i livet, även om det innebär att hon blir tvungen att hyra en sådan endast för en sommar. Under den perioden då hon bor där ska hon leva ett enkelt liv, ett liv bestående av nakna utlämnande promenader i vad som verkar vara ändlösa skogar. Hon ska bada i iskalla vatten och redan från början ha tagit med sig så hon klarar sig. Om hon vid denna tid har en vän att dela allt detta med, låt så vara. Är man två om en vacker historia dubleras skönheten. Inuti timmerstugan ska det finnas en öppenspis, på fäbodvallen en eldstad. Framför dessa ska hon tillbringa sina nätter, i trygg förvissning om att livet är värt att leva, insvept i en filt som luktar lite slitet och varmt.

Flickan har många önskningar i sitt liv, allt hon hoppas är att hon, med eller utan hjälp och sällskap, ska lyckas uppfylla vissa av dem.

Den nära släkten är det bästa man har. Det är så skönt att verkligen veta att det finns folk som ALLTID kommer älska en oavsett. Att man skulle kunna bråka med dem och slåss, men ändå kunna vända sig till dem om man får det svårt. Att somliga av dem är beredda att gå genom eld och vatten för ens skull. Att de faktiskt skulle vilja skydda en från allt som är elakt, svårt eller smärtsamt i livet. Att de önskar att de kunde leta upp en bra människa och slänga den i min riktning. Det känns så oerhört bra att veta att folk älskar en oavsett hur fjollig, knasig, naiv, knepig och överilad man än är!

Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda det här stycket, hur jag ska leda in er på ämnet, så jag bara skriver den funderingen rakt av!

Det är på modet med rondellhundar, men där de sätter ut hunden utan rondell, typ i en T-korsning eller liknande, då blir den väl inte en renrasig "Rondellhund"? Istället passar det ju alldeles utmärkt att kalla den för "Gatukorsning"!

Att vara kär eller känna kärlek, skillnaden är...

Jag är faktiskt inte kär i någon, hur konstigt det än låter. Ganska förvånad själv för den delen. Det finns dock en variant av känslan som jag är väldigt insatt i / utsatt för. Denna kallas att känna kärlek. För, att vara kär, det är den där övervälvande känslan som gör sig själv exklusiv och speciell. Att verkligen vara kär gör att omgivningen blir ointressant, eller iallafall mindre påträngande.

Att känna kärlek. Det är så annorlunda, också vackert, men annorlunda. Jag känner kärlek inför mina vänner, min familj, de pojkar jag tycker mycket om och många andra, även saker kan jag känna kärlek inför. Mina djur, prylar som betyder mycket för mig, ovärderliga minnen. Händelser i mitt liv som jag kommer ha kvar för evigt, även om personer och situationer sedan dess har förändrats.
När jag känner av kärleken blir jag välvillig, lättrörd. Vill tala om för vem det nu är som gjort vad det nu är att denna har gjort något som gör mig glad, varje gång det händer.

Att känna kärlek är inte oroande, aldrig fel, för det går ut på att det jag vill är lycka och glädje för någon annan. Jag är villig att försöka hjälpa, diskutera, krama, laga mat, ja det mesta faktiskt, just för att den person vars "jag" jag uppskattar och känner kärlek inför ska ha det så bra som möjligt. Ibland så går det jag gör för långt, för tätt inpå, men det är för att sammanhanget runtomkring är för oklart för mig.

Att vara kär däremot, det tränger undan så många. Så mycket av ens tankeverksamhet inriktas på en enda person. Omgivningen blir lidande och möjligheten att känna kärlek inför livets enkelhet, och det lilla, minskar. Fast, om det är som jag tror och hört så är ju den första passionerade "allt-utom-oss-är-oviktigt"-känslan en övergångsfas, och man blir mindre dryg och mindre enkelspårig efter ett tag. Har aldrig provat på den delen ännu, men jag är ju ung. Inte ens inne på systemet än. (Dubbeltydig, beroende på vilket system vi pratar om!)

Så vadan detta, varför tveka när allt jag säger är hur jag är, och vad jag försöker vara. Varför ligger så stor del av min fokus på något som inte behöver ske inom kort? Jo, visst är längtan naturligt och man får ha roligt på vägen.
Jag är bara så villig att lära mig allt om en annan människa och dela tankar, dela säng, att längtan till det grönare gräset får mig att försöka hinna omforma verkligheten till det nya redan nu. Även om det grönaste gräset, och jag, kanske inte är redo ännu. Vi kanske inte ens har träffats, och mötet behöver dröja för att bli vad det borde vara.

Strange wishes would
reheat my body
make me breathe
with a different colour
lately cold and blue
would become red,
sparkling, firery red
...and angry
with a glimpse of smiling humour


Jag är styrka, insikt
vänskap
med en vilja att slå över
göra fel
för att få en reaktion,
ett ödeläggande,
att arbeta utifrån
Väntan är
vad jag inte gillar
men ändå tillbringar tid i,
jämt,
för att viljan inte ska slå ner på förnuftet
klubba det till golvet
som en boxare i världsklass
mot en stereotypisk nörd

I want to see you
I want to hold you
I want to feel your breath on my skin

Why don't you want me
why won't you have me
why can't I be the one that you need

Sometimes I wonder
why we are here
still trying to see
a future in there

but I still see you
'cause I still want you
though you've got only friendship for me

Har mycket att delge er. Önskar jag hade tid att berätta och lägga upp bilder etc. ikväll... men vi har kött att ta hand om, och jag har knappt gjort några av läxorna jag fick för veckan förrän på hemvägen, filosofin och engelskaboken "Lady Chatterley's Lover" Läs läs läs läs den! Speciellt om ni vill se på kärlek på samma sätt som jag alltid gjort, och som det verkar finnas flera som gör...Iallafall D.H. Lawrence! (Gjorde, inte gör, jag tror människan är död!) Ja ja bye now.

Visst förundras jag över livets svängningar. De skrämmer migsom inget annat, men samtidigt finns det inget jag är så glad över som att det ibland går lite åt mitt håll.

För tillfället är jag uppe på älgjakt (och ja, jag tycker det är bra att jaga älg, äta kött och vara ute i naturen, slutdiskuterat.) Jaktlyckan har varit god och jag har roligt. På "lunchen" får man i sig oändligt mycket tokiga historier från förr, och ett antal grillkorvar och smörgåsar med lite olika pålägg på. Jag har tagit ett helt gäng roliga/fina bilder som kommer upp när jag kommer hemåt neråt igen.

Dagarna blir oändligt långa, en dag känns som flera. Man får inget riktigt tidsbegrepp av någon anledning. Det skulle kunna bero på stillheten, att man somnar av lite då och då. Det blir ju som flera dagar i en då menar jag. Sen är jag ner till Hällan varje kväll, om så bara för att sitta och spana ett tag. Oftast blir det ju av att jag sjunger lite också ioförsig :P Högt och länge, går igenom de låtar jag kommer på och kan köra igenom helt. Fast jag har faktiskt doppat ner huvudet mitt två gånger också, och tvättatde. Ni må tro det var brainfreeze som en tokig! Fast schisse vad pigg man blev efteråt.Ja, jag har det bra som ni hör :P Knappt att man vill komma hem, har ju för sjutton ett hem så gott som något här också. Med massa fina småsmultronställen runt om i skogan. :)

Well, gotta search for something special..Bye now

Kanske är det så att tystnad föder (och ibland även göder) lusten att ha något att säga. Den gynnar iallafall tillväxten av komplexa tankar. Egentligen, det enda ni behöver veta är att det är när jag är tyst som jag egentligen har mest saker att säga. Saker som betyder något. Saker som kanske inte bör sägas, som ligger därinne och bearbetas och omvandlas tills de är rumsrena nog att användas i vardagen. Att tala är silver, att tiga är guld? Om man vill vända livet till sin egen fördel så är det bra att kunna vara tyst. Då blir man kallad en bra lyssnare, och folk tycker om en och vill vara ens vän. Skillnaden mellan att vara en bra lyssnare, och att vara en bra vän är att en vän minns vad man sagt och hjälper en i svåra situationer. Tror jag. Det är så jag hoppas att det är, att det är så jag skulle göra för mina vänner.

En annan idé, vissa människor har de egenskaper som brukar tillskrivas hundar, andra de som är för katter. Hundar = Flockdjur, upplevs som glada i stort sett jämt, följer ledare, läraktiga, tillgivna, allmänt älskande. Katter = Ensamdjur, bestämmer själva vilka regler de ska följa, intelligenta, självlärande, tycker om några få.
Jag tror att jag själv egentligen är en hund (även om jag önskar annorlunda) och att jag har alldeles för lätt för att vara tillgiven andra människor. Det vore bättre för mig om jag var mer skeptisk till vilka jag släpper inpå mig, men samtidigt så vill jag inte vara det. Jag älskar att tycka om folk. Vad kan vara viktigare än människor som betyder något för en egentligen? Jag tycker dock bäst om att umgås med kattmänniskor, de tilltalar mig mycket mer. De är inte alls så "påflugna" och om man har fått deras tillit/kärlek en gång så kan man iallafall hoppas att man betyder något för dem. Jag skulle kunna ge många exempel på folk jag ser som kattmänniskor, men det ska jag inte, inte här.

Kan du säga mig varför röfrav gim agäs ud naK
så ska jag säga dig när rän gid agäs gaj aks ås
för varför ska jag försöka vandra ardnav akösröf gaj aks röfrav röf
uppför stigen mot ditt hjärta aträjh ttid tom negits röfppu
när jag inte ens tror på åp rort sne enti gaj rän
att du vill ha mig här... ...räh gim ah lliv ud tta

Igår kväll skrev jag en del. Eftersom datorn var avstängd just då skrev jag på papper, med planer på att lägga in det idag. Eftersom idag har varit gladare känns det konstigt, men eftersom gårdagens Ida ville det så... Well, jag kan inte gå emot mina egna löften. Dessutom var det fullmåne, kan ha med saken att göra. Jag blir ovanligt skör då. Sedan är det så att jag faktiskt behöver sådana svaga stunder. Inget allvarligt alltså...

Ikväll gick jag ut från huset. Det kvävde mig. Mamma var den enda som var inomhus för stunden. Först gick jag bara ut för att jag trodde att jag behövde luft och promenad. Sedan insåg jag att det var för att tankarna behövde luft runtomkring, men framförallt skulle jag gråta. Och grät gjorde jag, sittandes på det grova gruset i trevägskorsningen mellan åkrarna. Jag kan inte gråta så det låter inomhus, jag kväver det så att tårarna bara rinner nerför kinderna. Iallafall om det är andra hemma. Mest av allt grät jag för att jag inte räcker till. För att jag aldrig når ända fram. Allt jag vill är att få höra att jag är god nog. Att jag duger, eller nej, inte bara duger. Att jag är precis vad någon behöver för att vara tillfreds med sig själv. Vill tillåtas vara speciell nog för att behållas och visas upp.
Att vara som jag varit på sista tiden, att inte kunna utveckla det jag känt till kärlek. Inte för att jag inte velat, utan för att det inte passat sig, jag har inte passat. Det gör mig osäker, får mig att bete mig som en jagad/jagande hynda som hela tiden letar efter en motpart som ska svara upp till dels mina förväntningar, och dels ska vilja ha mig på samma sätt. Jag blir så inriktad på förmågor hos andra att jag glömmer se efter mina egna. Ibland så önskar jag att jag fått börja med skitstövlar och arbetat mig uppåt istället för tvärsom. Inte för att ni på något sätt blivit sämre, men ni var bra redan från början.
Eftersom jag på senaste tiden, senaste åren, alltid blivit nekad rättigheten att utveckla starkare känslor än häftig passion och sprakande lust till de jag velat ha så kan jag inte sätta mig in i känslan av att vara verkligt behövd. Om någon ber mig om råd i kärleksfrågor så kan jag bara använda förnuftet till mina svar. Hjärtat kan inte svara, eftersom det inte på riktigt tillåtits vara med. Jag har inget som helst äkta underlag för det jag säger i sådana frågor. Jag är som ett sprängfyllt önskekärl inneslutet i en bubbla av okänsligt vakuum.