Det svåraste som finns är att formulera sanningen, på rätt sätt, öga mot öga. Att framställa den som den utger sig för att vara inför en själv.

Till exempel så har en relation jag har till en person gått i stå, tror jag. Och en annan relation har förändrats. På något sätt så skulle jag vilja diskutera det, och om det är som jag upplever det eller inte, men när man står där så får man inte fram det man vill säga. Dels på grund av situationen runt omkring och dels för att en uttalad sanning är så mycket starkare än en skriven. En uttalad innehåller nyanser i betoning och kroppspråk och ögonkontakt, saker som det skrivna aldrig kan innehålla.
Då känns det så viktigt att det som kommer ut inte får personen att backa och sluta sig, utan ta till sig vad det är man försöker säga.

Jo, men oavsett hur det står till med dessa relationer så kommer minst en att minskas ner till ytterst liten om ett år, på grund av min "flytta-hemifrån-och-tvingas-bli-stor"-grej. Den andre kommer antagligast förbli ungefär densamma, på grund av dess karaktär.

(och ja, jag pratar i koder hela tiden, sorry for that, men what-the-hell, ibland ((alltid)) vill jag undvika att lämna ut folk i etern... )