Vad är det som säger att verkligheten ser ut som vi föreställer oss?
Vad är det som talar emot att det som sker, sker av en slump?

Jag har alltid haft ett val. Det är ju så man säger iallafall. Fast ibland känns det som at tverkligheten springer en till mötes, och saker som man aldrig räknat med, saker man inte ens drömt om, de bara händer. Och då tror man så intensivt att det kan finnas en mening, att det finns en fortsättning, vilket gör att man inte anser sig behöva njuta fullt ut just där och då. Man har ju hela livet på sig. Varför?

Jag tror att jag glömt bort att njuta, att ta vara på tillfällen. Att tillåta dem att kännas så speciella som de skulle kunna ha varit, bara för att jag tror att det blir bättre med utvecklingen av mig själv. Att jag, ju mer jag lär mig, och ju mer jag faktiskt tar in och förstår av min omvärld, lär mig att njuta mer intensivt. (Jag låter som en klassisk hedonist, jag vet. Visst finns det mer än njutning, och det är inte vad livet går ut på...tror jag.)

Jag sitter här i min signalorangea Helly Hansen, har redigt ont i ryggen (Ja, det är ännu värre ikväll än det var igår :/ ... Verkar bli värre på kvällstid. ) , men bara för att tröjan luktar lite avlägset av skog och eldrök känner jag mig ändå väldigt trygg och någon obestämbart trevlig känsla. Något slags mellanläge mellan tillfreds och nöjd. (Tillfreds, just above, nöjd, just below)

Lägger ingen press, bara ett drömscenario och en förhoppning om lycka i min hjärna, det säger jag och står för!

En trallande, mytisk figur
vandrar omkring just bortom det seende
utstrålar vänligt djävulskap
fast förnimmelsen skiftar
med hornens form, på hans huvud
Pan eller smådjävul?
Flöjt eller svans?

Din hjärna väljer att bortse ifrån
iakttagelsen du gjort
Det var bara några fladdrande löv
i ett disigt höstljus
Inget väsen, inget ljud
utom prasslet ifrån löven
som skapat en sprittande melodi
fylld av vänligt djävulskap