Poetry goes mobile: Dikter jag skrev

Du tar min hand,
och höjer mina ögon till skyarna.
Vem önskar sig en verklighet?
Hellre en tankevärld
där ideal efterlevs,
och smeksamma ord känns nya.

Hur kan jag säga
att det jag vet är något jag vet, när allt jag vet
ser olika ut beroende
på vad jag bevakar.
En verklighet i skepnad utan svar.

Kontroll, behov av kontroll.
Ser du inte att jag skriker?
Hör du inte min känsla av maktlöshet?
Jag står ju här,
i dina ögon avsedd
för något bättre.

Skriv, skapa liv.
Om du tröttnar, gå därifrån.
När du återvänder,
bortse ifrån otukten
och smärtan.
Se den som tror på det goda,
och ge honom liv.

Du står stolt,
utan att ge avkall på identitet.
Säger det rätta utan krus.
Att tillåtas lyssna,
det känns som en förmån.

Ska jag skriva några nya bara såhär direkt nu också, mina vänner?

Vem säger att du säger det rätta?
Att det du tycker är det som ska gälla?
Vem hoppas att du ska hålla tyst och lyssna?
Vem vill höra din tystnad..
Vem vill egentligen att du ska stanna kvar
i den här verkligheten.
Jag planerar en annan verklighet
för mina tankar.
En udda verklighet där vem som helst
kan vara precis vad de vill.
En tankevärld där alla ser sig själva som dem de är.
En verklighet utan lyx!

Spärrar släpper,
tankar surrar
Du är dig själv.

Längtan bort, längtan hem. Längtan är en evig känsla,
för alltid en del av ditt liv.

Och nu har jag väl inte tid längre, nu börjar filosofin....snart iallafall.