Förvirrande irrande

Jag tappar bort dagar ibland, och ibland får jag istället fler dagar än jag väntar mig. (Vad i hela fridens menar du unge, du har väl alltid lika många dagar?!) Jo jag vet, jag menar att ibland tror jag att det är en annan bättre/sämre dag än det är. Beroende på vilket blir jag glad/ledsen när verkligheten uppenbarar sig. Som igår, lördag var en bra dag när man fått för sig att det var söndag, och verkligheten uppenbarade sig.

Jag gillar inte söndagar. Om någon skulle påstå att söndagar ska vara bästa dagen på veckan, då säger jag bara BULLSHIET!!! Vem vill egentligen gå till jobbet/skolan och arbeta bort sin egen identitet för pengar? Neee, det låter lite väl hemskt. Inte arbeta bort, men undertrycker den lite gör jag iallafall. Tacka vet jag lördag, när man fortfarande lever i drömvärlden att avskedet från sovmorgonen inte kommer. Morgondagen är ju fortfarande en sovmorgon. :) Dessutom är det lättare att arbeta på lördagen, för då har man ingen press över att man måste!

You call me a liar, a loser, a living prayer for a living sake, without meaning.
You begin with "You're crazy" and end with "Goodbye".
And I can't help but wonder.
How does the world look through your eyes, why does the madness seem real, and the good inside you, why have it been pushed aside?
Through my soul I see the madness in a laugh, a lie in two persons holding hands without need, a loser who jumps because he's too scared to live.
I see a prayer without meaning, just because the one who caused the prayer isn't real.
And still, am I sane? Does this have any meaning at all?