Jag minns...

Cissi min vän, du sa att du skulle berätta för mig på måndag om vad jag gjorde igår, men tro mig, jag minns. Jisses! Jag säger bara en sak, mitt humör var inte det allra bästa för att gå ut. Det var ju tydligt iallafall. *fnittrar*

Jo, jag vaknade strax innan nio och gick upp med en gång. Ska sätta mig och skriva ihop en historieuppsats hade jag planerat. Det går nog bra, så smart som jag är. Jag menar, ja, egentligen så menar jag just det. Jag har räknat ut att jag överlever. Jag vill behålla saker som de är, men jag överlever förändringar.

Min världsbild förändrades en aning igår, eller min självbild. Och jo förresten, tacka Connie för trevligt umgänge om någon av er träffar'na ;) Nu ska jag dela med mig av fylledikten jag skrev innan jag somnade. Hoppas det roar någon. Mig roar den rätt rejält men det kan ju vara för att jag har fullt med interna skämt som bara me, myself and I förstår.

Om jorden den bara stod stilla ett tag
och om klockorna slutade ticka
om jag bara, för en stund, fick vara endast jag
ja bara mig själv, jag allena
Utan krav, utan vindlande gångar
utan varsel, utan svåra beslut
Vem skulle då stå framför dig sägandes alla vackra saker?
Om kärlek, om hopp, om otro och lust
om allt det man vill, men inte kan göra
Jag är full, tjoflöjt, men dum? Nej fan.
Försök hitta rytmen i dikten, då är du skicklig, min vän
Nu ligger jag stilla, jag har kommit hem.
Sömnen lockar, kanske finner jag dig där, allra käraste
ety du ändock befinner dig utom räckhåll.
Kanhända andra nattetid tar din plats.
Du ska veta att för en gångs skull erbjudanden fanns.........

Haha, ja, bra att man anser sig vara smart även i sådant tillstånd. *garvar rått* Nej, historian väntar. Ciao loved ones

Vinter Versus Vår

Skillnaden mellan Turingen och Fornby just nu.

Jo, jag lär ju nästan lägga in vad som kan vara den finaste bild jag någonsin tagit också.

På fredag kommer jag hem igen. Då kommer ni få se på snöiga bilder från det Norrland jag älskar.

Sitter och filar på de ord jag vill säga
men liksom naglars vassa kanter
blir de mindre och mindre
tills de återgår till att vara obefintliga
om de filas på
Och om man filar för länge gör det lika ont
som den vassa kantens riveri

Nervositet är ett otyg och resulterar i antingen kalla händer, oförmåga att prata eller för mycket av den varan. Oftast mixas de ihop i underliga kombinationer som får en att framstå som ett våp eller ett pucko. ;) Därmed inte sagt att jag inte är ett sådant allt som oftast.

Som ni kaaaanske märker trivs jag häruppe. Jag tror jag säger det varje gång jag får tillgång till en dator under mina besök. Det beror på att jag får rå om mig själv. Jag får visa för mig själv att I'll survive no matter what.

Idag var en toppenbra dag! Jag kommer kanske upp i 18,8 i snittpoäng helt plötsligt *Ida shows her happyface* Jag klarar av att andas igen.

Jo hörni, alla nyfikna, slutdatum för projektarbetet är 5 MAJ!! Remember that shit!

Kramar är något av det bästa som finns och jag är minst lika växelvarm som en ödla! (Ödlor är växelvarma va?)
Jag lovar...Är jag kall om händerna, vänta fem minuter...eller förflytta händerna två decimeter in på armarna...Då är det varmt igen ;)

PUSS

Solstrålen Söt har tagit semester i förtid. Hon ligger under sitt täcke av mulna moln. Där ligger hon och längtar efter att bli varm och pigg. Svårt är det, molnen är så kalla att hon skakar. Alldeles sprängfyllda med kallt vått regn är de. Ibland börjar regndroparna falla. Inte i en strid ström, utan bara lite då och då. Aldrig så att molnen töms och blir luftiga och lätta som ett duntäcke. Molnen är bara mulna och grå. Det blir inget riktigt oväder av dem, ings blixtar, inget dunder. Inget som gör så att solstrålen Söt kan sova ut i lugnet som kommer efteråt. Hon bara ligger där med sina blanka ögon i väntan på ovädret.
Vänta är allt hon orkar göra...

Tack för att ni frågar, tack för era händer i mina, tack för att ni torkar det som faller, tack för att jag vet att ni kommer göra mig gladare. Ni är mina vänner!

Om jag dör...

Om jag dör våldsamt som ung. Om jag dör våldsamt som ung ska det spelas. På min begravning ska det spelas. Spelas ska det, vad ska spelas? Korn - Y'all wanna single och Bob Dylan - Girl of the north country ska det spelas. Kanhända finns det ytterligare låtar som skulle spelas, men eftersom jag inte skulle ha fått välja mina egna sista ord mer än inuti skulle dessa två kanske förklara något för betydelsefulla människor i mitt liv.



Fan ta det här, att man aldrig lever som man lär. Man sitter här och väntar, väntar på att allt ska ramla ner i en famn som inte förtjänar vad den vill ha. Sitta och vänta, istället för att löpande kämpa, kämpa för allt det som man hoppas uppnå, om inte idag så en dag om ett tag. Det kan inte rättfärdigas, allt bra som händer den som bara sitter och väntar är oförtjänt.

Men jag sitter och jag väntar... oförtjänande och väntande bidar jag min tid, en dag kommer jag förstå något som jag tidigare inte låtsats om. Det är då jag bestämmer mig. Inte idag, inte imorgon, inte någon annan dag inom en synlig framtid, men dagen kommer. Jag låtsas ha hopp, för det gör att jag lurar mig själv. Den som kan lura sig själv kan lyckas. Enkelt.

E-nummer

Innehållsförteckningar är knepiga grejer, särskilt med alla E-nummer som knappt någon vet vad det står för. Att läsa på om alla de biverkningar som finns listade, och vilka ämnen som kan ge fosterskador och skador hos småbarn och cancerframkallande och urinsten och fan och hans moster. Det gör en milt sagt orolig! Jag menar, folk i allmänhet kan alltså gå omkring och stoppa i sig gift utan att veta det, helt enkelt för att det kan döljas bakom ett E och några siffror.

Här nedan har jag ett gulligt litet exempel på ett trevligt sötningsmedel, medlet heter aspartam och har nummer E951. Aspartam finns ibland i kakor, juicer, läskedrycker, saft, glass, konfektyr, halstabletter, tuggummi och mediciner.

Några av de erkända biverkningarna för ämnet aspartam:

• Yrsel.
• Urinsten.
• Sömnlöshet.
• Synproblem.
• Sluddrigt tal.
• Slaganfall.
• Orsakar förändringar i hjärnans kemi.
• Neurologiska störningar.
• Måste undvikas av personer med sjukdomen fenylketonuria.
• Menstruationsproblem.
• Kan ändra mänskliga hjärnfunktioner och beteenden.
• Hjärntumörer och anfall.
• Hjärnskador.
• Fosterskador.
• Epilepsiliknande anfall.
• Djup depression.
• Cancer.
• Allvarlig huvudvärk.

Food and drug Administration i USA har listat
92!!! biverkningar
av aspartam!

Ja ni, det får mig att vilja bli självförsörjande och odla min egen mat ur min egen jordplätt, med mina djur strövandes i en hage, och dricka vatten ur min egen brunn, som förhoppningsvis inte är nedsmittad av saker från en förvirrad omvärld. Jisses, världen är i utförsbacke om vi ska tillåta att allt ska få innehålla konstigheter!

Gitarrjäkelskap

Jag hör att det låter ostämt, felstämt, alldeles åt helvete. Hur mycket jag än försöker finjustera in den så att det ska bli bra så blir det inte bättre. Jag kan inte, vilket gör att låtarna låter som kattslagsmål. Fan skulle jag dit och pilla från början för?! Kan man inte ska man bara låta bli!

För övrigt så blir jag överraskad om matteprovet kommer tillbaka med ett G. Aldrig under hela min skolkarriär har jag lämnat in ett papper med så många halva svar och påbörjade idéer som leder rakt ut i ingenstans och meningslöshet. Jävla skit är vad det kallas. Fiasko i kvadrat! Känns som att man är på väg nerför i brant backe samtidigt som underkylt regn faller från himlen och ens skor har blanksliten sula. Party!

Nomy och Disturbed stå för underhållningen, med Radioheads Creep med på ett hörn! 'cause I don't belong here, I'm a weirdo and a creep

Jag vill uppleva passion! Vad är det med det här förbannade tillståndet, i brist på bättre ord att kalla det, som gör mig så otroligt handlingsförlamad? Jag vill vara en vildsint levande lejoninna som slåss för det jag vill ha. Nu beter jag mig snarast som en gourmetkrokodil. Jag glider omkring under vattenytan, ignorerar min omvärld tills dess att den bit jag vill ha kommer tillräckligt nära och halvt dunsar till mig i huvudet. Då hugger jag, drar ner kärleken till botten och snurrar runt med den i ett krampaktigt grepp tills all dess livslåga släckts. Återigen backar jag, och bidar min tid. Kanhända är det tragikomiskt, att jag vid mina unga år ser det så svart. Jag känner mig väl bara ensam. Det gör väl alla somliga dagar.

Minnen

Allt de är är motsägelsefulla känslor
Saker som blev precis som man ville, eller inte ville,
men stunderna finns ändå inte bevarade som när jag upplevde dem
Ögonblicken som bara är mina, det jag vet att jag har kvar,
är oftast ansiktslösa, ibland uppfyllda av en blick
eller fingrar, eller bara en förnimmelse av en doft
De blir alltmer lika hastigt målade akvarelltavlor
svaga konturer, moddiga färger och ett stråk av klarhet över vad allt föreställer

Ännu vandrar jag ensam med mitt vattenembar i famnen.
Ett vattenembar vars tyngd skiftar med min girighet till vätskan däri, och varthän jag styr mina föga intresserade ögon