Jag vill uppleva passion! Vad är det med det här förbannade tillståndet, i brist på bättre ord att kalla det, som gör mig så otroligt handlingsförlamad? Jag vill vara en vildsint levande lejoninna som slåss för det jag vill ha. Nu beter jag mig snarast som en gourmetkrokodil. Jag glider omkring under vattenytan, ignorerar min omvärld tills dess att den bit jag vill ha kommer tillräckligt nära och halvt dunsar till mig i huvudet. Då hugger jag, drar ner kärleken till botten och snurrar runt med den i ett krampaktigt grepp tills all dess livslåga släckts. Återigen backar jag, och bidar min tid. Kanhända är det tragikomiskt, att jag vid mina unga år ser det så svart. Jag känner mig väl bara ensam. Det gör väl alla somliga dagar.

Minnen

Allt de är är motsägelsefulla känslor
Saker som blev precis som man ville, eller inte ville,
men stunderna finns ändå inte bevarade som när jag upplevde dem
Ögonblicken som bara är mina, det jag vet att jag har kvar,
är oftast ansiktslösa, ibland uppfyllda av en blick
eller fingrar, eller bara en förnimmelse av en doft
De blir alltmer lika hastigt målade akvarelltavlor
svaga konturer, moddiga färger och ett stråk av klarhet över vad allt föreställer

Ännu vandrar jag ensam med mitt vattenembar i famnen.
Ett vattenembar vars tyngd skiftar med min girighet till vätskan däri, och varthän jag styr mina föga intresserade ögon