English lesson

Different angles for doing what I do.
Ethics and morals and not one person to talk to.
Loneliness and happiness and stranger feelings moving on
Growing stronger by the minute
As I sing my english lesson song
I kan bara writea english, I kan inte speak a word. Jag just want to sleep at daytime, run and hide and keep movin on.
Run away and hide within eyesight
Leva and feel all tired and slow. Bye bye guys and bye bye fun times
Uppsala...here I come.


By the way, I've found myself a summer job. My uncle is a carpenter (big surprise to thoose who know me..not!) and he'll take me on for a couple of weeks and have me as a helper. "Ida, fetch me a tool, a saw, a screwdriver, a pen... Anything, just get out of my way!" :D It's gonna be great fun!!!

Jag tänker låta mig fascineras av verkligheten och hans vackra ord. Thåströms vackra ord. Eller om det är hans mentalsjuka uppsyn som berör mig. Är vår verklighet verkligen så strulig som jag upplever den?

Jag oroar mig för att jag kan ha gjort fel när jag ansökte till universitetet. Jag har ju inte gjort det förut, så jag kan inte säga om jag valde att komplettera med det betyg jag får när min skola slutar i sommar. Om jag inte gjorde det så har jag lyckats göra min ansökan helt värdelös. Bravo Ida i så fall. Då är jag mer inkompetent än jag trodde. Ska gå och prata med syon imorn och kolla om han vet något.

Du bestämmer hur framtiden blir
Är du i behov av denna vänskap
Väljer du att inte säga något någonsin
Det är då allt rinner ut i ingenting
För den här gången säger jag "Less"
så får du välja om du behöver "More"
Din tur att säga hur verkligheten ser ut
när DU tycker att tiden är mogen...

Where there once was a story made, grass remains
We walk towards boredome and walk away from pain
Some dreams become reality, the others stay the same
One man said "I'll kiss your tears away"
whilst the other man simply stood there holding you tight.
Pick and choose my ladies, pick and choose.


Ibland är det svårt att förstå att framtiden inte går att nå i förtid för allt det som är just nu borde ju faktiskt leda till allt det som ska komma sen. Och den jag är, just nu idag, borde ju ha att göra med framtidens Ida så pass mycket att jag borde kunna ana vad som kommer hända mig. På ett sätt vore det mer logiskt att veta än att inte göra det. Intuitionen finns ju där, och iblan förklarar den verkligen att det här kommer faktiskt att hända, tro det eller ej. Det är vid sådana tillfällen man känner det i hela kroppen, och det är då man är som mest närvarande innan. När man vet att något ska hända.

Jag är fylld av fragment, små pusselbitar med mellanrum som fortfarande saknas. Det är när man dör som pusslet ska vara klart. Ibland så lyckas man inte ens bli halvklar, och det är då man dör bitter och ensam. Varje ny pusselbit förundrar, för när den dyker upp känns det så självklart. Ibland är det ens egen skapelse, ibland någon annans, ibland är det när man tar ett beslut som man inte själv förstår. Någonstans därute finns en människa som kommer lära mig att skapa många vackra pusselbitar, bitar som delvis länkar mig till ett annat pussel på ett sådant sätt att man fastnar för evigt. Världen är ett enda stort pussel, men det finns alldeles för många fragment utan fästen, alldeles för många tomrum. Hjälp mig fylla mina!

Nu blev jag nästan som lite intresserad, jag undrar om Christian Kjellvander har lyssnat på Fred Åkerström eller om det bara är ett klassiskt tema. Bra text är det iallafall, inte politisk så den är inte relevant för projektet, men ja...Jag letar vidare.

Två tungor - Fred Åkerström

Två tungor har mitt hjärta,
två viljor har mitt sinn.
Jag älskar dig för evigt,
och jag blir aldrig din.

Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form.
Där kuttrar det en duva,
där väser det en orm.

Två tungor har mitt hjärta,
hör på det lika väl.
Bli hos mig och gå från mig,
och fräls mig från mig själv.

Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form.
Där kuttrar det en duva,
där väser det en orm.

Två tungor har mitt hjärta,
två viljor har mitt sinn.
Jag älskar dig för evigt,
och jag blir aldrig din.

Huskurer

Ingen feber, ingen feber, ingen feber. *nynnar* Jag har ork att arbeta med saker hemma idag. Tråkigt nog så har min sjuklighet gjort att jag inte kunnat jobba med projektet som jag tänkt, men jag löser det. Dessutom missade jag nationella skriftliga i svenska, men det löser jag väl också på nåt vis? (I hope)

Någon som har tips på hur man får ner svullnad i munnen? Skulle vara kul med nya huskurer.
För förkylning har man ju ett gäng:

• Vitlök
• Varm öl
• Honungsvatten, eller bara honung
  
• Halstabletter
• Whiskey
• Gammeldansk
• Varma saker

Huskurer är såntdär som jag tycker är roligt. Vad har människor använt i gamla tider när man inte hade alla mediciner på apoteket. Jag skulle kunna tänka mig att gå en sådan kurs. Ungefär; gå i skogen och leta reda på örter som kan användas till olika åkommor, vilka örter som kan användas till te etc. Det vore galet intressant. Jag gillar tanken på att kunna bota mig själv. Lite sådär som en gammal klok kvinna som byarna hade förr. Eller som gubben med hönsen och geten i Kulla Gulla. Han som sjöng "Pipple pipple höns" och hade speciella mixturer när lillan blev sjuk. Jag är bestämt en liten bondromantiker. Haha, jo men det verkar ju inte så ologiskt med tanke på vilka gener jag har på pappas sida.

Ha det gott allihopa!

Smärta är jävligt. Dessutom är det individuellt, så man tycker inte gärna att man kan gnälla hur mycket som helst över en trasig läpp inför publik. Men här i bloggen har ju jag makten, så jag får säga att jag tror att jag håller på att bli tokig. Att jag sitter och håller på att bita sönder tungan för att få smärtan någon annanstans än det konstanta svidandet på läppen som gör att jag inte kan njuta av mat och som aldrig går över. Plus att det ser så sjukt äckligt ut med det där geggiga såret mitt på underläppen. Och jag vet, man ska inte använda könsord som svordomar, och man ska inte ha sönder döda ting, men avledande manövrar är välkomna som satan.

Det är läskigt att sitta och bita sig i tungan för att åstadkomma smärta, för när man pressar till gränsen så känns det som att tar man i bara lite till så kan man bara knipsa av den. Det är också äckligt, men bara man lyckas behålla något slags förnuft ska man väl kunna låta bli! Jag tror iallafall att näsdelen av förkylningen börjar gå över. Nu har jag bara ont i alla körtlar som överhuvudtaget finns i halsen, inte I den, men i körtlarna. Det som är bra är att jag inte har tvingats att vara ute så istället har jag kunnat arbeta på för fullt med projektet. Det var välkommet och välbehövligt.

Men jag ska fortsätta tugga på min tunga och försöka att fokusera på annat. Ha det gott hörni. Somliga diskussionspartners saknas...

Jag är rädd att du ska hända, eller sluta hända eller bara upphöra.
Att jag hamnar i en situation där jag inte ens kan läsa av människan som står framför mig.
Försätta mig i en situation där den enda vägen för mig är att gräva ner mig själv i en grop,
se dig täcka över den och därefter känna hur du står ovanför och hoppar för att jämna till marken så att alla minnen av det som varit försvinner.
För samtidigt så kommer jag ju flyga ovanför med alla mina minnen bevarade. Det gör ondare att gå än att stanna, cirkulerandes ovanför på lite avstånd.
Jag kommer fortsätta flyga ovanför och vara helt utmattad,
men av rädsla för att landa och se dig försöka begrava mig och minnena igen kommer jag tvinga mig själv tills jag upphör att finnas.
Tills allt som återstår är Forrest Gumps fjäder som sakta virvlar i den försvinnande vinden. Sakta planar den ut och sjunker ner i en sjö där en fisk slukar den.
Och först då anar någon att slaget är helt förlorat, eller vunnet.
Jag vill förlora allt hopp om framtiden, så jag kan sluta leta efter ett alternativ.

Jag är förkyld, utan pengar och har en trasig blåsa på läppen. Jag har precis ALL rätt att vara pessimist! And yes, it's my time of the month and I can therefore legally kill you! Sod off!

Första utkast till en "låt"

Svårt att hitta melodin eller rytmen bara, men ja..längre ska den eventuellt bli..

I wish for you to come and rescue me
from this place far off moon
where I don't want to be
but still,
if you did,
I would feel more confused than I do.

I try to stand tall without you.

I run, run, run
I'm running for my fucked up life
Towards unsecurity I continue to run
I'm blinded by all that's hidden

'cause we're equal in mentality
equal in our feelings
the same spirit divided in two
one of us is the other's angel when needed

I run, run, run
I'm running for my fucked up life
Towards unsecurity I continue to run
I'm blinded by all that's hidden

How can I make this right?

Dikter/ministory

Att få krypa upp i ditt knä för en stund

Eller bara få sitta bredvid

Att få sitta och skratta

Vara trygg för ett tag

Eller bara nervöst positiv

Tro aldrig att det är lätt

Vore det lätt skulle jag ha tagit ett beslut och vandrat ut

Aldrig återvänt till förvirringens tillhåll

Där njutning och smärta är konstant förenat på ett psykologiskt plan

Han är en drillande, spelande fågel på flykt ifrån den mark där han fått trygghet och värme, kärlek och beundran. En dag stod buren öppen och han kastade sig ut därifrån. Bort från allt som håller honom fastspänd vid en och samma plats. Nu ser han världen, flygandes högt över alla andra. Tankarna speglas i sjöar och hav lika levande som hans ögon. Visst återvänder han ibland och hälsar på de sina, sitter i något träd utanför huset och spelar sin drill så vackert att ingen lämnas oberörd. Inget öga är torrt efter hans innerligaste toner. Försök har gjorts att fånga honom, gjorts och misslyckats… för han har smakat friheten.

Muntligt, tal, fem minuter, NP.

Nödlögnen

Det är klart
att med lögnen kan man både fly och flyga
Jag ljuger
ja, jag ljuger medvetet varenda dag
för mig själv och för andra:
kalla det dikt
kalla det feghet
Jag gör det roliga roligare
och drar ifrån hälften av min smärta
jag tiger sammanbitet tyst om min sorg:
också ett sätt att ljuga
Jag är stolt och sårbar
såra mig inte med tröst eller medlidande
jag drar mig tillbaka till ensamheten
jag flyr och flyger med lögnens vingar
vilar mig från min smärta och sorg
visst känner jag till sanningen
bakom min nödlögn
men är ej tillräckligt stark
för att dra fram den i ljuset

- Maria Wine

Jag hade den muntliga delen av nationella provet i svenska idag, (ett tal på fem minuter) Dikten här ovan var en av texterna jag använde mig utav. Det gick bra, jag fick mvg. Dikten är för övrigt så otroligt speglande av vad jag, och så tragiskt många med mig, känner alldeles för ofta! Just det där med att man inte är tillräckligt stark för att ta tag i alltihopa, att visa sin egen sanning för världen, trots att man egentligen vet precis hur det ligger till. Aja, slänger upp några nya dikter/ministories också.

Studentkryss

Veni Vidi Vici eller hur man nu ska uttrycka det. Det var väldigt roligt. Jag sov en timme på hela kryssningen. Jag är trött idag. Eventuellt lite bakis fortfarande också, lite lite. Fan att det ska vara så svårt att pränta ut vad jag tänker idag. Har inte landat än, beror väl på det. Eller så är det för att jag inte vill delge världen, eller de jag vet läser den här bloggen, mina tankar den här gången. Jag orkar inte ha den diskussionen och jag orkar inte ta det beslutet heller. Studentkryssningen och alla mina tankar om den och annat personligt får stå över just nu.

Ja gåtor, förlåt så mycket. Är man så lättläst som person som jag är in public måste man få vara svårtydd annars förstår du väl.

Jag har NP i svenska B imorn, muntligt tal på fem minuter. Till det ska jag även ha skrivit ett PM på 150-300 ord om de två texter som jag har valt. Ska....alla förstår vad det innebär hoppas jag. Jag har inte börjat än. Det tar visserligen ingen tid att göra PM-et, så otroligt slängd som jag är i att formulera mig (vi säger så iallafall), men prata, not any more, fuck it. Jag har tappat rätt mycket i förmågan att öppna munnen och säga det jag vill. Jag snurrar mest bara in mig på en sak och står där och nöter som det känns.


Men ja, det skadar väl inte att börja någon gång. Jag har anmält mig till universitetsstudier idag. Jag hoppas att jag kommer in på något av det jag gav som alternativ på utbildningar.

Okej, PM + progg/trubadurmusik. Ciao

För skolan har sina ljusglimtar

När någon blinkar åt mig och hänger med på vad som är lustigt
eller kastar sin påse tuggummin åt mitt håll och säger "Ta ett"
Om någon klappar på mig och säger åt mig att ta det lugnt
så jag inte går sönder av stress
och en annan säger "Åk hem och vila istället"
Det är så skönt att få bekräftelse på att de tycker att man hör till

Fina fina klass, vill inte lämna den. Synd att man inte kan krympa den och gömma den i garderoben när man flyttar till Uppsala. Fast samtidigt så måste jag bli självständigare och dessutom låta de andra bli vuxna och självständiga också. Det är ett hårt liv sägs det, vilket det kanske är på tiden att jag upptäcker, och att man klarar mycket mer än man tror.

Att jag kan ta vara på mig själv.
Att jag kan bli något.
Att jag inte behöver någons godkännande för det jag väljer att göra.
Att jag är stark, ung och kvinna.
Att jag och världen har ett utbyte av varandra.

Det finns säkert mängder av saker som jag ska lära mig det närmaste året. Mamma Mía!!

Det är högskoleprov imorgon. Jag är äckligt osäker på hur det kommer gå. Jag kan dock inte göra annat än mitt bästa så what the häck. Jag borde redan ligga i sängen sedan två timmar tillbaka för att ge mig själv de bästa förutsättningarna. Jag kompenserar dock detta med att äta gröt imorgon, till frukost. And what if the world turns upside down when I'm sitting there without a clue of the surroundings and happenings? Well, that's just my bad. :)

Ciao, nu ska jag sova mina sju timmar :D

Dagarna går och man fortsätter att sparka sig själv på smalbenen
lägger ut små fällor här och var som förhindrar ens eget framskridande
även detta, att skriva om oväsentliga känslor, hindrar mig
Ni hindrar mig, och jag hindrar mig själv
Oavsett om det är verkliga hinder, eller endast imaginära
saktar de ändå ner min framfart
Att jag så snart jag sagt något strax därefter kompletterar med något som nedvärderar det
det måste ju sägas vara väldigt hälsosamt för min självkänsla

Ja jag har ett värde, det hör jag från alla håll, och hjärnan och hjärtat vet det också
Jag är värdefull och mina tankar likaså, det är väl klart
men det där utomstående, det där som är unikt för bara mig, det som är skillnaden mellan mig och alla andra, den lilla delen av mig stoppar huvudet i sanden och säger att jag inte får kämpa för hårt för då gör det så ont när jag ändå misslyckas. I allt, kärlek, arbete, vänskap, you name it.

Att jag är klok och att folk litar på mina ord, att jag lyssnar och tar in, det är nog sant. Jag vet att det är sant, men att släppa taget om mig själv, att rusa på i 360 för det jag vill ha, att ge mig hän fullständigt, det är vad som skrämmer mig mest i hela världen. Att förlora kontrollen. Att skrika allt vad jag har, att sjunga ut om allt jag känner, att faktiskt göra det jag vet att jag borde. Att kämpa tills knogarna blöder och tårarna rinner av utmattningen, eller att tvinga någon att förstå helt och fullt VAD det är jag känner.

Att släppa in och släppa ut. Ja, det låter ju som att jag gör just det här i bloggen, men även om folk läser det har jag ändå skrivit det med fingrarna på, och till, en maskin. Det är inte verkligt, det är inte att lämna ut sig. Det är bara fingerad verklighet.

Att prata om något, att faktiskt ljuda med stämbanden så att någon annan hör, att låta kroppsspråket skicka ut nyanserade budskap till mottagaren. Att verkligen befinna sig på en plats just där, just då.

Internet ger mig en känsla av overklighet, på ett sätt lever man inte ens när man sitter här. Det är det du säger känns som en distans, tryggt (men inte på riktigt ändå) och lite halvpersonligt. Ibland känns det som att jag försvinner när jag sitter här. Att jag bara låtsas existera. Jag måste lära mig att leva utan den här maskinen igen. Jag faller i bitar och blir ett omusklat kolli inom kort.

Far åt skog, mor åt helvete...

Söndag:
Jag for till Stockholm med Sofie som var chaufför åt morbroder med fjälla som skulle på Eagles i Globen. Sofie ville inte åka ensam och ber mig därför att följa med till Stockholm en söndagkväll. Och jag, som den vanligtvis så o-impulsiva flicka jag är, svarar ett rungande glatt "Ja" varpå hon hämtar mig ute i bushen. Väl i Stockholm är jag lite lullig, då någon skickade fram ädelmetall norrifrån till mig i bilens framsäte. Ibland är det lyckat att vara utan körkort.

Jag är för övrigt något så grymt imponerad av den där tösabiten bakom ratten. Att köra omkring i Stockholms innerstad, och dessutom parkera i ett parkeringshus, ja jävlar ja.

När det var gjort var vi båda i akut behov av en bekvämlighetsinrättning, så vi satte av mot T-centralen då det på den platsen existerar sådant. Småpengar for the win! Därefter gästade vi Kungshallarna och åt sushi, tyvärr var sushiriset ljummet och därför inte riktigt så gott som man väntat sig. Jag åt ändå upp mina elva bitar och fem av Sofies. (Jag gillar mat, förlåt så mycket.)

Drack kaffe gjorde vi också, gott kaffe får jag säga, med stadigt mjölkskum överst. Dess förmåga att hålla sugröret alldeles upprätt roade mig ett antal minuter. Höhö. ^^

Aja, sedan bestämde vi oss för att se om det fanns någon intressant film som visades, så nu har jag sett "Sweeney Todd". Jag gillar den, den är musikalisk och Johnny Depp är snygg, men storyn är lite halvbra och det är rätt mycket splatter. Tja, den var underhållande, men "Chocolate" är mer eggande, för den innehåller choklaaaaaad. Vad är det med Depp och choklad som är en sådan utsökt kombination, "Charlie and the chocolate factory" är allt jag kan säga. (Nog för att Depp i rollen som Willy Wonka mest påminner om Michael Jackson, men det gör inte hans gestaltning sämre.)

Måndag:
Vi kom hem vid två på natten och dagen därpå struntade jag i matematiken. Sov hemma hos Sofie och orkade inte riktigt gå själv till skolan därifrån, för mitt lokalsinne är sämre än de flestas. Jag satt framför hennes dator och donade med uppsats och scoutmötesförberedelser istället. Sen åt vi frukost och dök upp i skolan klockan 12.45, tio minuter efter att lektionen börjat. Lektionerna gick bra. Jag for till Hedemora efteråt, umgicks med Miam och tittade på när Alicia klippte Nicklas. (Bra resultat!) Sedan knallade jag upp på berget, bad grabbarna poppa popcorn, hade min musik-intro-tävling, fikade, ringde mamma och for hem igen. Satte mig framför datorn, blev kvar till strax efter tolv.

Tisdag:
Vaknade av att alarmet ringde. Satte mig upp i sängen. Svängde fötterna över sängkanten. (Det här är iallafall vad jag tror att jag gjorde, kan ha varit drömmar också.) Nästa gång jag reagerar på något är det mamma som kommer in i rummet och frågar när jag börjar skolan idag. Jag tittar på klockan. 08.10!!!! Hoppsan, skit också. Jag går ner i dushen, kommer ut, plockar med allt det jag behöver för dagen, äter frukost, ber pappa att skjutsa mig till 09.35bussen. Kommer till skolan 10.10, mitt i engelskalektionen som jag naturligtvis klampar in på ;) jag är inte den som harar över att gå in och ha de få minuter som är kvar jag inte, särskilt inte på engelskan. Därefter är det mattelektion, I don't get it as usual men det skiiiiter jag i.. :D Lunchtime, sitter med klassisarna, tar upp mobilen. "1 samtal missat" Från vem? "Bosse Brännström" *ringer upp*

• pip...pip... - Hello darling!
  
• Jag - Hejsan Bosse!
• Bosse - Jag blir kvar i Falun så...you're in charge idag. Bestäm om ni ska hitta på nåt.
• Jag högt och ljudligt till tjejerna - Vi åker hem och jobbar idag... Jag till Bosse - Det blir väl bra va?
• Bosse - Låter utmärkt.
• Jag - Dåså, får se när vi ses nästa gång då.
• Bosse - Jajamen. Bye darling!
• Jag - Hejdå Bosse!

Kom inte och säg att det är oväsentligt. Jag fick för sjutton åka hem med tio i ett-bussen. Jag var hemma när solen sken. (Det gör den visserligen fortfarande.) Inte nog med det, jag behövde inte oroa mig över uppsatsen eller bokanalysen heller. Helt underbart! Bosse made my day ^^