Tankeverksamheten avstannad. Snart dags att tillbringa ännu en tidsrymd under ett täcke, ty hjärnan krampar.

Ett ord är så onyanserat. Även om budskapet säkerligen går fram så blir känslan lidande. Jag vill ha personlighet. När jag skriver något till någon så försöker jag få in en gnutta känsla i mina ord. Försöker ge dem en nyans. Ett lidande, om det jag skriver gör ont. Ett glädjetjut om jag skriver något glatt. För ett glädjetjut och tårar är känslor i dess renaste form. Ett skrik är en känsla som få tar fel på. Ibland så får jag en sån otrolig lust att bara skrika, skrika för allt vad jag är värd. Ta slut på alla mina resurser bara genom att använda rösten, lungornas kapacitet och vinden omkring mig.

En datorskärm, som den jag sitter framför, vad är det för ett behov den tillfredställer? Egentligen. Det är så förfalskat, behovet att sitta här kommer sig ju egentligen bara av att de som jag gärna hade pratat med face to face, voice to voice, befinner sig för långt bort för att jag ska kunna det. Och att jag sitter här just nu och skriver, det är ju inte bara för att visa upp mina ord för er, utan för att jag är för lat för att skriva dem på papper.

Och när jag sitter här och skriver, för mig själv och andra, lyckas jag då få fram en känsla? Får jag fram desperationen och känslan av maktlöshet? Förstår ni vad det är jag funderar över, min oro över att vi ska bli individer utan känslor, kollin framför datorskärmar, utan förståelse för naturen och vad den visar oss. Förstår jag själv min rädsla? Att jag oroar mig för att jag, genom att mina ord inte blir så känslosamma på pränt som de var inuti, ska misslyckas med att visa de människor som betyder något för mig exakt vad det är de betyder.

När man är liten, bebis-storlek, då är ens behov tydliga. Äta, sova, uträtta behov, närhet. Alla dessa finns kvar även i den äldre versionen, men det har tillkommit ett gäng och de har ibland ändrat karaktär. Närheten ser annorlunda ut, nu är det inte bara den fysiska närheten (även om det oftast är den som saknas, speciellt av mig) utan också den intellektuella närheten som man vill åt. Att utbyta erfarenheter och försöka förstå varandra. Det är så viktigt, fast när man förstår varandra väl kan det bli så lätt att utnyttja varandra i dåliga syften. Man vet vilka strängar man ska spela på för att få den andra att göra som man vill, och man vet vad man själv är tvungen att lägga ner, hålla uppe, göra för att den andra inte ska ta över helt.

Svårt och hårt, men lik fan underbart!