"När ska vi mötas bringa mot bringa,
kropp mot kropp,
på hudens egna villkor..?
Med all känsla som kan uppbådas
genom fingertopparnas försiktiga smekningar
och värmen som skapas
Kan det inte bli vår gemensamma källa
att hämta kraft ur..?
Eller är jag dömd att evigt söka njutning
i den intellektuella, verbala,
ändå ganska torra värld där jag söker den idag? "
kropp mot kropp,
på hudens egna villkor..?
Med all känsla som kan uppbådas
genom fingertopparnas försiktiga smekningar
och värmen som skapas
Kan det inte bli vår gemensamma källa
att hämta kraft ur..?
Eller är jag dömd att evigt söka njutning
i den intellektuella, verbala,
ändå ganska torra värld där jag söker den idag? "
Igår var jag på en "föreläsning" med en man från KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) från Gävle. Anledningen till att jag sätter föreläsning inom citationstecken var att det inte var en föreläsning så mycket som en förevisning av, och en inblick i, livet för en före detta kriminell narkoman. Många var de som störde sig på hans stapplande på orden, hans hummande och hans vankande fram och tillbaka. För mig gav det ytterligare en dimension till det han hade att säga. Det var ändå inte där fokusen låg. Det han hade att säga kändes äkta just för att det var självupplevt och på grund av att han inte kom ur det alldeles felfri. Om han inte hade haft några men skulle det inte ha varit ett avskräckande exempel. Det skulle ha gjort honom mindre sympatisk som person om han stått framför oss och briljerat på "hög" svenska om det han upplevt.
Just det att han betonade vänskapen och att den är så viktig för honom nuförtiden. Jag kan så väl förstå den känslan. När man tidigare haft vänner som kunde svika en för en sil så måste det framstå som högsta vinsten att ha vänner som ställer upp när som helst var som helst. Att han inte tog upp kvinnoperspektivet var, som han sa, för att han var man och inte hade någon inblick i hur kvinnor fungerade. Att han sa så, det respekterar jag honom för. Överhuvudtaget kände jag stark empati under hela föreläsningen. Jag skulle kunna prata massa mer om den egentligen, just för att det är så mycket som han sa som jag skulle kunna prata ikring, mn nu får det räcka.
Mitt snufflud gav mig en present idag by the way. Jag blev jättechockad och jätteglad! :D Mörkbrun utsida och ljusturkos insida, stor tekopp. *happyhappy* Sitter här med den bredvid mig at the moment faktiskt. (Och vad då blanda svenska och engelska, det är hennes fel, blir jag glad så gör jag så.)
Så småningom, när jag läst igenom boken kommer jag antagligen svära mig igenom en jävla massa skit angåend ett visst andra världskrig. Uppgiften i historia just nu, förstå hur Hitler kunde orsaka kollektiv galenskap i Tyskland och surroundings genom att läsa "Tell ye your children... A book about the Holocaust in Europe 1933 - 1945" och se lite dokumentärer och sådant.
Grymhet får mig att skita i vilka som ser mina känslor. När jag har suttit och bläddrat i boken i skolan hittills och läst saker har ilskna tårar runnit och Sofie har därför klappat mig på axeln när jag harklat och snörvlat efter lektionens slut. Eftersom grymheterna redan begåtts och jag inte har en enda möjlighet i världen att hjälpa till att förhindra dem känner jag mig så liten och maktlös. Bara tanken på de sexhundra nakna unga pojkarna som sprang runt som galningar för att försöka komma undan germanernas gevär. Det är så otroligt smärtsamt att det var människor som beordade sådant mot andra människor. Mer ingående diskussioner kring ämnet kommer längre fram när jag har mer kött på benen och har distanserat mig lite, om det går.
Jag är så glad över att medkänsla, empati, kärlek, trygghet, mat och värme är sådant som majoriteten vill ge och få/ känna och erkänna som viktiga aspekter av mänsklighet idag.
Just det att han betonade vänskapen och att den är så viktig för honom nuförtiden. Jag kan så väl förstå den känslan. När man tidigare haft vänner som kunde svika en för en sil så måste det framstå som högsta vinsten att ha vänner som ställer upp när som helst var som helst. Att han inte tog upp kvinnoperspektivet var, som han sa, för att han var man och inte hade någon inblick i hur kvinnor fungerade. Att han sa så, det respekterar jag honom för. Överhuvudtaget kände jag stark empati under hela föreläsningen. Jag skulle kunna prata massa mer om den egentligen, just för att det är så mycket som han sa som jag skulle kunna prata ikring, mn nu får det räcka.
Mitt snufflud gav mig en present idag by the way. Jag blev jättechockad och jätteglad! :D Mörkbrun utsida och ljusturkos insida, stor tekopp. *happyhappy* Sitter här med den bredvid mig at the moment faktiskt. (Och vad då blanda svenska och engelska, det är hennes fel, blir jag glad så gör jag så.)
Så småningom, när jag läst igenom boken kommer jag antagligen svära mig igenom en jävla massa skit angåend ett visst andra världskrig. Uppgiften i historia just nu, förstå hur Hitler kunde orsaka kollektiv galenskap i Tyskland och surroundings genom att läsa "Tell ye your children... A book about the Holocaust in Europe 1933 - 1945" och se lite dokumentärer och sådant.
Grymhet får mig att skita i vilka som ser mina känslor. När jag har suttit och bläddrat i boken i skolan hittills och läst saker har ilskna tårar runnit och Sofie har därför klappat mig på axeln när jag harklat och snörvlat efter lektionens slut. Eftersom grymheterna redan begåtts och jag inte har en enda möjlighet i världen att hjälpa till att förhindra dem känner jag mig så liten och maktlös. Bara tanken på de sexhundra nakna unga pojkarna som sprang runt som galningar för att försöka komma undan germanernas gevär. Det är så otroligt smärtsamt att det var människor som beordade sådant mot andra människor. Mer ingående diskussioner kring ämnet kommer längre fram när jag har mer kött på benen och har distanserat mig lite, om det går.
Jag är så glad över att medkänsla, empati, kärlek, trygghet, mat och värme är sådant som majoriteten vill ge och få/ känna och erkänna som viktiga aspekter av mänsklighet idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar