Igår kväll skrev jag en del. Eftersom datorn var avstängd just då skrev jag på papper, med planer på att lägga in det idag. Eftersom idag har varit gladare känns det konstigt, men eftersom gårdagens Ida ville det så... Well, jag kan inte gå emot mina egna löften. Dessutom var det fullmåne, kan ha med saken att göra. Jag blir ovanligt skör då. Sedan är det så att jag faktiskt behöver sådana svaga stunder. Inget allvarligt alltså...

Ikväll gick jag ut från huset. Det kvävde mig. Mamma var den enda som var inomhus för stunden. Först gick jag bara ut för att jag trodde att jag behövde luft och promenad. Sedan insåg jag att det var för att tankarna behövde luft runtomkring, men framförallt skulle jag gråta. Och grät gjorde jag, sittandes på det grova gruset i trevägskorsningen mellan åkrarna. Jag kan inte gråta så det låter inomhus, jag kväver det så att tårarna bara rinner nerför kinderna. Iallafall om det är andra hemma. Mest av allt grät jag för att jag inte räcker till. För att jag aldrig når ända fram. Allt jag vill är att få höra att jag är god nog. Att jag duger, eller nej, inte bara duger. Att jag är precis vad någon behöver för att vara tillfreds med sig själv. Vill tillåtas vara speciell nog för att behållas och visas upp.
Att vara som jag varit på sista tiden, att inte kunna utveckla det jag känt till kärlek. Inte för att jag inte velat, utan för att det inte passat sig, jag har inte passat. Det gör mig osäker, får mig att bete mig som en jagad/jagande hynda som hela tiden letar efter en motpart som ska svara upp till dels mina förväntningar, och dels ska vilja ha mig på samma sätt. Jag blir så inriktad på förmågor hos andra att jag glömmer se efter mina egna. Ibland så önskar jag att jag fått börja med skitstövlar och arbetat mig uppåt istället för tvärsom. Inte för att ni på något sätt blivit sämre, men ni var bra redan från början.
Eftersom jag på senaste tiden, senaste åren, alltid blivit nekad rättigheten att utveckla starkare känslor än häftig passion och sprakande lust till de jag velat ha så kan jag inte sätta mig in i känslan av att vara verkligt behövd. Om någon ber mig om råd i kärleksfrågor så kan jag bara använda förnuftet till mina svar. Hjärtat kan inte svara, eftersom det inte på riktigt tillåtits vara med. Jag har inget som helst äkta underlag för det jag säger i sådana frågor. Jag är som ett sprängfyllt önskekärl inneslutet i en bubbla av okänsligt vakuum.