Det var en morgon i juni, just när sommarn var som bäst.
Jag satt på en av de platser som jag gillar allra mest
vid min sida satt en pojke, han log och prata på.
Hans ögon var så vackra, men hans blick var ack så blå
..och jag visste "Utav detta finns nog inget mer att få"

Ty vad väntar bortom dagern, och när solen står som högst?
Kanske glädje, kanske skratt, men snarast tankar om en höst
En höst som fylls av kyla, mörka kvällar, mörka moln.

..och det jag velat säga förstorades till ett dån
inuti, för om det sprang lös skulle det verka som ett hån
ett hån mot allt vi tror på, alla känslor, alla ord
men i min hjärna vandrar orden och mitt hjärta blir min borg.

Varför skola vackra ord vilja försvinna från min mun,
min hjärna,
när det enda jag vilja är att framhäva deras skönhet
genom att sätta dem på pränt med snirklande, vindlande svängar
och böljande stigningar och fall

ett stilla porlande från en källa vars enda attribut är vatten
klart, kallt, underbart, underskattat
vatten
...och en myra flyter på ytan