Första skoldagen

Inte första i hela mitt liv, men man skulle kunna kalla den början på slutet. Jag är livrädd för livet efter gymnasiet. Den tiden när det faktiskt handlar om att pröva sina egna vingar och ta egna beslut i saker som påverkar så mycket om hur framtiden kommer att se ut. Bara en sådan sak som var jag ska ställa ner mitt bohag för att påbörja min vidareutbildning till (hoppashoppas) journalist kan vara livsavgörande. Och om jag verkligen bestämmer mig för att gå journalistlinjen någonstans förstås.

För vem kan säga vilket val man ska göra
Vem kan bestämma vad som är rätt
För det är svårt att välja utan att se längre än dit bort*
och dit bort är det enda jag kan fokusera på
Längre bort är allt en dimma
Den känns inbjudande ibland och dödsbringande en annan

...men just idag kan jag säga att om man någon gång ibland får
hålla en person tätt, tätt intill
och viska i dennas/-es öra att
det faktiskt blir pauser i känslan av maktlöshet
...då kommer det att gå bra!

*Dit bort är i det här fallet studenten


Jag har bara fyra lektioner i veckan med Per-Olov, känns som att jag KAN överleva det. Mycket håltimmar ser det ut att vara på första utkastet till schema också. Dock är det en sak som brukar kunna förändras de första veckorna, ganska rejält också. + och - ...Min matematikC-kurs var inte utplacerad på schemat än, men det skulle el mentor fixa. Och Bosse kommer aldrig finnas där på måndagar. Kul att se folket igen though, kändes riktigt bekvämt!

Att det kan vara så enkelt
återuppta en försvunnen känsla
eller iallafall bortglömd, undangömd
dold för allmänheten
att låta den visa sig,
och upptäcka att även om känslan finns kvar
så besvärar den inte
Varken mig, mitt hjärta eller min hjärna

För mitt hjärta är inte jag,
min hjärna är inte jag
Jag är något annat
Något obeskrivligt tjusigt väsen utan yttre

Dolt i vad man kallar själen
bor jag, en liten gnista av något naturligt
...en del av något större