Oh happy day!

Solen skiner på mig där jag sitter i Fornby i tryggheternas trygghet. Att ha ett hem där man bara kan kapitulera och existera, där det för personerna där egentligen inte spelar roll om jag presterar eller inte. Det är ett enklare sätt att leva, men det handlar ju också om att jag inte behöver vara lika vuxen, inte behöver ta ansvar för mina handlingar lika fullständigt, vilket gör mig till ett barn igen. Hemma får man alltid vara ett barn, och ibland är det väldigt skönt.



Just att försöka hålla mig medveten om att det är det som är skillnaden, att jag flyr vuxenskapet när jag kommer hem, blir mina föräldrars barn, istället för att hålla mig distanserad och vara "vuxen mina handlingar". Det är bra att faktiskt förstå det. Min tillvaro i Uppsala blir mer förståelig utifrån den tankegången.



Jag är så fullständigt ovan vid att vara vuxen, att ta mina egna beslut, att ställa upp för mig själv för att jag behöver det. Jag är uppvuxen i en anpassande miljö med alla dess fördelar, vilket har gjort det enklast, trodde jag, att bara anpassa mig hela tiden till omvärlden även i Uppsala. Men helt plötsligt, ganska mycket i nuvaranade läge, har jag upptäckt att dessa anpassningar inte stämde överens med vad jag och de som berörs av dem egentligen vill och behöver. Det vill säga: Mina anpassningar utgör hinder från att jag ska vara vuxen, och det störde mig och har fått mig att i tystnad sparka bakut istället för att prata om det direkt. Dumt av mig.



Men solen skiner, världen är vackert frusen och jag inser saker. Då kan man ju inte gärna vara olycklig. Känns rätt bra att återvända till Uppsala styrkt av insikter. Särskilt som jag vet att jag har stor del i mina problem och förmågan att göra något åt det, genom att KOMMUNICERA. Heja heja. Puss på er