Ensam flyr jag verkligheten

Utan ork att bege sig, att dyka djupt och intensivt i det som en vecka framåt ska vara mitt arbete. Istället zappar jag från musikstil till musikstil, utan att få egentlig ro i något. Det som skulle orsakat lugn i en tidigare period innehåller nu istället minnen som suger tag i magen och gör det omöjligt att koppla av.

Och här sitter jag och vräker mig i fina ord, i försök att formulera en känsla, ett liv, en idé om vem jag är, vad jag känner, hur det ser ut inuti....när jag bara ser färger som susar omkring utan att kunna greppas. Att jag ser en förvirring som jag inte förstår är min egen. Att jag är mänsklig och väljer helt bakvänt. Ordbajserier, är det allt jag har? Svänger mig med ord och försöker springa ifrån fingrarna som dansar över tangentbordet. Utan eftertanke bara skriver jag allt som kommer fram, det vill säga just det jag skriver just nu. Är det inte löjligt att man kan fylla ut så mycket plats på så kort tid.... plats i etern, en värld som inte existerar i verkligheten, en plats som inte går att ta på och inte går att ge äkta kramar eller känslor via. En plats där ens kärlek inte kan ges allt det eftertryck man önskar att man orkade visa när man stod där face to face med mänskligheten.

Natur är väl ändå rätt bra, den är vacker, när solen skiner är jag lycklig flicka. När solen går ner och jag är ensam är jag pest, pina och tragikomik på hög nivå. Jag klarar inte av ensamhet och mörker på samma gång, då blir jag patetisk och ledsen. Är inte ledsen nu, inte gråtfärdig, men om jag ler når inget ögonen, om jag möter mig själv i spegeln möter jag blekhet och hån. Visst är det tjusigt att man hånar sig själv i spegeln? Ibland är jag min egen bästa vän, men inte när jag inte stämmer med min idealbild av mig själv, när jag väljer bort alla mina krav, alla mina idéer om vad jag borde göra och sitter och gör ingenting av värde. När jag är som jag är nu, då är jag inte värd min egen förmåga att förmedla mina ord till en omvärld.

Ibland vill jag skicka sms till någon ut i ingenstans, någon som alltid älskar utan att döma, älskar utan att förgöra med ord av oförstånd, någon som ingen annan utom jag har. En låtsaskompis, eller rent av en gud. Men jag tror inte på någon sådan figurin, önskar att jag kunde, för i min hjärna vore det bra att ha någon som alltid tror på ens förmåga även när man själv checkar in för dagen. Just nu vill jag ha en död verklighet, där jag kan placera schackpjäserna precis som jag vill, där jag kan applicera känslor på människor som damen i manikyrsalongen applicerar nagellack på de som kommer in. Bara sätta dit det jag tycker att folk borde känna så jag kunde klippa, klistra och sy dit saker så jag kunde låtsas att jag inte var ensam.

För ensamhet suger..och när man tror att man inte är ensam, när man faktiskt har sällskap, det är då det visar sig att man är ensammare än man trodde, bara för att vi inte är vad vi tror att vi är.

Den som väntar på något gott kan mycket väl dö väntandes... men att sluta, att inte vänta mer, är likställt med död. Jag tror att döden är ensammast av allt. Akta er för döden.