Hemtentan klar

Och i och med detta tillkännagivande studsade yngsta fröken Torung upp till närmsta moln och sedan ner igen. Hon sprang runt runt runt i små cirklar av ren och skär lycka. Allt var så bra, livet var frid och fröjd och ingenting kunde någonsin gå helt åt skogen fel igen. (iallafall låter hon sig själv tro det för ett litet tag, bara för att det för stunden känns så bra att tänka så)

Upp och ner över stockar och sten, susande som bara en vind kan göra, flying without boundries, högst upp på Gillbergets topp och längst ner i Ljungans djupast liggande vik. Tankarna sprängs och blir till miljoner små smattrande glaspärlor av ljusaste grönt. Ljusaste grönt är för övrigt en vacker färg, en lycklig färg. Ungefär på samma sätt som mörkaste grangrön är en trygg färg. En sammetsfärgat trygg färg. Åh, att få leva sitt liv invirad i smaragdgrönt! Det vore som vandringar fyllda av lustfylld massage.

En närhetstörstande häst fyller ett badkar med vatten och låter solljuset värma det i hopp om att någon förvirrad ungdom ska irra sig dit för ett dopp. Hästens stilla förhoppning om att detta ska resultera i en klapp på halsen, eller, i bästa tänkbara scenario, en kram om den grova halsen. Han är gammal och bortglömd, en förlorad del i en värld som inte längre behöver honom. Han tar några långsamma steg in i skuggan under äppelträdet. Solljuset strilar sig ner genom grenarna. Så lägger han sig mitt bland alla vitsippor och drömmer sig tillbaka till en annan tid. En tid då fäbodvallen fortfarande mindes, en tid då människorna fortfarande värderade, en tid med tid för eftertanke.