Jag knakar

Jag knakar. Visst, jag är överrörlig och det är mycket sällan det tar emot och sträcker så att jag tvingas grimasera. ...men ändå, vilket jag finner mycket underligt, knakar det. Det värsta är när jag sitter i sängen och nyser. Då knakar det till i ryggkotorna som jag vet inte vad. Det är så man tror att de tänker ta en promenad vid sidan av kroppen. Bara hoppa ur sin plats i ryggen och gå iväg en sväng.

En annan sak som knakar är bröstkorgen, eller bröstbenet, mittemellan mitt fram hur som helst. Detta sker när jag sträcker på mig, den känslan är också underlig, för det känns snarare som att tänja brosk för mycket. Lite som att slå i näsan, fast inte så hårt, men ändå med ett knak.

Sen har vi ju handleder, fotleder, höfter och nacken som knakar mest hela tiden, men det är snarare en vana än ett problem. Jag borde nog börja träna min stackars förslappade muskulatur, är ju hälsosam än så länge, men vem vet när det slår fel, slår till, gör ont. När jag haft månadskortet tre månader ut, då blir det bannemig cykling resten av våren. Det är ett projekt och ett mål!! Påminn mig gärna.

Tänk va, vad lite portvin kan göra. Så här mycket fjolligheter har jag nog inte hävt ur mig på jag vet inte hur länge. Nåja, säg Malins och min trerätters middag, då var jag eventuellt snäppet värre. Men iallafall, sov gott med er nu...