Bubbel

Jag saknar, saknar, redan. Det är lustigt. Men världen är vacker och om ett år är det dags igen. Arvika, sikket ställe, vilka människor.

Vänner, älskare, älskade, alla och envar. Attention seeker, tumla i gräset, fastna för något vackert och allt bara stannar upp. Där ligger man och spanar in i något annat, tidigare okänt och känner bara trygghet.

Hör du mig, det är så jävla fint att vara människa, att vara individ, att vara alldeles unik och ändå ha så mycket gemensamt med så många. Jag hostar och harklar mig, snyter mig och är helt svag i hela kroppen, och ändå är det så mycket som är förvirrande förtrollande och oförståndigt sunt. Lev innanför min ryggrad på samma sätt som nu, i form av fysiska minnen och drömmar och ideal. Sunt förnuft och ärlighet, jag blir så glad.

Da da da da ra ra, kom och lev med mig i ett intelligent öppet kollektiv där fysiskt arbete och kärlek, närhet och drömmande diskussioner blandas med den jordnära existensens cynism.