Dårduvor vandrar sorkjorden fram

Trolska skogar brottas med sorkjorden. Den senare kryper sig allt tätare inpå, gropar sig allt djupare in mellan granarnas grenar. Mörkret äter den, lämnar bakom sig stråk av bländande öppenhet. Vart man än vänder ryggen har man ryggen fri för insyn, fri för hugg. Skrämmande sorkjord. Dårduvorna är så mätta av sorkjordens grödor, deras ryggar är krökta och fötterna de enda som pinnar på. Än hit, än dit springer de, så ser de ett gräsfrö och dyker huvudstupa framåt. Dårduvorna har inte längre någon styrka i sina vingar, de är alltför dästa, alltför mätta. Allt de gör är äter mera. Trolska skogar bevakar på avstånd, alltmer avtagande. Inne bland grenar, rötter och mossa skuttar hundratals småtindror och glittrar som mörka kristaller. De väntar på en ny storhetstid, då sunda förnuftet segrat och lagar fått ge avkall för verkligheten. Då återtar trolska skogar markerna igen, då blir det en vacker återgång till en glesare bygd och mera träd.