Det kryper i kroppen, och snurrar av någon slags frustration.
Ropa på mig, be mig att fly härifrån och följa dig, gåendes sida vid sida
talande eller i tystnad, bara jag slipper sitta här på en säng och vänta
jag borde göra en lista, visa mig själv vad jag har att åstadkomma
eller gå ut och promenera på egen hand, göra något istället för att danka av i en säng

Jag är inte ens nedstämd, bara rörande överens med mig själv om att väntan är tråkigt
och att verkligheten bleknar när man får tid att tänka, vilket är dåligt.
Tanketid ska finnas, visst, såklart, underbart, men inte för mycket för då fastnar man bara i virvlar, nedåtgående spiraler. Man ska springa ifrån alla spiraler och följa de vindlande stigarna.

De människor man nu möter och umgås med på regelbunden basis, helt plötsligt slår det en att de antagligen kommer fortsätta finnas vid ens sida på något sätt under större delen av ens liv. Det chockerar mig, de har ju just dykt in i det och så ska de bara fortsätta finnas här, för av med dem vill jag inte bli, någonsin! Men hur ska allt hinnas med, hur ska man behålla dem, hur ska man synkronisera sitt liv med sin existens, hur ska allt få plats?

Hjärnan är ju trots allt innestängd av skallbenet, den kan inte ta in hur mycket som helst och kärleken till människorna omkring en, den måste ju sitta någonstans. Hur ska man kunna expandera sin kärlek till att täcka in allt och alla man anser innefattas av begreppet. Oj oj oj. Vad jobbigt det blir, alla idéer man har om sin verklighet. Ut i luften med dig kvinna, du har för mycket tid att tänka, gör något kreativt av det. Promenera vid ån. Akta dig för unga kvinnor som slänger "gammalt fryskött från en studentkorridor" bara..