Smått om föräldraskap, trygghet och vaggvisor

Alla har vi haft visor som vi sjöng frekvent som riktigt små. Vart tar de vägen? Hur hämtar man hem dem igen? Jag menar, de kan ju inte automatiskt poppa upp igen när man själv skaffar barn, väl?? Och mina barn SKA få sjunga. Och jag SKA sjunga vaggvisor för dem innan de somnar, och ligga bredvid dem när de är rädda, och tillåta dem att krypa upp i sängen när de drömt mardrömmar. Det är ju en del av det som skapar barnens trygghet. Att alltid veta att det är okej att krypa ner mellan trygga mamma och trygga pappa som snus-sover i sin dubbelsäng när man är rädd.

Föräldrar ska finnas med i vardagliga livet. De ska involveras i uppväxten. De ska ta upp ett antal timmar av ens tid upp till en viss ålder. Hur ska man annars bli en trygg person? Om ens mamma alltid skjutsar iväg en med ett "Jag har inte tid just nu!" och pappan sällan är hemma, och när han är det inte vill umgås med sina barn, är det då konstigt att det finns så mycket otrygga ungdomar idag?

På ett sätt är jag otroligt bortskämd för mina föräldrar har gjort mig så säker på deras ovillkorliga kärlek. Jag har alltid dem att stödja mig på, och krypa ihop intill om jag är ledsen. Ibland väljer jag att vara ledsen för mig själv också, men det är inte för att de inte skulle finnas tillhands utan för att jag får för mig att det inte är något att vara ledsen över på riktigt. Vill inte bekymra dem i onödan.
De är mina skapare och de älskar vad de gjort. Kan det bli bättre än så? Säg den konstnär eller sångare som är riktigt nöjd med sina kreationer...svårt att hitta! Men det är mina!

Tja, läggdags då eller?

När trollmor har lagt de elva små trollen,
och bundit fast dem i svansen,
då sjunger hon sakta för elva små trollen
de vackraste ord hon känner.
Hoo aj aj aj aj buff, hoo aj aj aj aj buff,
hoo aj aj aj aj buff buff,
hoo aj aj aj aj buff..