Ibland händer det att jag deltar, att jag finns med i det som händer runtomkring. Att hela mitt väsen faktiskt befinner sig där jag förväntas vara. Tankar, kropp och själ, samtidigt. Nu var det ett tag sedan sist och jag börjar smula. Jag börjar se mig över axeln och hoppas på att möta mig själv, möta mina ögon och i dem se en fokusering på nuet. Istället för att hoppas på en framtid eller se tillbaka på de riktiga jävla levande stunderna. Jag förstår faktiskt inte vad det är för idiotisk idé jag har om att stå utanför och betrakta. Jag borde kämpa för det jag är värd. Istället för att flyta nedför, liggandes på sidan, flämta efter luft utan att försöka syresätta mig själv.

Ändå sitter jag bara här och låter timmarna gå. Som ett kolli, en grönsak med idéer. Jag säger massa vackra saker, men lever jag någonsin upp till dem? Det måste ju finnas andra sorters stunder än fysiska då jag kan leva upp. Det behovet är naturligtvis underbart och livsbejakande, men att hela tiden drömma sig bort till sådana stunder. Att aldrig vara nöjd med bara det ena, att hela tiden söka något fullkomligt. Det kommer göra att jag går genom livet utan att kunna uppfylla något. Ständigt sökande efter något perfekt defekt. Något som stämmer överens med vad jag väntar mig, något som har precis lagom mycket fel för att kallas underligt.

Godnatt