Lågmäld förvirring

Tillbakalutad på seminarierna. Låtsas utstråla likgiltighet över att resten av gruppen tar platsen där även jag är en del i etablissemanget. Även när jag har något att säga stannar orden inne. Tryggheten i att folk lyssnar på mitt ord har inte infunnit sig ännu. Vad händer om den inte dyker upp? Då står jag där bara på jäsken godkänd och har gjort fel val.

Och vad är det som gör det fel att vara brutalt ärlig med hur man känner inför någon, något? Varför ska man behöva spela svårfångad när man vet att man inte kan? Varför ska jag ens behöva försöka när inget gör mig mer tillfreds än att prata med honom?
Min magkänsla HAR rätt, jag vet att den har det. Det gör mig så matt. Går ju igenom samma sak varje gång efter ett tag. Nya personer, samma procedur. Till och med när jag tänkt mig ett nytt sätt vrider sig ödet och krånglar till det likadant igen.

Trygghetet i mig själv, det är vad som fattas. Mitt bekräftelsebehov, det är det som väger tyngst.

En ensam översättare på en fäbodvall, med bara djuren som sällskap. Att ha det vore förnöjsamt. Svordomar är blanka och enkla i jämförelse med min motsägelsefulla tankevärld!