Gammal återblick spelar upp

Jag körde på tentan, ordentligt. Omtentan sker 8e november. Tills dess ska jag kunna vad jag borde kunnat tidigare. Jag ska briljera med begrepp och sociologer och resonemang. Oj oj oj vad jag ska kunna saker. (Märk att jag överdriver med flit.)

Jag ska bli godkänd av den enkla anledningen att jag är smart nog att välja plugg framför att ha dålig disciplin. Jag ska vara smart nog för det. Mina betyg från gymnasiet ska inte hamna helt på skam, något av dem lär jag ska ha förtjänat. Det vill säga, jag ska ägna flertalet dagar åt att sätta mig in i huvudteserna inom sociologin, de viktigaste namnens idéer och undersökningar och dessutom ska jag faktiskt LÄSA Christine Románs bo och inte bara säga "Usch vad träig den är!"

Hemsk dag har det varit om vi ser till nerverna, sju resor bättre om vi ser till min relation till mina viktigare vänner. Nerverna behöver dock sitt utlopp så jag planerar att släppa efter och snyfta i kudden snart.

Här utanför blåser hårda vindar.
Om ändock de kunde blåsa rakt igenom mig,
ta tag i alla hoptrasslade trådar och blåsa så hårt att de står rakt ut,
utredda och redo att kopplas ihop i trygghet.
Ett lyft för min självkänsla, mitt självförtroende.
Att slippa känna behovet av tyst gråt i ensamhet.

Jävla högstadiementalitet som fick mig att gå till toan längst in i hörnet för att gråta undan spänningar utan att märkas. Som fick mig att tro att det var okej. Som har fått mig att faktiskt inte reflektera över det förrän nu. Jag begriper inte att jag inte förstått det tidigare, att jag inte mindes hur ofta jag gick in på toaletten för att slippa undan, slippa ifrån. Att jag inte minns det som något underligt, att det faktiskt var så vardagligt att det är svårt att minnas. Är inte det hemskt så säg? Finner ni det fortfarande konstigt att jag inte litar på det som tycks vara på riktigt?
Jag strävar efter trygghet och stabilitet...