Det är så mycket som händer. Jag vet att det är fullt naturligt att mycket händer. Jag vet jag vet jag vet jag vet, men jag blir ändå förvirrad. Jag blir ändå ledsen och trött... Jag får fortfarande huvudvärk. Jag lägger energin på helt fel saker. Jag dör litegrann inuti. Jag blir en äcklig deprimerande person som gnäller och klagar på en omvärld som inte verkar förstå varför jag oroar mig. Om jag visste varför skulle jag nog försöka åtgärda det, tror ni inte?

Står här mitt inne i en så kallad livsomvälvande händelse och allt jag vill är att få tillbaka de tre senaste åren och fortsätta åka buss på morgonen in till stan och umgås med människorna. De där underbara som aldrig kommer samlas på ett och samma ställe på samma sätt någonsin igen. De som flyger iväg åt alla möjliga håll...och jag skulle ge så mycket för fem minuter med varenda en av dem. Fem minuter där jag kan få säga att jag är glad att jag känt dem. Fem minuter att berätta något jag minns från dem. Det känns hemskt. Det är likaså patetiskt att människor betyder så mycket för mig. Iallafall för folk omkring som det verkar. De är chockade över att jag är ledsen.

Jag är rädd

Jag är liten

Jag är otrygg

Jag är utan de mina

Jag är nonchalerad

Jag är utbytt

Jag är ett andrahandsval

Jag är soptunnan

Hur fan kan ni tro att jag tycker det är skönt att tvingas lämna en plats där jag faktiskt hör till och är saknad?

Där jag inte är rädd

Inte heller särskilt liten

Där jag är helt trygg

och med de mina

Där ingen nonchalerar, utom på skoj.

Där jag aldrig kan ersättas

Där vi alla är en grupp

Där soptunnan är välfylld och allting ligger huller om buller

..och alla utom städerskorna älskar det!

Tycker om er, alla mina bekantskaper från D-hagens sista gymnasiekull! Utan er ska jag tvingas leva.