Vuxenpoäng

Imorgon är det iväg och lämna blod. Det är något jag faktiskt är stolt över att göra. Sedan är jag helt på det klara att många tycker att det verkar läskigt, eller att det borde göra ont. I min värld så gjorde det inte ont och det var inte läskigt första gången. Det var lite upplyftande att eventuellt göra en insats för någons fortsatta liv. Det händer så sällan att man kan göra skillnad i någons liv, oavsett om det är medvetet eller omedvetet, att när det händer blir det speciellt.

Jag ska ta in armbandsuret lite grand också, den fina klockan jag fick i studentpresent av kära moder och kära fader. Den är jättefin. Jag ska också försöka fixa internetbanken och be att få en dosa efterskickad för min räkning.

Studenten var sorgligt underbar och alldeles särskild och minnesvärd. Jag minns alla ögonblick som sög till i magen och all närhet och de flesta av tårarna. Jag önskar att jag kunde behålla allt och alla för evigt, för tanken på att vara utan dem, vissa i vardagliga livet och vissa i synnerhet och särskildhet (och avskildhet) får mig att vilja gömma mig. Jag vill inte behöva släppa taget. Jag vill krypa ihop och intill och höra till för så lång period som folk vill ha mig.

Jag är inte stor, inte vuxen, jag är jag och jag tycker OM er och kommer sakna er så det smärtar!