Hatar att vara inkompetent, hatar att inte veta vad jag ska göra, eller vill göra eller borde göra. Hatar att jag inte vet hur jag ska hantera min okunskap, min lidelse, min osäkerhet, mitt allt! Hatar känslan av maktlöshet som alltid ligger på lur, känslan av att jag inte betyder något, inte kan något, inte vet något alls...egentligen! Hjärnan säger att jag är bra och duktig, intelligent och rätt förnuftig, om än lat. Samtidigt så säger den precis motsatt sak, att jag inte betyder tillräckligt mycket för någon, att jag inte lägger ner min själ i något, att jag aldrig bör ta språnget och hoppas på det bästa, för att jag faktiskt inte kommer att ha någon som tar emot mig när jag faller.

Jag vet att det finns folk som säkert skulle försöka ta emot mig om jag föll, folk som skulle försöka laga mina brutna armar och ben, borsta av min skrubbade knän och torka mina tårar. De skulle försöka och jag skulle beundra dem för deras försök, men ändå veta att hela jag inte var delaktig, hela jag var inte där och hela jag brydde mig egentligen inte om vad de försökte laga! Den delen av mig som de inte kan hitta, den delen som krossades i fallet, krossades innan jag landat, krossades av de som sett mitt innersta och sedan inte vårdat det minnet utan istället använt det emot mig! De som gjorde att delar av min högstadieperiod var precis som de flesta andras högstadieperioder säkert också varit. Känslan av att ha ett hjärta som hela tiden dunkar för hårt. Känslan av att de människor som folk runtomkring mig ser som mina bästa vänner egentligen säger saker och gör saker som är motsägelsefulla, som jag inte förstår, och jag gör fel. En gång låtsades de vara osams med varandra, vägrade prata (och jag tyckte det inte kändes helt rätt) och berättade hur jävlig den andra varit emot dem för mig. Jag sa varken emot eller höll med, redan då var det lättare. Min allra äldsta vän bad mig, tvingade mig att berätta vad den andra sagt, och jag försökte säga emot, men eftersom hon var den äldsta "bästa" jag hade talade jag om det för henne. Några minuter senare kommer de fram tillsammans, som de såta vänner de alltid brukade vara, och säger att det hela bara var ett test för att se hur pass bra jag höll tyst om den ena inför den andra, och att jag visat att jag inte gick att lita på. De sa också att det var okej, att de förlät mig! Ååååh jag var så arg, så frustrerad, tårarna rann, men som den duktiga flicka jag var så log jag och sa: Tack! Vad fan är det för sätt va, "tack", tacka dem som gör mig illa. Jo det var just snyggt! Heja Ida! Hon går i avgrunden och backar tillbaka in i ledet helt frivilligt! Senare under högstadiet var det ju någon som spred ryktet om att jag skulle vara lesbisk..well om jag varit det och berättat det hade det väl inte rört mig i ryggen, men eftersom jag är en av de mest killtokiga tjejer jag vet så blev det en av de värre chockerna i mitt liv! Jag visste inte hur jag skulle hantera det alls. Vem som startade det vet jag inte, inte heller hur det kom under kontroll och dog ut! Allt jag vet är att jag tackar Madde, Unni, Sara och Jenny..och framförallt min extramamma Marie (saknar henne så det gör ont ibland) för att de stod på min sida och gjorde att jag orkade till skolan. Livet går vidare....

Det jag egentligen skulle skriva var ju hur arg jag är på allt jag inte vet, hur dåligt det känns när jag inte gör vad jag ska. Vill göra bra ifrån mig, men vill ha ett mål att kämpa mot, eller varför inte en famn att längta till (så är jag där igen) , ett mål som innebär något bra, en utbildning jag vill ha, en aning om vad resten av mitt liv kommer innebära! Allt jag vet är att jag vill till Uppsala, där kan jag nog komma på något bra att göra..något som engagerar mig så jag inte bara sitter och drömmer utan verkligen gör något för att jag någon gång i mitt liv ska äga en timmerstuga dit jag kan åka ibland och koppla av, ta mig en kopp te och bara andas. Leva.. minut..sekund..liv..evighet..tid..att kunna känna att det andetaget inte är bortkastat bara för att det aldrig mer kommer tillbaka. Vissa delar av det jag skrivit här är skavsår på mitt hjärta, och ständigt återkommande när jag är upprörd (när jag blir upprörd eller nervös kommer dalmålet mer fram, när jag är trygg och säker lutar det mer åt norrländska, mer eller mindre beroende på omfattningen)

Jag är glad över att ha känslor men ibland känns det som att de styr hela mitt liv. Neurotisk. Inte lätt att hantera alla gånger. Har andra saker kvar inuti, men jag kan inte, och får inte dela ut dem. De är förbjudna känslor och förbjudna tankar och smärtsamma och underbara på samma gång. Jag hoppas att de får chansen att växa och leva sina liv och blir tagna på allvar, men jag undrar oftast om det inte är önsketänkande från min sida. Egentligen så tror jag inte att de kommer bli erkända av ...jag önskar, men tror inte. Vännen, fnuttet mitt, säg att jag har helt fel! Att det kommer bli, att jag bara inbillar mig dumheter som tror något annat! Om du inte är helt säker på det så önskar jag bara en tillgiven tystnad av dig, en känsla av att du tycker... gör ett dåligt val och att du står på min sida oavsett! Nu tror jag att det är dags för en sömn som förhoppningsvis kommer fort utan timlånga grubblerier och under sömnen vill jag inte hemsökas av drömmar, varken bra eller dåliga, men det är nog att begära för mycket. Bye now