Bryr vi oss någonsin tillräckligt mycket och på rätt sätt? Bägge två samtidigt? Eller är allting alltid bara ett sammelsurium av otydliga tankar och önskningar som aldrig kommer åstadkomma något som gör oss lyckligare? Borde jag förbättra min disciplin och kämpa mera? Borde du släppa efter och följa mina spår? Borde vi hjälpa varandra att torka tårarna från tidigare besvikelser och se framåt? Att bry sig om någon äkta, utan baktankar eller tvivel, är det att älska någon? Är det ärofullt att aldrig visa sig svag, eller sitter äran snarare i att visa sig sårbar? Är mina ord alltid bara massa känslor som inte får utlopp i luften, i rymden, bara som knapptryck på ett tangentbord eller skrivna ord? Kommer jag aldrig våga säga dessa saker högt till någon utom mig själv när jag sitter ensam uppe i en stuga i Norrland? Med tårarna strilande sitter jag där och frågar, skiftar mellan svenska och engelska, önskar att det fanns någon där som visste svaren på mina frågor. Jag försöker svara mig själv så gott det går, men svaren är ändå inte sådana som jag vill ha dem. Svaren är önskningar, inte sanning. Svaren är falska och avsedda endast till att lätta mitt tungsinne i ensamheten?! Mycket möjligt, men eftersom jag vet att det är jag själv som besvarar mina frågor känner jag mig bara som en sorglig figur. ..men tårar kan vara sköna ibland